Meilyr
Vandrare
Spelas av : Marie
|  Rubrik: The Island of Gōrudo Kitsu  lör 14 dec 2019, 14:13 | |
| Solen stod högt på himlen och vattnet var varmt när Meilyr hade bestämt sig för att kliva i. Han var nyfiken på öarna som man kunde se långt där ute, vattnet hade gett honom en betryggande känsla när han tog sina första kliv ut. Snart kunde han börja simma och det gick lätt, som om han var född för det här tänkte han. Kanske hade han ärvt mer av sin mor än svansarna? Svansarna själva flöt på ytan efter honom som en mantel. Kanske skulle han klara av att andas under vattnet, han kunde se havsbottnen långt under sig och blev så fruktansvärt nyfiken på hur världen såg ut under honom. Dum och ung som han var tog han ett djupt andetag av den friska luften och dök ner under ytan, väl under tog han ett nytt andetag och vattnet strömmade in i hans lungor. Inte barmhärtigt som han tänkt, utan brännandes, han hostade till i chock och ännu mera vatten tog sig in. I panik sparkade han sig upp mot ytan igen men precis när han nått ytan så sparkade en av de stora vågorna till honom i hans skrattretande försök att ta sig upp. Efter det föll Meilyr in i ett omfamnande mörker medan vågorna vaggade honom vidare. Det var torrheten i mun och svalg som väckte honom, solen värmde fortfarande men den höll på att ta skydd för natten. Hela hans kropp värkte och allt var fyllt med sand, pälsen, öronen, nosen och till och med ögonen kändes som sandklumpar. Meilyr låg kvar, ville inte flytta sig en millimeter. Plötsligt hörde han röster, gälla röster. Små tassar som rörde sig på sand och bara på några sekunder hade varelserna omringat honom. Det var ett jävla kacklande som bröt ut runt honom, och ljud som liknade gälla skratt. Han gissade att de diskuterade honom och hade antagligen ingen aning att han låg och lyssnade. Meilyr visste nu vilka varelserna var, han lät med en stor möda sitt kraftfällt sträcka ut sig i en cirkel runt om hans kropp. De var åtminstone 5 stycken. “Watashi wa mimigakikoenai” (Jag är inte döv) väste han ut mellan tänderna. “Och inte död heller” fortsatte han i knagglig rävtunga. Rävarna tystnade och han kunde genom kraftfälltet se hur de förbryllat backade några steg. Men tystnaden var inte långvarig och nu lät de värre än innan, till Meilyrs besvikelse så böt de inte om till rävtunga utan fortsatte kackla på sitt egna språk. Han suckade och rullade ihop sig till en boll och lät svansarna falla över huvudet som ett skydd, han hade så ont. Rävarna försvann plötsligt iväg och Meilyr höll nästan på att dåsa av till sömn igen när ett ensamt par tassar närmade honom, dessa haltade lätt och var långsamma. “Ōku no ōkami ga watashitachi no gengo de jibun jishin o hyōgen shite imasen. Soretomo, kitsune to yobubekidesu ka?” (Det är inte många vargar som yttrar sig i vårt språk. Eller ska jag kalla dig Kitsune?) sade en hes röst. Meilyr var inte helt säker på vad han sagt men förstod innebörden. Nyfikenheten tog över och han höjde huvudet och svansarna föll åt sidan. Kraftfälltet visade honom en annan räv, denna var lite större än dom andra. Meilyr lade huvudet lite på sne och öronen lyssnade efter ljud från andra men det var bara de två. “Det är inte så ofta jag får tillfälle att använda det” försökte Meilyr få fram lite ursäktande. Fatima hade kunnat rävtunga och där hade Meilyr plockat upp en del men eftersom han inte talat det nu på flera år så höll det på att falla i glömska. “Kom med mig, gudarna skulle straffa oss om vi lät en Kitsune svälta här på stranden” sa den gamla räven. Meilyr reste sig mödosamt och ruskade sen ut en del av sanden som begravt honom. Han kände att han inte så många andra alternativ, han var antagligen ute på någon okänd ö utom räckhåll för fastlandet. Och den gamla räven verkade villig att hjälpa. Han lät sitt kraftällt försvinna, orkade inte använda sin kraft längre och han kunde lätt följa rävens ljud när han tog sig fram långsamt. Det tog inte länge förrän han kunde känna mjukt gräs under tassarna och en skog omslöt dem, skogens dofter och mjuka ljud fick honom att bli påmind om Byoomi. Snart började han höra de högljudda rävarna igen men när de kom ut i en trädfri glänta där de alla verkade vara samlade så tystnade de i några sekunder. Tystnaden var inte långvarig innan de började ropa igen men några böt nu om till rävtunga. “Hur många svansar har han måntro!” “Har gudarna skickat honom?” “Vänta bara, han kommer snart sätta tänderna i er allihop” Det var ett väldigt blandat välkomnande som mötte Meilyr, men han orkade knappt lyssna på dem. De hade byggt små hyddor i skydd mot vädret och Meilyr blev inledd i en av dem. “Det är inte ofta vi får gäster” förklarade räven sakligt. Den gamle räven satte sig ner med en lätt suck på en djurhud, Meilyr satte sig också tacksamt ner. “Jag trodde rävar var ensamströvare. Aldrig sett så många på samma plats” sa Meilyr fundersamt. Det var det första som slagit honom då han stigit in i deras lilla samhälle. “Ön är inte stor nog för att hålla oss isär. Och vi har levt såhär i några generationer nu” förklarade han. “Mitt namn är Osamu, den som leder sammhället av Gōrudo Kitsu”. Guldrävar? Nu önskade han att han kunde se räven framför, hade han päls av guld? Eller vad menade han. Meilyr hade strövat iväg i tankar och kom nu på att han inte presentera sig, Osamu väntade. “Meilyr… Jag heter Meilyr.” Meilyrs vistelse på ön blev lång då han efter ett kort tag började trivas väldigt mycket i rävarnas sällskap. Deras kacklande blev hemvant och han trivdes runt deras höga energi och lättsamma sätt. Snart hade de bestämt förklarat för honom att de inte hade pälsar av guld utan att de mer såg ut som urtvättade rödrävar. Inte för att det gjorde Meilyr klokare, han visste ändå inte var färger var. De hade tagit hand om honom under tiden hans kropp återhämtade sig efter färden över vattnet och när han blev stark nog att röra sig lät de honom ströva fritt på ön. De älskade höra honom berätta om fastlandet och om alla krafter vargarna hade. Till deras förtjusning kunde Meilyr ibland låta luften spraka till av elektricitet, det gjorde dem galna av adrenalin och det slutade alltid med brottningsmatcher rävarna emellan. Mycket underhållande tyckte Meilyr. Osamu var en av de få lugna och han och Meilyr delade mycket mellan varandra, Osamu berättade om deras kultur och hjälpte Meilyr att förbättra sin rävtunga medan Meilyr berättade om livet på fastlandet och hans familj. Snart hade tiden gått och han gissade att han varit på ön ett helt år om inte mer. Men när året gått började han mer och mer tillbringa nätterna på stranden medan han tittade ut mot fastlandet som han visste låg där långt i fjärran.. Fast han hade börjat älska guldrävarna så kunde han inte stanna där för evigt. Natsumi hade börjat göra honom sällskap nätter när han inte hade kommit tillbaka på flera timmar. Hon var ung som han och de hade ofta deltagit i samma äventyr som de yngre rävarna hittade på runtom på ön. Hon hade då hållit sig lite i bakgrunden så han blev förvånad då hon första gången dök upp. Men han tackade inte nej till hennes sällskap.
Så kom tillsist morgonen han hade bestämt sig för att ge sig av. Det var en dag lika solig som då han först kommit till stranden. Fast han redan sagt sina farväl åt alla i gläntan så hörde han rävarna smög efter honom då han började gå mot stranden. Han skakade på huvudet och kunde inte låta bli att le. När han stod mitt på stranden med vågorna framför så kände han med sitt kraftfällt att de alla stod bakom honom. “Jag är inte döv” hojtade han och kunde inte låta bli att skratta. Meilyr vände sig om och log sorgset. Än en gång bröt rävarna tystnaden med höga rop. “Du måste komma tillbaka!” “Om vi skulle få bestämma skulle vi dra tillbaka dig med svansarna först!” “Glöm inte bort oss”. Fast sorgen av ett avsked hängde i luften skrek de glatt. De enda som var tysta i bakgrunden var Osamu och Natsumi. Om Meilyr kunnat se de tysta tårar som rann längs Natsumis kinder så hade han inte haft hjärta att lämna den dagen. Men nu skakade han bara på huvudet “Tack för allt! Och det finns inget i världen som kan få mig att glömma er!” sa han lite retsamt. Sedan vände han sig om och strövade ut i det lugna vattnet. (Ville fylla i Meilyrs tidslinje lite och fick en häftig idé, så det här utspelar sig något år tillbaka. Slänger in en bild på hur rävarna ser ut och allt tal är i rävtunga. En kaka till er som orkat läsa. c:)
https://i.servimg.com/u/f55/16/36/37/63/goldfo10.png |
|
[ 
