De hade funnit Nace exakt där Mercedes beskrivit att han skulle vara och en del av patrullen hade återvänt hem till Yanamore med hans kropp. Hon hade erbjudit sig att bära honom men då hennes moders spår ledde åt ett annat håll kände hon att hon behövde följa dem. Spåren blev allt färskare, det kändes som att de var nära och hon sände sin ledarinna en kort blick. När som helst nu skulle någon i gruppen se henne, eller så skulle hon se dem. Hon skulle kasta sig i hennes armar och de skulle gråta ihop. De skulle hjälpa henne tillbaka till Yanamore och hålla en ceremoni för Nace. Och Sraosha skulle kunna trösta henne, stödja henne i förlusten av sin bästa vän. När som helst nu skulle hon åter få höra sin moders mjuka stämma.
Natten hade fallit och det var mörkt runtom dem, det ojämna landskapet dolde tydligt siluetten av kroppen tills de kom alldeles nära. Kylan i luften som bitit henne i nosen under hela sökandet flyttade in på henne insida då hon såg det. Bland stubbar och frostklädda rankor låg en stor, röd gestalt. Frosten hade lagt sig även över den lockiga pälsen och bröstkorgen rörde sig inte. Ingen värme strålade från henne, inget leende, inga lena ord och ingen kram. Ingenting utöver en kall och ihålig tystnad och sen dunsen då hon själv föll ner på knä framför kroppen. Tårar rann okontrollerat längs hennes kinder och hon skakade. Det fick inte vara sant. Chock och sorg hade erövrat henne och det enda som gick genom hennes tankar var nej nej nej likt ett evighetslångt mantra.
Sraosha var död.
Hennes mamma var död.


[Isil Anars patrull hittar Sraoshas kropp, utspelar sig i November (?) ganska direkt efter Mercedes återvänt till Yanamore.]