Ljudet av porlande vatten som alldeles nyligen varit snö blandades samman med fåglarnas kvittrande. Solstrålarna sprack fram mellan de karga trädkronorna och spred en vänlig värme över den kyliga lövskogen. I en mörkt glänta, dold i skugga, en livlös kropp fläckad av blod och lera från den våta jorden. Dess bröstkorg rörde sig i långsamma, utmattade andetag. In och ut. Giftet hade sedan länge lämnat kroppens blodomlopp, men Molok kunde inte förmå att röra på sig. Det hade gått lång tid sedan han inte varit under någon annans kontroll - paralyserad eller övervakad. Nu ville ben och muskler inte lyda honom.
    Därför låg han kvar. Stilla. Trött. Stel.
    Det var isande kallt, men han frös inte. Doften av bränt kött och blod bet honom i nosen, men han förblev orörlig. Kroppen var tömd på energi. Den hade gått åt till att bedöva smärtan som pulserade genom de fortfarande färska såren.
    Motvilligt gjordes en ansats till att resa sig upp. Kroppen darrade, ville ge vika. Av ren automatik fälldes hans vingar ut, eller rättare sagt - det som fanns kvar av dem, tills han insåg att enda sättet han någonsin skulle lämna denna plats var via markvägen. Kanske hade han tagit för givet möjligheten att från skyn kunna välja väg.
    Med långsamma rörelser började han att gå, ovetandes om vilken riktning han satt kurs mot. Det enda som var klart för honom i den stunden var det faktum att han behövde hitta henne, nu.

[Ensamt inlägg kort efter att Molok blivit dumpad i skogen]