Tio, nio, åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två, ett.
Nu kommer jag! Skulle hon egentligen ropat nu, men istället lyfte hon huvudet från trädstammen och lät ögonen leta efter Ivan. Vart kunde han vara? Vart har han gömt sig?
Med snabba steg trippade hon fram till ett tjockare träd, Volodya var alldeles säker på att han hade gömt sig där bakom. Med en lurig min i sitt ansikte och rumpan brett viftande i luften skjöt hon snart ifrån med bakbenen i ett skutt, ingen Ivan bakom trädet. Huvudet las frågande på sned. Hon som hade varit så bergsäker.
Volodya passerade en stor sten och kunde tydligt höra ett fniss komma ovanifrån henne, det fnisset kände hon mycket väl igen. Istället för att låta honom veta om att hon visste vart han befann sig, fortsatte hon att gå. I periferin såg hon en lång svans.
Aha! Nu har jag dig!
Den lilla valpen gjorde en kraftig u-sväng och hoppade efter broderns svans som dinglade ner från stenen, men hon lyckades inte få tag i den. “Jag hittade dig, faktiskt,” försökte Volodya. Med bedjande valpögon såg hon upp mot Ivan som satt på den stora stenen, nu vänd mot sin syster.
Jag vann..
En tutläpp bildades.