Kylan som låg över Civitas var bitande kall, men trots det hade han sökt sig bort från värmen och ut på stadens nu mer ödsliga gator. Han gick med långsamma steg till skillnad från de få vakna som rusade förbi för att snabbt komma hem. Det fanns inga specifika anledningar till varför han hade lämnat Nomë sovandes vid deras tillhåll. Kanske var det hans omedvetna rädsla för vad som höll på att ske att han sökte sig till ensamheten.
    En individ dök upp snett framför honom. Han kände igen henne på flera meters avstånd där hon befann sig i skuggan av det svaga skenet från de små facklorna av eld som kunde hittas i flera delar av staden.
    Molok hade känt igen henne från flera meters avstånd där hon befann sig i skuggan av det svaga skenet från de små facklorna av eld som kunde finnas i flera delar av staden.
    “Varya”, sade han trots att hon fortfarande befann sig flera meter bort från honom. “Ännu en vandrande själ en kall natt som denna?”

Hennes ögon sköt likt pilar till sitt mål. En skräckblandad vaksamhet. Hon kunde inte kontrollera hur hjärtat plötsligt började hamra innanför hennes revben. Det var bara Molok, hennes vän, eller var han fortfarande det?
     Varya satt kvar, skyddad av dunklet. Molok närmade sig och för ett slag övervägde hon om hon skulle fly. Skammen som fyllde hennes inre försökte styra henne med en järnhand, och för det mesta lyssnade hon. Hon hade isolerat sig, gömt sig, tagit alla omvägar hon kunnat för att försäkra sig om att inte bli sedd, men hon skulle aldrig kunna försvinna helt. Inte förrän döden tog henne.
     Varya dröjde med svaret, betraktade honom med en blick svår att tyda.
     “Molok,” sade hon tillslut med en låg röst. “Du ser ut att må bra,” konstaterade hon. Varya hade inte sett honom under attacken, men sanningen var att hon faktiskt inte sett många alls. De sköra minnena var bara håliga fragment, så hon litade inte helt på dem.
     “Jag… hörde om Yrjö,” hennes huvud var lågt buret som om skammen av märket, men också av sanningen gällande dimmvännens död, tyngde henne, “hur mår Blair, egentligen? Och Nomë, klarade hon sig?”

Molok stannade upp någon meter framför henne. Vid närmare anblick såg han något nytt, färskt i hennes annars så rena anlete. Det var ett sår som liknade det hans egna bror hade, och Molok höjde på ena ögonbrynet. Dock hann han inte yttra sig innan Varya själv hade brutit den korta tystnaden.
    “Jag… hörde om Yrjö. Hur mår Blair, egentligen? Och Nomë, klarade hon sig?”
    Ett kort skrockande lämnade honom samtidigt som han skakade på huvudet och slog sig ned bredvid henne. Kanske ville hon inte ha hans sällskap, men Varya hade också blivit en av hans vänner, om än inte så nära.
    “Hur skulle du må om du förlorade någon du älskade?” svarade han och sökte efter hennes blick. Det var tydligt att hon försökte göra sig mindre än vad hon var, som om hon skämdes för det som nu prydde hennes ansikte och för det faktum att hon dels varit inblandad i Yrjös död. Molok själv hade aldrig yttrat ord med honom, men hans syster däremot…  Nomë. En varm känsla spred sig i bröstet på honom vid blotta tanken av henne. 
    Molok insåg att hans ord kommit ut hårdare än vad han hade tänkt sig, och harklade sig.
   “Dem klarar sig”, började han och det ryckte till i hans mungipor. Han sänkte på huvudet i ett försök till att lättare möta hennes blick. Varyas huvud var sänkt, kanske av skam? “Tänker du berätta vad som har hänt? Inför mig behöver du inte skämmas.”

Hennes tidigare självförtroende var som bortblåst. Den lekfulla glöden i hennes ögon hade sedan länge dött. Varya skruvade obekvämt på sig till hans ord. Dum fråga. Vad hade hon förväntat sig? En kvävd suck undslapp henne.
     “Det är mitt straff,” sade hon tyst utan att titta upp. “Du förstår, Tenebris är inte de som är ute efter hämnd. Det var bara jag. Vilket inte ser så bra ut, förstås.” Varya visste inte om behövde tillägga mer än så, faktum var att hon inte ville det heller.
     “Jag är glad att ingen känt igen mig än,” Varya samlade mod till att se upp på honom med ett litet tunt, osäkert leende. “Då vet jag inte vad som hänt med mig.” En liten stund av tystnad följde och hennes blick vandrade vidare, ut i den kalla höstens mörker.
      “Du då, du ser ut att klarat dig bra?” Varya såg tillbaka och betraktade honom lite noggrannare, men dröjde inte kvar med blicken längre än nödvändigt. “Trots omständigheterna då.”

Samtidigt som Varya talade valde Molok att slå undan blicken från henne och istället fästa den på en av lyktorna. Kanske skulle hon känna sig tryggare om hon inte kände sig iakttagen.
    Molok undrade om saker och ting hade gått någorlunda som hon hade tänkt sig. Hade hon fått den ljuva hämnd som hon så intensivt pratat om? Han tvivlade på det, med tanke på det hon hade förlorat. Från sin bror hade han förstått att Yrjö och Varya hade varit vänner, så det hade varit en förlust även för henne. 
    “Du då, du ser ut att klarat dig bra? Trots omständigheterna då.”
    Vid hennes fråga vände han åter blicken till henne och det ryckte lätt i hans mungipor. Att tacka för någons annans död var brutalt och egoistiskt, men hade det inte varit för Yrjös död så hade han med störst sannolikhet inte lärt känna Nomë på djupet.
    “Det tycks som om omständigheterna har gjort mig en tjänst”, svarade han och det glimmade till i hans mörka, levande öga. Återigen sänkte han sitt huvud för att komma närmare henne. Molok visste inte vart han fått den plötsliga viljan att försöka hjälpa sina vänner, men den fanns där. “Men säg åtminstone att du fick din hämnd.”

Varya log ett blekt leende. Hon var glad att han var okej, men det var en urtvättad känsla. Alla hade inte varit så lyckligt lottade som honom, eller ens henne för den delen. Ändå kände hon ingen skuld för deras dåd, men det var delvis för att hon avskärmat sig ansvaret. Varya hade aldrig varit där för att rasera templet, även om hon fann nöje i den idén. Men det fanns en liten tröst att ärkeprästinnans livsverk hade gått i botten.
     Så fort Molok tog upp hämnden mer ingående blev tyngden av skammen för tungt. Genast såg hon bort. Nej, det hade hon inte, istället hade hon fått Yrjö dödad. Blicken blev glansig och hon suckade i hopp om att trycket över hennes bröst skulle lätta.
     “Nej.” Ordet var bräckligt och skört, men det var allt hon förmådde sig säga. Hon visste inte huruvida Molok var medveten om detaljerna kring dimmvargens död, men hon hade ingen vilja att fylla i några obesvarade frågor.
     “Men en dag,” andades hon. Kanske var hon bara en fullblodad dåre som aldrig lärde sig från sina misstag, nej, faktum var att det var just exakt vad hon var och hon visste det, men det spelade ingen roll. Varya var oförmögen att inte lyssna till sitt hjärta.

Molok såg på henne och ett uns av medlidande spred sig över hans ansikte. Det gjorde ont att se henne så skör, som en vas som med en svag knuff skulle gå i tusen bitar. Han hade sett hennes potential och var säker på de skillnader hon skulle kunna skapa, om hon hittade tillbaka till sig själv.
    “Du, se på mig”, svarade han lågt. Hans mörka blick var seriös, men där låg även en oro i hans blick. Trots att han hade svårt att erkänna det, så hade Varya kommit till att bli en av hans vänner, och han var inte redo att förlora ännu en. “Jag vet att försök till kloka ord förmodligen inte kommer få dig att ändra din inställning och förbättra din situation, men låt inte det här trycka ned dig alltför djupt i avgrunden Varya." Han pausade och tog några djupa andetag innan han fortsatte. "Det är okej att sörja, men till en viss gräns. Låt det inte äta upp dig, varken din väns död eller märket du så desperat försöker att dölja. Försök att bära det med värdighet, för än skiner din dödliga skönhet igenom.”

Fakargens ord hade en visst kallande som gjorde att hon omedelbart lydde. Ändock såg man att hon höll tillbaka likt en flackande låga. Det var fina ord, ord som hon visste borde beröra men hon hade inte riktigt kommit dit än. Det själsliga såret var alldeles för färskt och det fanns få ord som fick henne att känna något annat än dess ömma mynning. Men Varya log, ett trött och mättat leende.
     “Molok…” Varya började utan att riktigt veta vad hon ville säga och man märkte hur hon letade efter ord. “Jag klarar mig,” sade hon tillslut, “det gör jag alltid, på något mirakulöst, fruktansvärt sätt.” Varya lät blicken vandra vidare, ut i mörkret och upp mot himlavalvets djupa avgrund. Hon satt i tystnad en stund till och fann att hon uppskattade hans närvaro på ett sätt hon inte räknat med. Varya hade aldrig förväntat sig att knyta så äkta band med gruppen av utbölingar, men hon var tacksam.
     “Tack,” sade hon tyst utan att se på honom. Tack för att du är här. Tack för att du är min vän. Detta må kanske ha varit det värsta som hänt henne i hennes tragiska liv, men ändå vägde det inte alls lika tungt när hon kände stödet av hennes vänner.

Molok ville tro på hennes ord att hon skulle klara sig, men där fanns ändå en stark oro för hennes mående. Tystnaden lade sig över dem, men det var inte en jobbig en. Istället var det behagligt att kunna dela den med någon, att kunna avnjuta den i någons sällskap.
    Han nickade åt hennes kortfattade ord, och det ryckte i hans läppar tillbaka till henne. Det hon kände för honom, var ömsesidigt. Molok trodde inte att han skulle finna vänner i sitt uppdrag, men nu skulle han göra det han kunde för att behålla dem.
    “Har du någonstans att ta vägen? Eller är du ensam?” frågade han. Molok ville inte lämna henne själv, men han ville inte heller vara för påstridig då han själv visste hur jobbigt det kunde vara.

Deras blickar möttes igen när Varya vände huvudet mot honom. Ett litet och sorgset leende trädde fram. Plötsliga tårar kantade hennes blick och känslorna var lika svårtydda i hennes ögon som de var i hennes sinne. Ändå fanns där en underliggande värme.
      “Civitas är mitt hem. Jag kommer stanna här.” Varya kunde inte låta bli att känna som om hon ljög, som om orden inte var hennes. Det hade varit naivt av henne att tro att hennes frånvaro skulle förändra något. Varya blinkade tårarna ur ögonen och drog en skälvande inandning.
     “Ta hand om dig, Molok,” sade hon när hon reste sig upp. Den hårda blicken talade om att hon menade det. “Vi ses.” Varya dröjde sig inte kvar. Hjärtat kändes en aning lättare när hon lämnade vännen bakom sig.

[Avslutat]