Ronia vaknade till när dagens första solstrålar strilade mellan trädstammarna i öst, bara någon timme efter att hon först slutit ögonen. Hon blinkade mot det gyllene ljuset och gjorde så småningom en ansats att resa sig upp, men hejdade sig snabbt när de vita blommorna gjorde sig påminda genom att nästan rulla av hennes framben. Hon ägnade dem en kort blick innan hon böjde på halsen för att samla ihop dem. Blommorna skulle med tillbaka till reviret.
   När Ronia tagit sig upp så klev hon runt för att kunna se upp mot den gren Blair fortfarande befann sig på. Han såg ut att sova. Buken höjde och sänkte sig långsamt för varje andetag, och huvudet vilade tungt mot tassarna. Lövskogen hade börjat vakna till liv, men Blair verkade vara undantaget. Ronia skakade på huvudet med en road utandning. 
   Medan hon vände om för att börja röra sig tillbaka mot Yanamore slogs hon åter av faktumet att han aldrig delat vad han gjorde i Lövskogen den här gången. Hon tänkte i vilket fall som helst inte stanna för att försöka ta reda på det. Var det något hon lärt sig var det att Blair bara berättade något när han kände för det, och inte en sekund tidigare. Hade han något att säga visste han var hon fanns någonstans. Hon skulle precis släppa tanken när hanens röst oväntat ljöd från trädet. Vänta.
   "Hm?" Ronia stannade upp och såg tillbaka mot honom, men med blommorna i varsamt förvar mellan käkarna sade hon ingenting mer. Istället såg hon på honom med uppmaning i blicken. Vad han än ville behövde det gå snabbt. Yanamore höll på att vakna, och hon ville inte dröja för länge ifall att Isil Anar skulle börja undra var hon tagit vägen. De behövde inte den oron.

Ljuset eller skogen skulle aldrig ha kunnat väcka honom, men Ronias rörelser gjorde det. Något undermedvetet var mer medvetet om henne, och när hon reste sig upp slog Blair upp ett ögonlock. Åh, varför behövde hon vara så morgonpigg?
     ”Vänta”, muttrade han hest och tvingade sig själv att ta sig ner från trädet. Det var långt ifrån graciöst, och hans nyvakna ben svek honom nästan. I sista sekund rätade han ut sig och undvek ett fall. 
     ”Du har bra koll på vad som försiggår i den här trakten”, konstaterade Blair sömnigt, men skakade sedan på sig. Det här var allvarligt, och hans ton blev snart seriösare, om än fortfarande raspig. 
     ”Min bror”, fortsatte han, ”jag letar efter min bror. Vit fakarg. Bara ett öga. Kan-” Blair flinade blekt och blinkade frenetiskt för att försöka skärpa blicken och fästa den på henne. ”Ha en attityd, jag erkänner, men han är gullig någonstans på insidan. Har du sett honom?”

Du har bra koll på vad som försiggår här i trakten, sade Blair. Sant, bekräftade Ronia i tyst, mentalt medhåll när han fortsatte. En liten rynka dök upp mellan ögonbrynen när han, högst oväntat, nämnde sin bror. Hon visste inte att han hade någon, lika lite som Blair kände till den bror och syster som båda var antingen döda eller förmodat döda. Hon hade aldrig reflekterat särskilt mycket runt hans familj, och nu när han för första gången benämnde en av dem på allvar kunde hon inte hindra att ett uns av vaksamhet gentemot den namnlöse trädde fram i blicken, nästan reflexmässigt. Så beskrev han den försvunna brodern.
   Orden sjönk in utan att hon reagerade. Ett par tysta sekunder följde, innan Ronia långsamt blommorna till marken, bara för att ha något att koncentrera sig på medan tankarna långsamt sattes ihop, ett och ett. Käkarna var spända när hon såg upp på honom igen. Tänderna hade lämnat märken i blommornas stjälkar. Vätska sipprade ut ur de sår som rivits upp. 
   En vit fakarg. Bara ett öga.
   Beskrivningen framkallade minnesbilder hon hoppades skulle försvunnit med den skyldiga som både infångats, straffats för vad han gjort, och lämnats någonstans lång västerut - men hoppet nådde bara så långt. Känslan som spred sig färgades starkt av igenkänning och fick det samtidigt att kännas som att en tung sten sjönk i maggropen. Det behövde inte vara samma varg. Det fanns flera vita fakarger, men bland vita fakarger med bara ett öga var antalet långt mindre. När hon slutligen talade var rösten avvaktande, och hon såg på honom med samma spända uttryck.
   "Molok?"

Åh, nej. Blair var bra på att läsa av folk - men det var inte nödvändigt i det här fallet. Ronias reaktion var som klart som vatten, och det knöt sig i hans bröstkorg. Åh, Molok, vad har du gjort?
     "Molok?"
     "Molok", bekräftade han trött. "Jag har inte pratat med honom på år, men vi fick nyligen kontakt igen tills han försvann. Familj är väldigt viktigt för mig. Vet du var han kan vara?" Han bad att hon inte skulle göra det, för Ronias reaktion var allt annat än positiv. Om hon sa till honom att Molok låg bränd i Yanamore visste han inte vad han skulle göra. Han tyckte verkligen om Ronia, men det var hans bror de pratade om. Kroppen var spänd, och i käken fjädrade muskler i väntan på hennes svar. Snälla, snälla, var inte död-

"Bara var jag såg honom sist." Ronia skymtade en förändring i Blairs kroppsspråk, kanske lättnad, men det var svårt att avgöra genom de spända murar som plötsligt rests mellan dem. Ingen av dem rörde sig, sa någonting, men hon såg i hans blick att han ville veta mer. 
   "Din bror lämnade ett spår av blod efter sig i mina skogar", började hon lugnt. "Han slet mina vänner i stycken, oprovocerat, upprepade gånger. Så när han genom ren tur blev avbruten båda gångerna lovade han att komma tillbaka." Inferon pausade, och när hon talade på nytt var det med en ny skärpa i blicken. Hon tänkte inte ursäkta vad som hänt, aldrig, men hon ville åtminstone att han skulle förstå allvaret i vad som hänt. Vad som stått på spel, och allt hon någonsin skulle göra för att skydda sina egna. Hon trodde att han redan visste det. 
   "Molok lovade att avsluta det som påbörjats. Jag kunde inte tillåta det." Hon tänjde något på sanningen. Det hade varit flockens gemensamma beslut, och handlingen hade de alla delat, men det behövde ingen annan veta. Kunde hon vara deras sköld så skulle hon vara det. 
    "Men han lever, oroa dig inte. Jag är villig att ge andra chanser, för det mesta. Han ser nog bara inte ut som du minns." Hon rätade något på nacken när kroppsspråket slappnade av en aning. Ville han söka upp sin bror tänkte hon inte göra några försök att hindra honom. Vägen han vandrade var hans, trots allt. Hon kunde bara hoppas att den någon gång ledde honom någonstans dit hon fortfarande kunde nå honom.

Blair sa inget. Han lyssnade på hennes förklaring med en spänning i kroppen som vägrade släppa. Samtidigt som Moloks beteende kanske inte var... en överraskning, hade Blair inte väntat sig att han skulle vara så vårdslös. Oprovocerat? Och flockmedlemmar? Det fanns inget sätt det inte kunde sluta med problem. 
     Det var svårt att hålla ordning på tankarna. Han ville vara arg, storma, men han kunde inte förneka att han förstod henne perfekt. Molok hade varit ett klart hot, och Ronia var som Blair. För de som man brydde sig om fanns det inget man skulle göra. Dessutom levde Molok fortfarande. Straffad, men vid liv. Öga för öga, tand för tand. Konflikten var utjämnad. Visserligen kunde Blair inte hindra sig själv från att vara arg, men han var inte oresonlig.
     Fakargen svor, men slappnade av. Han såg på henne en lång stund, men nu med en något mjukare blick.
     "Okej", sa han till slut. "Okej." Han höjde huvudet en aning, andades ut och sa:
     "Lycka till med din dag." Med det gjorde han en helomvändning och började gå bortåt. Han skulle behöva sova lite till innan han kunde fortsätta - dagen var ju knappt här - men han ville inte sova vid trädet. Han behövde smälta hennes inblandning lite först - inte för att han tyckte att hon egentligen hade handlat orätt, men för att det var Ronia, och det hade varit så mycket lättare att vara arg på någon annan.

Ronia såg efter Blair när han gick, och fortsatte se ut över de tomma utkanterna även efter att han tagit till luften längre bort och försvunnit. Vad som än precis uppdagats hade definitivt ändrat någonting. Den spända luften hade förts med vinden i samma ögonblick han gjort det, men den vaksamma känslan dröjde sig envist kvar. Vad som precis hänt hade rört upp känslor som vilat mer eller mindre helt under en längre tid, men som nu virvlade fritt på nytt. Hon blev påmind om hur mycket hon fortfarande inte visste, och den naggande känslan av dåtidens skuggor - känslan som bleknat med tiden - lurade åter just utom synhåll. Befogat eller ej, hade hon inte makten att bekämpa den. Inte just då.
   Ronia vände om med en kort suck för att börja ta sig tillbaka till Yanamore, där flocken säkerligen börjat vakna till - men vita blomblad fångade hennes blick i ögonvrån, och hon blev påmind om den bortglömda gåva han gett henne bara någon timme tidigare. Även om stjälkarna var skadade så var blommorna fortfarande intakta, vackra, där de låg i det späda gräset. Synen fick henne nästan att undra om han fortfarande skulle lämnat över dem om han känt till vad som hänt mellan hans bror och Isil Anar.
   Men Ronia var för praktiskt lagd för att filosofera över vad som kunde varit, och istället för att fundera över dåtiden fiskade hon resolut upp dem från marken och rörde sig vidare mot reviret.
   Skulle vaktat dem bättre.

[Avslutat]