“Jag kan inte låta honom se mig såhär. Aurora, vad ska jag göra?” Paniken var tydlig i hennes röst och tårarna som strilade ner längs hennes kinder ljög inte. Varya vankade av och an på den lilla ytan i hennes kammare. Då och då drog hon ett snyftande andetag.
     “Han kommer lämna mig, Aurora. Han kommer lämna mig och-” Orden gick vidare i en hård, snyftande inandning. Men hjärtat slog så hårt att huvudet började kännas lätt.
     “Du måste hitta på något, jag kan inte- jag vet inte- vad-,” Varya stannade upp och sjönk ihop. Hon kunde inte hålla tillbaka gråten. Insikten av hennes känslor slog henne till marken.
     “Jag älskar honom, Aurora, och nu, nu-,” det var nästan som hjärtat redan brustit, som att rädslan skakat henne så hårt att hjärtat fått en spricka, och det var redan försent, “nu kommer han lämna mig.” Vad ska jag ta mig till? 

Aurora såg tålmodigt på sin syster som vankade fram och tillbaka. Hon hade försökt att få Varya att sätta sig ner i minst en halvtimme nu, men varje gång hade hon flugit upp lika snabbt som hon satt sig ner.
     "Han kommer inte lämna dig", avbröt Aurora bestämt. "Med eller utan ärr är du ändå i en helt annan liga." Hon hade fullt sjå att försöka kyla de fula, röda brännmärkena, men antog att Varya var rätt kall i hela ansiktet. Det var svårt att fokusera på en punkt när hon flängde runt så mycket.
     "Kom och sätt dig", beordrade Aurora igen, och la sina framben över systern när hon slog sig ner för att hålla fast henne så hon inte skulle ta sig upp igen. "Här är vad vi gör. Jag pratar med Kolzak och fixar så ni två kan få träffas utan att han behöver komma till Civitas, så behöver du inte oroa dig." Hon höjde rösten för att överrösta protester. "Det skulle göra dig gott, Varyis. Om du skjuter på mötet kommer du bara gå och ha ångest över det. Jag lovar att fixa innan jag vandrar till Isil Anar, okej?" Hon kysste sin syster på hjässan, som om hon vore en av hennes valpar. Varya skulle alltid vara hennes storasyster, men Auroras moderkänslor hade spridit sig över sin syster också. Varya var hennes att beskydda, även när Tenebris och deras pappa tyckte att hon förtjänade att straffas.
     "Och", fortsatte hon, med en betydligt mjukare ton nu, "ni älskar varandra. Det spelar ingen roll att du har ett ärr eller om du hade haft tusen. Tror du Ivo hade lämnat mig om jag brändes? Eller att jag skulle lämna honom när han förlorade ögat? Det är så kärlek fungerar. Man förlåter alla skavanker."

Utan någon ro i kroppen slog sig Varya motvilligt ner. Auroras omfamning höll henne kvar, hämmade hennes ångestladdade skälvande. Genom sin tunna gråt lyssnade hon till systerns tröstande. Det var inte så att Varya trodde på dem helhjärtat, men ändå fanns det något i dem som talade om förnuft.  
     “Mm,” svarade hon. Varya kände sig liten, som en ynklig valp. En lamslående känsla som hon aldrig tycktes kunna bli fri. Någonstans i hennes blick väcktes en låg av hopp. Det var fasansfullt att hoppas, att önska och drömma.
     “Du och Ivo,” hon såg på Aurora med en undergiven, glansig blick, “ni är lyckliga väl? Med era valpar? Är du lycklig?” Det var ingen hemlighet att Auroras nya familj trots allt kilat ner något outtalat emellan dem. Men Varya visste också att det var hennes fel, för det var hon som tagit avstånd. Därför kändes det ännu mer som en lättnad att ha henne här. Den resa hon gjort i hopp om att komma tillbaka med nyfunnen styrka, med ett definitivt svar på hennes plats i flocken, hade till synes bara drivit henne längre bort. Så att veta att Aurora fortfarande älskade henne, att hon fortfarande stöttade och hjälpte henne, betydde mer än ord kunde förklara.
     “Jag,” Varya var inte säker på om det hon skulle komma att yttra var sanning, en impuls driven av ensamhet, eller någon annan underliggande tanke, “jag vill lära känna dem, Auroris.” Valparna. “När du kommer tillbaka, kanske du och jag,” osäkerheten bet av hennes mening när hon insåg att hon inte hade någon aning om vad valpar gillade att göra, “ja-jag vet inte. Nånting. Jag vill försöka iallafall.”

"Är du lycklig?"
     "Som aldrig förr", andades Aurora till svar. "Våra valpar är en förlängning av mig och Ivo. De är våra själar sammantvinnade i små, fantastiska liv. Han kommer alltid vara bunden till mig genom dem, och vice versa." Systerns önskan om att lära känna dem fick Aurora att bita sig lätt i läppen. Hjärtat svällde lite, och hon blinkade strängt för att inte få fuktiga ögon. Hon visste att valparna skapat en reva mellan dem, en hon inte riktigt lyckats laga. Varyas ord fick henne att tro på att såret kunde läka, och det fyllde henne med ödmjukhet och tacksamhet.
     "Jag skulle älska om du gav dem en chans." Hon tryckte sig mot sin syster, njöt av värmen. "Att binda mig och Ivo är det bästa valet jag någonsin gjort, och jag vill inte att du ska förakta mig för det."

Det låg något av värde i det Aurora sade. Ändå var Varya inte helt övertygad. En del av henne skulle aldrig kunna försonas med tanken att föda liv till denna förruttna värld. Men ändå, hon hade sett deras valpar frodas. Några mer än andra, men ändå. De var lyckliga. De var tillsammans. Kanske avundades hon dem.
    Varya log. Tårarna hade börjat torka och lugnet började komma tillbaka till henne.
     “Det skulle jag aldrig göra. Jag älskar dig mer än,” Varya letade efter något som skulle göra henne rättvisa, “än allt. Jag är rädd, var rädd, att förlora dig.” Trots allt hade inget förändrats. Varya kunde känna det hos henne, deras band var lika starkt. Hon behövde aldrig tvivla. För ett tag satt hon bara med Aurora och lät stillheten sjunka in.
     “Okej. Jag träffar honom,” sade hon slutligen. “Jag vill hellre veta. Jag klarar inte mer ovisshet i livet.” En tung suck lämnade henne. Det var jobbigt och svårt, men det skulle vara ännu värre om hon inte gjorde det.

De delade samma rädsla, men Aurora var trygg i vetskapen om att inget kunde sära på dem. Dag och natt skulle alltid vara sammankopplade, oavsett hur olika de såg ut eller hur mycket man önskade livet ur den ena. De var eviga och ostoppbar.
     "Jag är stolt över dig, Varyis" andades hon mjukt, och lät sedan tystnaden lägga sig över deras lilla stund tillsammans, lät den bevara ögonblicket för all framtid.

[Avslutat.]