Rien blir inte klok på det här. Hon? Vilken hon? Vem förstår om han bara berättar? Talar Harli om sig själv i tredje person? Eller vad? Tror hon att han har en partner? Nej, så kan det väl inte vara? Han har ju inte sagt något som ens kan kopplas till att han skulle ha en partner. Va? Han brottas med tankarna i huvudet och under tiden så stirrar han tomt in i elden. Utåt sätt ser det nog ut som att han verkar vara en väldigt bra lyssnare. Kan man ju hoppas på i alla fall. Rien höjer blicken upp mot himlen som sakta börjar få sin färg tillbaka. Han ser ner på Harli. "Du borde försöka sova en stund". Han försöker byta ämne för att försöka undkomma den obekväma känslan som samtalet fört dem. Han hoppas att hon kan sova en stund. När hon somnat kan han försöka smita iväg och hämta hjälp. Något måste göras för att få ner Harlis feber. Hon yrar.

Harli kände sig så dum, så otroligt dum. Febern brann i hennes utmärglade kropp. Hon ville kräkas. Att han inte ens försökte besvara hennes svammel gjorde henne ännu mer övertygad om att hon hade rätt. Rien hade partner och hade tolkat hennes närmande som något kärleksfullt, vilket inte alls hade varit hennes mening. 
      Kroppen värkte, revbenen ömmade när hon drog en djup suck. Troligen hade hon frakturer på flera av dem, vilket inte var så konstigt med tanke på det övervåld som Meteus brukat. Du borde försöka sova en stund. Harli såg på Rien. Han ville bli av med henne. Inte heller det konstigt. Hon ville ge sig av. Ville springa därifrån, så långt bort från den här obekväma situationen som möjligt, men hennes kropp tillät henne inte. 
     Hon kurade ihop sig nära elden och svepte svansen om sig, utan ett ord. Han verkade ju inte vilja prata längre och allt hon sa kändes bara krystat och fel. Den magra kroppen skakade, men snart lyckades sömnen ta över hennes sinne och drömmarna tog vid. 

[Avslutat]