Taklamakan hade sett främlingen på håll. Det var inte någon svår att upptäcka. En svart fläck i det bländande heta ökenlandskapet. Han hade skyndat mot den på långa ben, och började kalla med hög röst redan innan han nått fram.
     "App! App-app-app, stopp på belägg! Du kan inte bara promenera in här!"
Främlingen – en fakarg något större än Takla själv – stannade upp och såg förvånat på honom när han bromsade in framför henne. Hon blinkade ett par gånger, såg demonstrativt ner på sina långa klor och på spåren i sanden bakom sig, innan hon gav honom ett snett leende som förtogs något av hennes tunga andning, och tungan som upprepat slickade en torr nos.
     "Jag tycker det har gått ganska bra hittills?"
Takla öppnade munnen, men stängde den efter att ha gapat ett ögonblick utan att komma på ett bra svar. Han rynkade ögonbrynen i en kortvarig förvirring, balanserande mellan faktumet att hennes svar trots allt var sant, och att det inte var alls vad han menat. Han skakade tillbaks sig till nuet genom att ruska hårt på huvudet.
     "Ah, nä, inte vad jag menar."
     "Men det var vad du sade."
Takla kämpade för att inte sucka allt för högt. Han gnuggade hårt en tass över huvudet i frustration.
     "Var inte sån."
     "Synd. Jag är sån." Hon började röra sig igen, och Takla sprätte in framför henne innan hon hann stega förbi.
     "A-ah! Stopp, sa jag! Du kan inte bara- du-!" Han gav ifrån sig ett frustrerat läte och började om. "Du får inte bara promenera in här. Så lägg av!"
Fakargen synade honom denomstrativt.
     "Och du ska stoppa mig?"
     "Det är planen. Ja."
     "Från att promenera in?"
     "Japp."
     "Okej."
Takla nickade bestämt, och spände ut bröstet med ett djupt andetag. Svansen stod högt och spretigt rakt upp bakom honom. Fakargen gjorde ett nytt försök att fukta nosen, men den förblev lika torr som innan.
     "Och om jag inte lyssnar?" Hennes röst var sträv när hon talade, men hon höll en imponerande lättsam ton för någon som uppenbart var så långt utanför sitt eget element.
     "Då begraver jag dig i sanden", svarade Takla, som om det var självklart. Fakargen nickade förstående, med ett ljud som sade att det nog inte var mer än rätt. Hon såg upp på honom igen, pendlade med blicken mot ljuset från stjärnan bakom honom och tillbaks. En paus. Så ryckte hon med ens på axlarna igen.
     "Nåväl. Ha så kul med det."
     "Ey. Hey!" Innan Takla hunnit få tag på henne så hade fakargen tagit ett skutt över honom. Slag från de stora vingarna fick sanden att yra upp i luften runt dem. Takla knep ihop ögonen mot sanden, och hostade fram rop efter fakargen. "Hey! Stopp!" Han vände sig snabbt om och kastade sig efter henne, men hon var redan för långt bort för honom att kunna hoppa upp och nå. Så istället grep han sin kraft.
     En ådra av sand slet sig upp från marken likt en lång tentakel. Den piskade snabbt upp genom luften, greppade fakargens bakben, och slet ner henne till marken igen i ett moln av damm. Han var ikapp henne lika fort som hon landat. Han lät sandens grepp hårdna… Nej. Nej, okej, det gjorde han inte. Kraften rann ur hans grepp som vatten på hårt packad jord. Istället möttes Takla av ett virrvarr av damm och fjädrar, när fakargen snodde runt. Ett skarpt knäppande läte fyllde luften, och plötsligt slogs Taklas käkar samman när en lång gren eller rot av något slag snärtade ut från fakargen och virade sig runt hans nos. Han rycktes framåt med ansiktet före, snubblade över sina egna framtassar och landade på hakan med baken i vädret och svansen på sned. Gumpen sjönk ner när roten om hans nos lyfte hans huvud till fakargens höjd.
     "Du rör mig inte", morrade hon, precis framför hans ansikte. Värmen från hennes andedräkt kändes febrig i ökenhettan. Takla svalde hårt i ett försök att få bort hjärtat som tycktes ha fastnat i halsgropen. Hans blick pendlade stressat för ett ögonblick, skelade kort när han såg på roten som höll honom och följde den upp till en väska på fakargens rygg. Han blinkade nervöst, men plutade tankfullt med läppen och nickade accepterande. Förstående. Roten slängde tillbaks honom till marken när den släppte sitt grepp igen.
     "Okej. Okej. That’s fair." Takla muttrade snabb, låg acceptans medan han reste sig igen och ruskade sand ur pälsen. Fakargen hade redan vänt om och börjat gå ifrån honom igen. Han sprätte till och följde efter henne.
     "Ey, du, vänta-!" Han sprang abrupt in i hennes sida och föll ner i sittande ställning när hon vände sig mot honom med skarp blick.
     "Vad?"
     "Du vill inte. Alltså. Du- eh. Du vill inte gå dit just nu ändå. Så."
Hon tvekade för ett ögonblick.
    "Varför inte?"
     "Det är varmt." Blicken han fick av henne var i det närmaste dumförklarande. Som att han sagt något väldigt uppenbart. Han stammade till som för att backa med sina ord, och gned sig frustrerat i ansiktet igen. "Jag menar. Det är ännu varmare där, nu. Som i, alldeles för varmt för nån som…" Han vevade i en vag gest åt hennes håll. "Nån som dig. Du vet. Sol och glas. Tro mig, du vill inte vara nära nu."
Fakargen hummade tankfullt till svar, och såg bort mot stjärnan som glimmade i den skarpa solen. Värmen från dess speglade ljus kunde nästan anas enda hit, om man tänkte på det. Takla harklade sig och reste sig upp igen. Han strök upp längs fakargens sida och gav henne en demonstrativt menande blick.
     "Väldigt, väldigt, varmt. Lita på mig. Bättre och vänta ner solen lite först."
Fakargen såg på honom utan ett ord, med en uppsyn som tydligt yrkade honom att fortsätta. Takla skruvade lite på sig och vred huvudet som om han letade efter något annat att se på.
     "Såååå, jag vet ett ställe med vatten. Inte så långt bort. Du kan vänta där?" Han vek öronen bakåt när hon gav honom en ny, frustrerad blick. Tungan hängde åter utanför hennes mun. Hon stod tyst och andades en stund, som för att överväga alternativen. Till slut suckade hon.
     "Okej. Visst. Var då?"
Taklas öron stod omedelbart rakt upp igen.
    "Okej! Okej, schysst. Fint." Han mer eller mindre skuttade fram när han passerade fakargen och vek av i riktning mot nyfloden. Han andades ut i korta, lättade stötar. Leendet i hans ansikte var lika nervöst som hans dansande steg. "Jag kan ta dig dit. Bra ställe. Mycket skugga. Det är lugnt, lovar. Jag kan se till att ingen stör, eller så, hah."
     "Om du försöker lura in mig i en fälla så är det du som blir begravd i sanden."
Takla gav ifrån sig ett lite för gällt skratt, och blåste avfärdande ut luft mot fakargen. Han stannade till så att hon kom upp vid hans sida, innan han knuffade sin axel mot hennes med en närmast konspiratorisk gest.
     "Nää, nää. Det är lugnt. Ingen som stör en vän på besök. En kompis, ha? Ha? Det är luuuugnt." Han gav fakargen ett brett, tandat leende och en överdriven blinkning med ett öga. Han travade in och fortsatte baklänges framför henne. "En vän till Taklamakan. Det är jag det. Takla", presenterade han sig själv. Fakargen höjde skeptiskt på ögonbrynen, men besvarade snart hans leende med ett eget skevt sådant.
     "Laali."
     "Laali! Laali. Ett bra namn! Bra, bra." Den nervösa energin övergick i ett energiskt pladder. Laali skrattade kort åt honom och gav en tillgjord gest med ena vingen.
     "Led vägen, Taklarn."

[Ensamt mellan Taklamakan och Laali~]