Hade inte skulden över Maksims försvinnande hängt så tungt över Katya hade hon varit överlycklig. Att ha rymt hemifrån fyllde henne av ett sådant rus att färgerna verkade pulsera. Det var otroligt. Ändå sjönk hjärtat när ungvargarna nådde Ötamon, och Katyas skuldkänslor sköt i höjden igen. Hon mådde illa, och kunde inte möta några blickar. Det lilla mod hon jobbat upp försvann, och Katya ursäktade sig snart. Nå, hon stack med ett ses!.
     Hon sökte sig till en bäck, kantade av månblommor. Den var ganska djup, och Katya doppade nästan hela framkroppen. Det kyliga vattnet var uppfriskande och hjälpte mot illamåendet. Hon stoppade huvudet under ytan flera gånger, kände svalkan mot ögonlocken och förblev så tills lungorna nästan sprack. Då slet hon upp huvudet igen, och väntade lite.
     Andra gången hon gjorde så kom hon upp flämtandes, och insåg då att det stod någon på andra sidan bäcken. En hona, men den absolut konstigaste honan hon någonsin sett. Katya hade aldrig träffat någon utanför Cirkeln, så hon visste att hennes kunskap om normalt var rätt begränsad, men även hon förstod att det här inte var standardvargen. Honan stirrade på henne, och Katyas instinkter kickade genast igång.
    "Vad glor du på?" Katya lät inte fientlig, men inte särskilt inbjudande heller. Hon hade växlat över till Nordspråk utan problem, men den ryska brytningen låg tjock över orden. Dessutom hade hennes nonchalanta, något arroganta standarduttryck redan lagt sig över hennes drag. Vattnet droppade fortfarande från ögonfransar och nos när Katya rätade på ryggen och höll hakan högt. Hon hade inte missat den andra honans hållning, och hon tänkte då inte bli utmanövrerad. Det var som när hon hetsade med sina bröder eller Mara.

En svart rumpa, vita hälar och rött spräckel hade lockat hennes uppmärksamhet och hon väntade tålmodigt på att den yngres framsida skulle komma upp ur vattnet. Då honan flämtande drog in luft i sina lungor log Malva mjukt. Ljust havsblå ögon, röda markeringar under ögonen. Noshorn. Det var ett nöjt leende enda tills den andra yttrade sig. För ett ögonblick såg det ut som att hon smakat något äckligt, eller kanske fått en kallsup, men hon slätade snabbt ut anletsdragen.
"En annan skönhet, kanske?"
Svarer var lent och instämmande. Och det var inte en lögn, även om den andre var något ovårdad kunde den underliggande skönheten inte förnekas. Malva ville veta mer, främlingen väckte en hunger inom henne.
"Mitt namn är Malva, trevligt att råkas."
Hon sneglade ner mot vattenytan.
"Jag har hört att kallt vatten ska göra under för pälsen."

"En annan skönhet, kanske?" Katya stirrade på henne. Hon var inte van vid komplimanger, speciellt inte genuina. Hon kunde inte avgöra om det var en sådan eller om den andra honan var sarkastisk. Hon var så sockersöt. Malva, kallade hon sig.
     "Katya", svarade hon, och fortsatte: "Jasså? Så bra för mig. Själv har jag hört att man borde äta sniglar. De slemmiga. För volym och lyster." Katya log sitt allra sötaste leende, men hon hade för smala ögon och vassa kanter för att det skulle se riktigt gulligt ut. Det var såklart ingen som sagt det till henne, men det vore kul att se Malva pröva. Katya blinkade vatten ur ögonen, och mindes sitt uppdrag.
     "Jag letar efter någon." Mer prat om skönhet ville hon inte ha. Katya gick rakt på sak. "Säg mig, Malva-" Hennes ryska brytning knepade ihop namnet totalt, "du har inte sett min bror? Maksim. Han har svartvita horn, blåa ögon, svart och röd päls-" Hon sökte i den andras ansikte efter något, om så bara ett svagt minne. "Han låter som jag, också."

Tacka gudarna för att hon påbörjat sin skådespelsutbildning, och även börjat lära sig diplomati. Vaga misstankar om likheter bekräftades blixtsnabbt och plötsligt förstod hon tydligare vidden av Auroras uppmanande ord "Se till så han trivs". En svag stress smög sig på henne vid insikten, vad var det här? Hur såg situationen ut? Var detta också Varyas barn, hon var tveklöst lik. Malva behövde samtala med sin mor, genast. Tur var det som sagt att hon påbörjat sin utbildning, för utåt syntes bara en oro som lätt kunde avskrivas som medlidsam. Speciellt med kommande ord.
"Åh nej, har han gått vilse här? Var är er mamma?"
Det kändes som genuina frågor, och antydde att hon inte visste något alls om den förmodade familjesituationen. Språket kände hon dock igen. Russkiy.
"Behöver du hjälp att leta? Jag hjälper så gärna till."

"Var är er mamma?"
     "Jag har ingen mamma", svarade Katya kort. "Och nej. Jag letar redan med mina bröder." Hennes humör blev kraftigt sämre när tanken på den okända modern kom upp. Det kändes som att alla var på väg bort, och ångest blommade upp i bröstet. Minen blev hård, och hon ville skada den andra med sina ord som hon kände att hon blivit sårad. Men Katya höll sig. Hon hade ingen egentlig anledning, och hon visste inte heller hur hon skulle komma innanför den sockersöta fasaden.
     "Hejdå", sa hon istället abrupt och vände sig om för att gå.

"Åh, nej, Katya, förlåt."
Hon tog ett smidigt skutt över vattnet och efter den lilla honan då denne gav sig iväg bortåt.
"Jag menade inte att såra dig, ge mig en chans att börja om."
Rösten var genuint ursäktande och bedjande. Hon försökte göra det tydligt att makten låg hos den andre, även om hon i själva verket var den som försökte kontrollera. Detta var för viktigt för att bara bli ett kort möte. Hon behövde försöka få fram så mycket information som hon bara kunde.
"Jag vill hjälpa."

Katya stannade inte, men sneglade i alla fall mot Malva, vilket var ett tecken att hon lyssnade.
     "Jag vill hjälpa." Det mesta Katya gjorde var lite abrupt, och nu var inget undantag. Hon stannade plötsligt upp.
     "Hur?" krävde hon. "Du är bara en främling. Varför bryr du dig?" Det var för en gångs skull en genuin fråga, inte bara en dryg retorisk.

Malva svalde all sin stolthet och åstadkom ett oskyldig fundersamt uttryck samtidigt som hon fortsatte följa efter henne.
"Jag kan hjälpa dig söka, hålla utkik där jag bor.."
Allt medan hon talade försökte hon läsa av den andres reaktioner från sin dåliga vinkel snett bakom.
"Jag vet inte.. Jag vill hjälpa för att det är det som är rätt sak att göra. Det är ju hemskt att din bror kommit bort.. Och jag tänkte att.."
Hon ryckte på axlarna.
"..Vi kanske kunde bli vänner.. o så."
Öronen lutades snett utåt och hon rodnade lätt, såg nästan skamsen ut men framförallt otroligt öppen och sårbar. Bad tyst att detta var rätt väg att gå för att komma närmre Maksims syster.

Katya betraktade Malva med smal blick och höjda ögonbryn. Göra det som var rätt? Ingen gjorde något för att det var rätt. Det fanns alltid något att vinna. Vad exakt kunde hon inte avgöra.
     "Vänner", upprepade Katya med ett litet, hårt leende. Jag har inga vänner. Samtidigt fanns det ingen anledning för henne att göra sig ovän med denna Malva, som uppenbarligen kämpade för att vinna någon sorts tillit från Katya. "Visst, moy drug."

[Avslutat!]