Han la ut skinnet som han bytt till sig tidigare under dagen mot en spådom och en glasskärva. Snålt egentligen. Skinnet hade till och med hål i sig!
Noggrant ställde han upp skålar med glasskärvor och satte sig sedan bakom dem. Skålarna var vinda och lutade åt olika håll, en hade till och med kvar en pinne.
"Spådommar! Spådommar var det här! Byt till er en mot någonting fint eller svamp!" började han skandera högt mot ingen särskild. Ögonen gick nästan i kors när han plirade mot två passerad vargar.
"Du! Du där! Vill ni inte veta vad morgondagen har i beredskap för två svinnande vargar som ni?!" hojtade han mot de fläckiga vargarna som precis passerade "Skärvorna säger mig allt! Annars kan jag sjunga något fint om er för ett alldeles rimligt pris."

Brutus frustade med full kraft och såg med djupa ögonbryn på den lille. Vad var det han babblade om? Vem var dum nog att betala för en sång av en vindögd ekorre? Brutus stampade när han klev fram mot honom.
     “Brutus den brutala betalar inte,” brummade han, “spå mig, eller smaka på min brutala vrede!” Brutus frustade igen och blåste upp sig. Han visste att Diva tittade, och även om han visste att Draco var den allsmäktige så önskade han i hemlighet att hon någon gång skulle se åt hans håll med samma blick.

Karl Johan skakade på huvudet och satte sig upp på baktassarna för att kunna vifta ordentligt mot den stora fläckiga vargen som kommit fram och vrålat honom i ansiktet.
"Nej nej, det är inte så det funka. Det har mamma sagt!" sa han med en bestämd nick "Du ger mig nått och jag ger dig nått, det är så det funka. Du kan inte bara få." Han nickade sakligt och såg mot den fläckiga vargen.
"Har du en fin sten så kan det räcka, eller svamp. Svamp går alltid bra!" med den spretande blicken lyckades han få syn på den undersköna vargen som höll sig i bakgrunden av den fläckiga.
"Du! Sköna fröken! Du kanske har en svamp och kan betala för denna här? Han verkar ha ont om svamp."