Byoomi är en vacker plats och här trivs Nyke riktigt bra. Han behövde komma bort från den vilda liv och rörelse som utgör Civitas. Så mycket vargar på en och samma plats. Nyke började känna sig kvävd. Här ute i skogen trivs han mycket bättre. Lugnt och skönt och bara skogens ljud hörs. Fågelkvitter och enstaka prassel från någon liten gnagare. Den vita vargen tar sig fram genom vegetationen och vandrar i maklig takt. Som för att insupa och uppskatta den energi som skogens harmoni skänker honom. Ljudet av fallande vatten hörs på håll och den vita hanen styr stegen ditåt. Fukta strupen skulle sitta på sin plats nu. Han slickar sig om munnen när han snart kan se fallet mellan träden och han kliver ut på en lite öppnade plats där vattnet faller ner i en liten damm innan den forsar vidare i en bred å. Vargen går fram till vattenbrynet och sänker sig mot vattenytan. Vattnet känns friskt och svalkande i den ankommande sommarvärmen. Efter att ha druckit sig otörstig så sträcker hanen på sig igen och ruskar på huvudet så att vattendroppar skvätter från hakan. Solen står högt på himmelen och suget av en smygande hunger gör sig påmind. Kanske kan han finna någon bärbuske eller liknande i närheten. Vatten brukar ge liv åt allt möjligt och mat går att hitta nästan överallt. Nyke slickar sig om munnen och ser sig sedan omkring. Märker ut en väg som verkar ha vandrats av andra och väljer att följa den en bit. Snart får han syn på en buske med rosa sötdoftande bär och känner genast igen dem. Han placerar sig vid busken och börjar plocka åt sig bären med tungan. Rosa bärsaft rinner från hakan och droppar ner i den vita pälsen.

[PAX TILL HIMALAYA]

Varför honom? Varför just Wulfric? Den godhjärtade, lite tokiga hanen som hon hade kommit att fatta ett väldigt gott tycke om. Varför hade just han blivit mördad? Och Hamla. De hade inte förtjänat det alls. Hon hade alltid uppskattat deras samtal, och hans närvaro, kanske som mer än bara vänner. Nu var det så tomt utan honom, och hon skulle aldrig få chansen att utforska vart de känslorna skulle kunnat ta sig, aldrig få chansen att veta om känslorna var besvarade.
Det var med en tung sorg i hjärtat som hon vandrade runt på reviret. Hade egentligen inget mål, hon klarade bara inte av att sitta still med alla tankar och känslor som hotade att bli övermäktiga. Kanske främst så ville hon undvika många av flockmedlemmarna. Hennes ena bror var förstörd, i bitar, efter att ha förlorat en av sina närmsta vänner, men hon kunde inte riktigt vara där för honom då hon själv kände sig så otroligt trasig. Ingen hade vetat om att hon och Wulfric fått en sådan bra kontakt, vad hon visste om, så det kändes på något sätt fel att visa sin sorg lika öppet. Så det var nog den främsta orsaken till att hon valde att patrullera reviret, mer eller mindre uppmärksamt.
Då hon närmade sig vattenfallet så kunde hon känna hur ett främmande sinne flammade upp i hennes huvud. Närmare än vad hon förväntat sig. Vad gjorde främlingen här? Det här var inte någon bra tid att inkräkta på deras revir, med alla på helspänn. Hon själv var kanske inte den första att driva ut någon, men hon skulle samtidigt inte riskera flockens säkerhet. Hon var väl medveten om att hennes far speciellt inte skulle uppskatta detta i nuläget. Hon var åtminstone rätt varg för att avgöra vad denna främling hade för avsikter med sin telepatiska kraft.
En vit hane kunde hon snart skymta mellan träden, med huvudet i en bärbuske. ''Du vet väl om att du befinner dig på ett flockrevir?''.

Hanen sitter och mumsar på bären och magen är glad över godsakerna. Det vill förmodligen till ett förvirrat sinne för att irra sig in på en flocks revir så här som den lilla hanen tydligen har gjort. Men inte en tanke på det. Förmodligen har han för mycket huvudet bland molnen för att ens lägga märke till revirmarkeringar. Eller så kanske markeringarna helt enkelt var för svaga? Överraskat rycker han än dock till när främlingen talar till honom. I en svepande rörelse är han uppe på alla fyra och i samma flödande rörelse vänder han sig mot främlingen.
"Va?" Uttrycket slinker helt enkelt bara ur honom och han ser först lite dumt på främlingen. Sedan skärper han till sig. Harklar sig.
"Revir? Men jag har inte...". Den ljust violetta blicken söker runt området, som om han förväntar sig att upptäcka något tecken som tydligt kan förklara för honom att han befinner sig på något revir. Men skogen omkring honom ser lika fridfull ut som vanligt. Men tiken måste ha rätt om hon konfronterar honom på det här viset. Ett snett urskuldande leende placeras på hans läppar och han håller huvudet lågt när han ser på tiken igen.
"Ursäkta, det var inte min mening att korsa en revirgräns så här. Jag trodde Byoomi fortfarande var allmän plats". En lam ursäkt men han har helt enkelt inget bättre att komma med. Öronen klipper till på huvudet och han höjer huvudet något.
"Förunderligt goda bär växer här i området och jag kunde inte stilla min längtan efter dem". Han biter sig försiktigt i läppen och hoppas att främlingen inte är av det fientliga slaget. Han känner inge för att bli bortjagad.
"Om ni inte har något emot att jag plockar några bär till så ska jag lämna ert revir sedan, det har ni mitt ord på". Lägger han till och längtar redan efter smaken av de söta bären.

Främlingen verkade helt omedveten om att han korsat deras revirgränser. Var han helt uppslukad i sina tankar eller var det fel på hans nos? Det var ju inte som att de var särskilt otydliga, enligt henne. Fast, hon visste ju å andra sidan att de var där till att börja med, så kanske var lättare att lägga märke till dem då. Men äsch, det var bagateller.
''Du borde kolla upp din nos, jag tror inte den fungerar som den ska''. Hon försökte att inte låta allt för negativ, utan det var mer menat på ett skämtsamt sätt. Han hade ju trots allt bett om ursäkt för missen.
Av vad hon kunde uppfatta av flyktiga tankar som hanen slängde ut så verkade han inte vara något hot mot henne och flocken, men hon kunde självklart inte vara säker utan att gräva djupare. Hon kunde inte påstå att hon gillade att gräva i andras sinnen utan tillåtelse eller god anledning dock, det var väldigt påträngande, och ibland obehagligt. För båda parter.
''Ja, vi är inte så tydliga med att tillkännage vårat revir av olika anledningar, och vi ser gärna att det förblir så''. Stämman hade blivit lite allvarligare då hon uppmanade hanen att inte dela det vidare allt för mycket. Devils var redan dem på spåren, de behövde inte mer problem just nu.
Bär? Av alla de saker att äta, varför bär? Hon kunde inte minnas att hon någonsin testat, så kanske det var gott. Ansiktsuttrycket antog en något förvirrad form då han pratade vidare. ''Vad är så fantastiskt med bär?''. Hon kunde inte förstå det riktigt.

Du borde kolla upp din nos, jag tror inte den fungerar som den ska.
"Ja något måste ju helt klart vara fel". Nyke flinar lite fåraktigt, vänligt och skrattar lite. "Så dumt av mig att klampa in oinbjuden så här. Jag ska verkligen vara mer uppmärksam i framtiden". Han säger det på både ytterst seriöst sätt men med viss blandning av skämtsamhet. Han hoppas tiken tar hans ord på allvar men han uppskattar samtidigt hennes vänlighet. Nyke gör en mental notering till sig själv att vara mer uppmärksam i framtiden. Nästa gång kanske han står öga mot öga med en mer aggressiv främling och det önskar han helst undvika.
Vad är så fantastiskt med bär?
"Har du inte smakat?" Frågar han mer nyfiket än förvånat. "Det är jättegott. Smaka gärna". Nyke kliver åt sidan och ger plats för tiken om hon skulle vilja smaka på bären hon med. Busken växer trots allt på hennes revir så tekniskt sätt är det väl hennes bär. Men bären är verkligen så söta och goda. Nyke måste bli bättre på att låta huvudet bestämma över magen. Nyke lägger märke till sin fläckiga päls och känner sig genast generad. Först klampar han in på ett revir så här. Sen har han inget gott bordsskick. Och till råga på allt så möter han på en söt tik. Bra jobbat! Nyke trycker in hakan mot halsen och försöker slicka åt sig bärsaften ut den vita pälsen på bogen.

(Edit av Zara: Avslutat då Bellz lämnat sidan)