Stjärnhimlen i Öknen var klar och skarp. Blair låg hopkurad mot Garns sida och betraktade den med en blick som inte kunde få ro. Sömnproblemen hade varit ett faktum länge nu, men det fanns inte mycket att göra åt saken. Istället hade han börjat försöka räkna stjärnorna, en omöjlighet i sig.
     Medan blicken vandrade över ljuspunkt till ljuspunkt slogs han av insikten hur otroligt det var att han skulle hitta en stjärna igen. Visst, det fanns stjärnor som formade sig i igenkännbara mönster, men de flesta var strödda över natthimlen, omöjliga - åtminstone för honom - att identifiera och placera. Att hitta en skulle inte gå.
     Tysta tårar rann längs kinderna medan han höll blicken stint fast uppe i det mörka. Han skulle aldrig hitta Molok. Sanningen var ett tungt stenblock, och han kunde inte hejda blöta snyftningar. Han hade just fått sin bror tillbaka, bara för att ha honom fråntagen. Det var för mycket för ett hjärta som just börjat läka igen.
     Han skulle göra allt för Molok, och vetskapen om att han trots det inte kunde göra något var nog för att förvrida huvudet på honom. Blair var arg på allt - mest på sig själv. Vad gjorde han i Öknen? Hur skulle det hjälpa någon? Bara Gudarna kunde hjälpa-
     Han pausade sina tankar, och låg plötsligt väldigt, väldigt stilla. Andetagen hade upphört och för ett ögonblick lyssnade han bara på Garn bredvid, innan luften pyste ut i ett långt andetag.
     De hade lyssnat på honom förut. Bara en gång, men det var mer än noll. Hans blod hade kallat en gudomlig kraft och gett Abraxas vingar.
     Blod hade fått dem att lyssna den gången. Han hade gett dem det fler gånger - bytesdjur, en varghona, lite av sitt eget - men det hade inte varit nog. Nä, så konstigt var det inte egentligen. Han hade satt en standard, och det räckte inte bara att komma upp på den nivån. Eller? Senaste gången han trott sig förstå deras avsikter hade allt gått snett.
     Men kanske- kanske, skulle det fungera. Han var tvungen att försöka. Tankarna sökte sig flyktigt till Ronia och Isil Anar. Han hade blivit erbjuden en plats bland dem, och han försökte så förbannat att hålla sig på rätt sida, men... För Molok skulle han göra allt. För Molok kunde han ta ett liv - eller flera. Om det fanns en liten chans var han tvungen att ta den. Förlåt, Ro, förlåt mina synder.
     Blair tog ett beslut i sitt hjärta, och stirrade upp på natthimlen med bister blick. Den erbjöd inga vidare insikter, men det behövdes inte längre. Han visste vad han behövde göra, och det var bara att bita ihop och köra. Han hade gjort det förut, och han kunde göra det igen. Tiden var den enda fienden han inte kunde ta sig an.

Högt upp i himlen, så långt bort att en levande inte kan förstå, skiner ett ljus. Ett, av många tusentals, oräkneliga stjärnor i nattmörkret. Men ett av ljusen fångar din blick. Ett som känns nära. Närmre än de andra. Var det så nära nyss? Du blinkar, två, tre gånger, och kan konstatera att nej. Nej det var inte så nära nyss. Eller hur?

Ett väsande ljud fyller luften, samtidigt som ljuset växer sig större. Det är ingen snabb förändring, inte till en början, men när ljuset plötsligt känns nära så har väsandet stigit i en visslande sång. Du inser att det är varmt. Mycket varmare än öknen borde vara nattetid, och mycket ljusare. Som en sol, alldeles för nära. Ljuset blir bländande, vitt och obarmhärtigt, och sången i dina öron blir ett fräsande tjut. Värmen blir outhärdlig, smärtsam och brännande. Ljuset passerar högt över dig och ändå så nära. Så nära.

Du ser explosionen långt innan du känner den. Ljuset kraschlandar vid horisonten. Flämtar. Brinner. Dör. Sen når tryckvågen dig, och den slår hårt. Du ser den komma, som en våg som krusar sig genom luften. Sand fyller ditt synfält, dina lungor, hela din värld när marken skälver, följt av en öronbedövande smäll. Du faller, omkullkastad av den hårda vinden som piskar och river och slår.

Och sen är det över. Sanden drar vidare. Mullret från nedslaget hänger kvar i luften, men den brinnande smällen dör ut och lämnar ett ringande i dina öron. Ett eko av himlens tidigare sång. Du blinkar sand ur ögonen och ser mot horisonten. Där silhuetten av klippor och berg tidigare stått mot horisonten ligger nu världen platt, och i dess mitt, många kilometer utom din räckvidd, står en ny skepnad. Ett monument, lämnat av himlens makter, där tusen och åter tusentals stjärnor speglar sig i brännande, bländande glas.

Det hela hade gått så snabbt att Blair inte hade kunnat dra några sammanhängande slutsatser. Han stirrade på stjärnan, hade nog med handlingskraft för att skydda Garn med sin kropp när tryckvågen nådde dem, och sedan hade han bara flämtat på marken. Kroppen sved av sand och det sjöng i öronen. Dovt hörde han Garn säga något, men kunde inte urskilja det. Aj-
     Han tappade hakan när han vände sig om och fick syn på glasskulpturen. Natthimlen speglades i det, eller så var det sin egen himmel. Han kunde inte avgöra, men det var fullständigt förtrollande. En stjärna hade fallit från himlen, och skapat det här.
     Benen darrade så mycket att han hade svårt att stå. Gudarna- Han hade inte kunnat önska om ett bättre tecken. Han hade spillt tårar över svårigheterna över att plocka ut en ensam stjärna från mängden, och de hade gjort det åt honom. Där var den, mitt framför ögonen på honom. Det var det hoppfullaste tecknet han upplevt på länge, och han grät igen.
     "Tack", andades han tårfyllt mot himlen, och såg sedan tillbaka mot stjärnan. "Tack." Kanske skulle han inte mista ännu en älskad.