Remus hade verkligen insett hur mycket lättare en jakt blev när man var fler. I timmar hade han först spårat hjorttjuren som haltade genom terrängen med en uppenbar skada på ena frambenet. En enkel match, hade Remus tänkt och gett sig an att fälla det stora djuret. Trots Remus starka käkar och muskulösa, unga kropp hade det inte varit lika enkelt som han mindes att det varit när han och hans mor tillsammans fällt större byten.
     Hjorten hade kämpat för sitt liv och Remus revben värkte efter flera lyckosamma sparkar. Vid ett tillfälle hade hjorten varit nära att peta ut ögonen på Remus, men lyckligtvis hade hanen smidigt undkommit skadan. Det hade varit en fight, men Remus hade vägrat att ge upp. Att ge upp var inget alternativ, hade hans mor lärt honom. 
     Han kände hur livet i hjorten försvann mellan de blodiga käftarna. Andetagen hos hjorten var ansträngda, pysande innan de helt stannade av. Remus släppte greppet om hjortens strupe och det hornbeklädda huvudet föll hårt till marken. Dammet yrde. Remus flämtade ansträngt. Pälsen vid hans högra skuldra hade färgats purpurröd. Han hade inte märkt av när hjortens vassa horn hade orsakat ett sår. Han hade varit så full av adrenalin.
    Nu lät han tungan hänga, försökte få kontroll på andningen igen. Han försökte slicka lite på det öppna såret. Pälsen var kladdig och svår att nå. Han lät det vara. Satte sig tungt ner på bakhasorna och betraktade den döda hjorten. Lät sedan den bärnstensfärgade blicken höjas mot de mörka regnmolnen ovan honom och slöt kort ögonen för att be en tyst bön om frid för offret. Sedan slet han upp dess buk och högg in på den varma levern. 
     Plötsligt hördes steg och Remus höjde huvudet från sin måltid. Försökte lokalisera vart ljudet kom ifrån, men utan att riktigt lyckas. "Det finns så det räcker och blir över, kom fram främling" Hans mörka röst brummade dovt från botten av hans bröstkorg.