Det var med långa spänstiga steg han flög fram över gatan. Nynnades lätt på en Melodi som Morfar brukade sjunga för dem när de var små. Hans mål var tydligt, rakt emot Maksims och Varyas boning. För en gångs skull var himlen mestadels molnfri och solen värmde hans rygg och speglades lätt i hans välputsade päls, både den naturliga lockiga pälsen och den sparsamt utsmyckade boan han bar om nacken.
 "Maksim?" hans röst ljus och sjungande melodisk. Att han var på gott humör var svårt att missa. Han stannade upp utanför boningen. Enligt fadern skulle kusinen vara hemma vid det här laget, och han antog att det var sant då Maksim ofta var med sin mor, och Viol kunde inte minnas sist han sett Varya ute en solig dag.
 Han behövde inte vänta länge innan han kusinen kom ut för att möta honom, såg inte ut att vara på sitt bästa humör, men Viol låtsades inte om det.

Natten hade spenderats utanför Civitas tillsammans med sin mor, och de hade kommit hem precis i tid till soluppgången. Kanske borde han ha försökt få i sig några timmar av sömn, men värmen i luften hade fått honom att istället bege sig ut. Han behövde lite tid för sig själv att vandra runt bland alla handelsmän, kanske kunde han finna en metall han behövde för sin mors halsband.
     Dock kom Maksim inte speciellt långt innan Auroras son stoppade honom i utgången. Med ett trött ansikte såg han på Viol och mötte den gröna blicken. Viols ansikte sprudlade av glädje och vänlighet, liksom rösten när han talade.
    “Viol”, Rösten var förändrad, mer känslokall än vad den varit förut. Maksim hade för en stund stannat upp, men började sedan åter att röra sig framåt. “jag är påväg ut."

Han noterade lätt förändringen i rösten. Tonen var fel. Den passade in på Maksim, om Viol fick vara ärlig. Dock så låtsades han fortfarande att vara ovetandes om det sämre humöret, och slank lätt in bredvid honom då han fortsatte gå med sin korta förklaring.
"Gör det något att jag hänger på?" frågade han utan att invänta ett egentligt svar. Viol hade inte haft chansen att träffa eller prata mycket med Maksim sedan händelsen på böneplatsen, men han hade märkt hur vissa av syskonen reagerat, och han höll inte med.
 "Jag har inte hunnit vara med dig sen händelsen" han talade lättsamt, som om det inte alls varit en avrättning han bevittnat. En annan varg som hade dött. Som om det bara var förra veckans dåliga skvallerskandal, oviktigt i stunden.
 "Och om du inte vill prata om det så förstår jag, och jag kan gå om du vill det också" rösten var fortfarande lika lättsam och han nickade lätt för att understryka orden, utan att ge honom tid till att svara än, han behövde bara få något sagt först.
 "Det jag ville säga var att du var helt fantastisk" han stannade upp lätt framför Maksim och tvingade honom att stanna för att se på honom. Det fanns inga tecken på att han skulle ljuga eller skämtade, för det var sant. Han hade varit helt betagen av händelsen, av skådespelet. Känslorna som de visat, råa och äkta. Helt oavkortat, utan att bli vinklade eller projekterat falska av skådespeleri.
 "Du är så otroligt stark och modig"

Maksim blickade bakåt och nickade kort. Något sade honom att Viol skulle följa med oavsett svar. Dock hann han inte speciellt långt innan den andre trängde sig förbi honom och blockerade hans väg. Han höjde på ena ögonbrynet. Vad nu?
    “Det jag ville säga var att du var helt fantastiskt. Du är så otroligt stark och modig.”
    En ärlig förvåning spred sig över det färgade anletet när den blå blicken mötte Viols gröna blick. Det var något som gnistrade till inom honom vid de plötsliga komplimangerna. Framförallt det sista ordet fick honom att känna något mer. Stolthet. Makt.
    Ända sedan Maksim varit en liten valp hade han alltid varit motsatsen till modig. Den fegaste, mesigaste och den som grät mest hade alltid varit han. Aldrig hade Maksim kunnat föreställa sig att han skulle komma så långt som han nu gjort. Det var allt tack vare Varya. Först hade hon rivit ner honom, lämnat ett tomt och sorgset skal. Men sedan hade hon börjat bygga upp den nya Maksim från grunden. Hon hade stärkt honom.
    “Jag gjorde bara det som behövdes göra”, svarade han lågmält. Ett litet leende spred sig dock på hans läppar. “men det glädjer mig att någon” han gav Viol en menande blick. “tycker att jag var modig.”

Förvåningen var ganska lättläst i Maksims ansikte, men i övrigt kunde han inte avgöra hur han tog till sig av hans kommentar, men han var inte speciellt orolig. Viol stod inte i dålig dager med Maksim, och även om han inte var med honom ofta så hade de ändå stunder.
 "Ibland är även det som måste göras svårt" han log varmt emot vännen och gick ur vägen för honom igen. De rätta att göra var oftast det svåraste, hade han hört.
 "De som inte ser det vet inte vad de pratar om" sade han med tryck i rösten. De som ändrat sitt beteende runt Maksim var blinda. Någon hade kommit för att ta honom ifrån dem, mot hans vilja, och han hade själv stått emot och stoppat dem. Han fann inget i det som kunde läsas som något annat än styrka, och mod.
 " Om du vill vara ifred får du vara det, jag tyckte bara att någon" Han härmade sättet Maksim uttalat ordet "Behövde höra det"