“Kommer du ihåg?” Blomdoften hängde fortfarande söt och nostalgisk i skogen midvintern till trots. Hon drog ett djupt andetag, fyllde sina lungor med den berusande lukten. Ögonen som febrilt sökte i nattmörkret var röda och vilda. Hon hade växt upp här och hon mindes stigarna som om hon vandrat dem dagen innan, men ändå kändes det som flera livstider passerat. Hon stannade upp.
     “Kommer du ihåg?” upprepade hon igen en aning vassare. Det rytmiska trummandet av hans hjärta var plågsamt. Vid varje nytt dunk kämpade hon för att hålla tillbaka den överväldigande impulsen att kasta sig över honom. Hon andades in i en kort stöt och ut genom nosen. Långsamt vände hon huvudet mot honom. Varje dag förvånades hon över hur mycket han växte, hur han allt mer och mer påminde henne om Kolzak.
     “Ja…” svarade han. Varya hörde den svaga tonen av osäkerhet, hon hade lärt identifiera den likaväl som han lärt sig kontrollera den. Hon höjde ögonbrynen och såg menande på honom. De hade redan gått igenom planen ett halvt dussin gånger under resans färd, men hon ville försäkra sig en sista gång.
     “Snälla, hjälp, min mamma har ramlat i buskarna och-” Varya avbröt honom med ett lågt, avmattat suckande och himlade med ögonen. Smidigt vände hon sig upp för att möta honom fullt.
      “Lite mer känsla kan du väl? Som Alonso, Malva.” Varya log ett brett, tandigt flin, otydligt om det var vänligt eller lömskt. Maksim nickade bara till svar. Genast försökte hon fånga hans blick genom att sänka sitt huvud. Det bleka anletet såg mjukt och bedjande ut.
      “Du vill väl inte att jag ska må dåligt, Maksim?” Rösten blev bräcklig, sorgsen. “Du vet hur dåligt jag mår när jag är hungrig. Titta på mig,” deras ögon möttes, blått mot rött, “det här är inte mina ögon. Det är hungerns.” Hennes hemlighet var ingen hemlighet för honom. Det kunde det inte vara om de skulle kunna leva som en. De hade bara varandra; det intalade hon honom - liksom sig själv - varje dag.
      “Jag behöver dig.” Hon hejdade sig från att säga något mer när hon hörde ljudet av rörelse längre fram. Avståndet var ännu för långt för att en dödlig skulle kunna höra. Hon såg på honom för ett ögonblick innan ett moderligt och uppmuntrande leende sprack upp.
     “Jag litar på dig, min prins.” Varya tog ett svepande steg åt sidan och lämnade stigen som de vandrat på fri åt honom. Leendet på hennes läppar falnade aldrig i styrka. Jag väntar här, mimade hon och gav honom en sista, uppmanande nickning. Det tog honom några sekunder innan han slutligen gav sig av springandes ner för stigen. Varya lyssnade på hans hjärta så länge hon kunde.

     Hon kunde höra Maksims förtvivlade röst. Den främmande hanen verkade bestört av skräcken sonen utstrålade. Han gjorde ett bra jobb, kanske för bra för att vara helt spelat. Ju tydligare deras skyndande steg blev, ju ivrigare blev hon. Otåligt gömde hon sig i mörkret och spanade in i dunklet i väntan på deras skepnader, och när de väl visade sig kunde hon inte längre hålla sig. Ljudlöst och välplanerat kastade hon sig ut över främlingen innan han ens riktigt hunnit stanna.
      Omvärlden försvann när Varya slukades av sin hunger. Hennes tänder sänktes mjukt in i hans strupe. De desperata försöken att göra sig hörd blev bara ett gurglande och bubblande. Blodet som fyllde hennes mun skickade rysningar genom hela hennes kropp. Hon tuggade frenetiskt, obrydd över blodet som snart färgade hela hennes egen bringa röd. Mer, hon ville ha mer. Hans kropp blev tyngre och slappare i hennes grepp. Inte förrän slamsorna av hans hals nästan kändes torra i hennes mun släppte hon honom. Långsamt lade sig det värsta av ruset och det var som att hon sakta men säkert kom tillbaka till verkligheten. Lukten av blod dränkte blomdoften.
     Ögonen var fortfarande stirriga när hon såg sig om efter Maksim. Hon låg ned bredvid offret och Maksim satt längre bort. Hon var osäker på hur lång tid som passerat, men det kunde inte gått allt för länge. Varya sken upp vid åsynen av sonen.
     “Åh, min prins,” rösten hade en moderlig värme, “kom.” Hon satte sig halvt upp och sträckte ut ena frambenet i en inbjudande gest. “Kom,” uppmanade hon igen med samma munterhet. “Var inte rädd, han bits inte,” hon skrattade ett kort men maniskt skratt och såg på den döde bredvid, “inte längre iallafall.” Det var inte förrän nu hon såg på bytet riktigt. En vacker gyllene päls.
     “Du har varit så duktig, Maksim. Vad har jag någonsin gjort för att förtjäna dig?” Hon suckade drömmande. “Imorgon gör vi något kul! Och så ska jag ge dig något fint! Vad du än vill!” Det fanns inget än genuin glädje och värme i hennes uttryck.
     “Vad tycker du om honom?”

[Ensaminlägg. PP av Maksim med tillåtelse <3]