Skymningen gjorde den redan dunkla skogen mörk. Den glesa undervegetationen gjorde att man kunde se mörkret tätnade till en svart oändlighet. Kanske var det skrämmande för valpar, liksom vuxna, som inte var van vid Kaiwoods skuggor men för Rök var det allt han visste. Istället för att skrämmas av ovissheten av vad som fanns där i djupet av mörkret lockades han av det. Deras mamma hade berättat historier om spöken och vålnader många gånger, och Rök ville inget annat än få se vad hon pratade om med egna ögon.
     Den hårda blåsten fick de knotiga träden att knarra och jämra sig, trots att den inte alls märktes av under det tjocka lövtaket. Det var perfekt tid för spökjakt, tyckte Rök. Åska gick precis förbi hans sedvanliga plats vid lyans öppning och han fångade hennes svans i munnen.
     “Åska,” väste han med lekfullt. Hans egna svans viftade ivrigt redan. “Ska vi leta spöken?” Rök var inte så modig att han vågade göra det själv, inte än iallafall.

En plötsligt smärta högg Åska i svansen. Hon snodde runt med rynkad panna, och fann att det inte alls var smärta, det var Rök. Med en liten, men mest lekfull, morrning bet hon efter honom för att han skulle släppa. Skymfen föll snart i glömska när brodern talade. Åska sträckte på sig, och hennes något tufsiga svans slog.
     "Ja!" Hon såg sig om för att se så de inte blev upptäckta, och skuttade sedan iväg några steg. Det var roligare att leta om det kändes som att de inte fick göra det. Ett extra lager av spänning! Ovanför träden blåste det, men på marken hade dimman börjat rulla in. Åska välkomnade den, och kallade på sin egen dimma. Det var svårt, men hon var ivrig att förbättras. Hon ville vara bäst! Hon svepte sig i lite dimma och vände sig om mot Rök, vickandes på ögonbrynen.
     "Ooouuooo..." sa hon i sin allra läskigaste, spöklikaste röst.

Rök undvek Åskas tänder med ett leende, men följde henne sedan snabbt ut ur lyan. Dimman som låg över marken likt en tunn slöja dansade efter hans steg. Åska hade redan börjat forma sin egen och Rök följde den intresserat med blicken. Han hade inte den förmågan, inte än iallafall, men han hoppades. En gång hade han till och med försökt be till Gudarna, ett begrepp han ännu inte förstod sig på, men hade hört om från mamma.
     “Du är inget spöke, Åska,” konstaterade han tomt. “Jag vill se riktiga spöken! Sånna som mamma berättar om i sagorna,” nu kröktes hans läppar till ett nästan illmarigt flin, “tänk om vi får se någon utan huvud!” Den tanken fick honom att öka på takten och han passerade Åska längre ut i skogen.
     “Då skulle du allt bli rädd, va,” retades han och såg på henne med en smal blick.