Rumpan var höjd mot skyn medan frambenen låg tätt mot marken. Den tvåfärgade svansen viftade lekfullt bakom honom, trots att hans lekkamrat för tillfället bara var en pinne. Det var inget som drog ned hans humör dock, utan med stor inlevelse försökte han att bryta den itu, men hans tänder var inte tillräckligt starka.
    “Kom igen då”, mumlade han frustrerat med pinnen i munnen. Kunde han inte vara bra på något? Tydligen inte, för pinnen vägrade att gå av. I bakgrunden kunde han se en skugga närma sig, men han varken hann eller hade tid att fundera på vem det var. Det enda han kunde fokusera på nu var att försöka bryta ned pinnen.

Så snart hon anlänt till platsen såg hon sin chans, för hon skulle aldrig missa ett tillfälle att jäklas med sin bror. Mara högg tag i biten av pinnen som stack ut mellan tänderna på honom. Precis som hon gjort med Lev tidigare.
Hon flinade illmarigt och mötte Maksim med en blick som bara var ute efter att provocera. 
 "Kom igen då," upprepade hon hånfullt  efter att hon hört honom mumlat orden, och knyckte med nacken för att få honom ur balans. Pinnen knakade missnöjt mellan dem. "Kom igen då." Rösten var mörkare och inte alls lika lekfullt hånande som den varit innan. Mara knyckte till igen, för att sedan vinkla pinnen och pressa Maksim ner mot golvet. Trots allt höll han kvar sitt grepp, vilket bara det i sig förvånade henne. "Kom igen då." Hon lösgjorde sitt grepp för att ta ett nytt, ett som pressade deras kinder tätt mot varandra. "Kom igen då." Hon stirrade in i hans högra öga med sitt vänstra. Dom var så nära varandra dom kunde komma nu. Hur mycket till skulle han klara av?

Ett frustrerat läte lämnade honom när Mara plötslig utan förvarning högg tag i hans pinne. Ett dovt läte lämnade automatiskt honom, men det tystnade fort när han insåg hans plötsliga aggressivitet. Trots att Mara fortfarande höll fast i pinnen, vägrade han släppa taget. Det här var hans fight, han ville visa dem alla att han faktiskt kunde… om han nu kunde?
   Med sammanbiten min mötte han Maras blick när de båda höll i pinnen. Hennes ord var en upprepning av hans egna, men dem var hårdare när hon talade. Hennes grepp förbättrades, och de stod nu öga mot öga med varandra. Aldrig hade han lekt med Mara på det här viset; han hade alltid varit för svag och klen. Vilket inte hade ändrats nu heller, men det var något inom honom. Du är modig, min son.
  “Det är min pinne.” Hans ord var hårda, men inte alls i samma nivå som Maras. Trots att hon med sin tyngd pressade pinnen nedåt, vägrade han att släppa taget utan höll envist kvar. “Det finns fler pinnar du kan leka med, Mara.”
   Utan att tänka på konsekvenserna drog han pinnen hårt mot höger. Den plötsliga kraften förvånade honom, det var inte honom likt.

Det var som att något inom henne frös till när ord, stadiga - nästan hårda lämnade Maksim. Irriterad över hans plötsliga resolut och det faktum att han varken släppt pinnen eller börjat gråta som han alltid gjorde. Han skulle gråta nu, det var så det var. Det var så det fungerade. Mara morrade förargat, förvirrat. 
“Det finns fler pinnar du kan leka med, Mara.”
Oförberedd drogs hon med i kraftansträngningen från Maksims svepande rörelse åt höger, trots det vägrade hon själv att släppa. Däremot tappade hon balansen. Valpkroppen gjorde en kullerbytta över sig själv och i den stunden tappade hon ändå greppet om pinnen och med en duns slog hon till marken. Luften slogs ur lungorna. 
Vad hade hänt? Hur gick det till? Ansträngt drog hon benen intill sig och reste sig upp. Hon spände blicken i Maksim och pinnen. Mara fnös. 
  "Det är inte lika kul," erkände hon.

Det hade inte varit meningen att slå omkull henne på det sättet; det enda han ville var att få vara ifred med sin pinne. Blicken hans syster gav honom fick honom att vilja dra sig tillbaka av rädsla. Det kändes konstigt att han lyckats använda så mycket av sin tyngd för att dra åt sig pinnen; och det var underligt att förstå att han faktiskt vunnit en match mot Mara.
    “Vad är inte lika roligt? Att leka med sin egna pinne? Eller att förlora?” Frågan var tänkt att komma ut mer nyfiket, men istället lät han snarare djärv. "Jag menade inte så, jag var bara nyfiken på vad du... menade-"

"... menade-"
Hela hennes anlete förvreds till en bild av missnöje. Han hade haft sin tur, det kunde hon ge honom - faktum var att hon till och med kände en form av upprymdhet för det han lyckats med. Hon var tillfreds med det. Maksi hade någon form av självförsvarsinstinkt, tack och lov. 
"Jag menade det jag sa," fräste hon. "Att det inte är lika kul."

[Avslutat]