Meilyr hade lämnat staden i skymningen för en nattpromenad. Ett trummande regn hade börjat falla när han beslutat sig. Han gillade regnet och ville inte krypa ihop under något tak när skyfallen skulle börja. Kanske var det den lilla del havsvarg som fanns i honom som skapade denna starka instinkt. Direkt han kommit ut ur stadens portar ökade han farten och det tog inte många steg förrän han sträckte ut längs vägen i full hastighet. Regnet dundrade nu ner över honom då han sprang längs vägen, det häftiga skyfallet stängde ut alla ljud och dofter, hela hans värld blev sinnesfri. Han saktade först ner då han snubblade till på en sten som hans kraftfällt inte hunnit urskilja. Han flämtade med tungan hängades och bröstkorgen höjdes och sänktes kraftigt. Han hade behövt det här, han hade lärt sig ta sig runt i Civitas utan svårigheter nu. Men han kände sig fortfarande väldigt instängd där och det var inte någonstans i staden som han kunde sträcka ut på det här viset. Nöjt ruskade han på sig så regndropparna skvätte, men regnet fortsatte fortfrande att ösa ner. Nu var det dags att göra det han kommit ut i “vildmarken” för, jakt. 


Morgonen grydde då Meilyr var påväg tillbaka till Civitas igen. Dagens första solstrålar började värma hans drypande våta päls då han med ett litet rådjur dragandes vandrade längs vägen. Regnet hade precis avtagit och spåren efter den syntes tydligt i den leriga vägen. Meilyr hade haft tur med jakten då han stött på två ungdjur som nyss blivit separerade från sin mor, det var dags för dem att ta sig an världen på egen hand. Men bara ett av dem hade fått fortsätta sin färd. Meilyr kunde med sitt kraftfällt urskilja staden några hundratals meter bort. Han stannade upp, han såg nog antagligen mer ut som ett ovårdat odjur nu än nånsin. Han kände leran ända upp under magen och hans lugg hängde i stripor. Kanske skulle han avnjuta denna måltid utanför Civitas murar, utan forskande blickar.

Solen höll sakta på att värma upp Relictus och dagen såg ut att bli en vacker dag. Den unga rosaröda tiken hade efter frukosten med tysta steg lämnat hemmet för att sakta söka sig ner mot ena stadsporten. De flesta i hennes familj hade följt med föräldrarna på deras olika uppdrag men Dalia fick stanna hemma då hon ännu höll på att pröva ut nya "sandaler" för sina udda tassar. Sandalerna hjälpte henne att gå på mer kuperad terräng. Hennes framtassar var i alla andras ögon missbildade men Ivo hade förklarat för henne att det var ett  arv från hans sida. Hornen och de mindre betarna höll sakta på att växa ut och hon hade börjat tappa den luddiga valppälsen, Fram kom hennes långa glansiga vågiga päls. För en gång skull hade hon sitt fina silverhalsband med den turkosa glänsande stenen i.

Nu gick hon lugnt fram längst med en av vandringslederna och hon kände sig fri på ett sätt hon inte kände sig i staden, även om hon älskade sitt hem kunde det lätt bli trångt och livat.Ett leende spelade på hennes läppar då hon upptäckte en mindre stig in i ett tätare parti av unga raka mörka träd. Nyfiket började hon röra sig in på stigen. Den ojämna marken gav henne ett bra test för sina sandaler och till sin stora lycka gick det över förvänta. Så fokuserad av sina sandaler märkte hon inte att dungen led mot sitt slut och framför henne var en svart varg som stod med sin frukost.

Han hade bestämt sig för att väja av från den breda vägen, en stig ledde in honom mellan träden. Blodet från djuret hade torkat på hans mun och bringa då han släppte ner rådjuret med en lätt duns. Han sträckte förnöjt på sig medan en stor gäspning lämnade honom. Några timmars sömn var definitiv på agendan efter det här. Meilyr började förnöjt riva upp ett parti från djuret och snart stod han rofyllt och åt sin vinst. 

Hans öron ryckte till och han hejdade sig i sitt gnagande. Någon annan var på väg mot hans håll på samma stig han vandrat på. Men det var något som lät lite märkligt, ljudet av små tassar var blandat med något annat? Det lät mera platt, som fågelfötter. Han lade huvudet lite på sned och väntade på den unga tiken som snart skulle träda fram. Han lät kraftfälltet smyga sig fram längs marken så han kunde skapa sig en inre bild i vad som försegick. Det var en ung tik som vandrat in bland träden, han gissade att hon inte märkt av honom eller så var hon kanske hungrig och det var hennes nos som visat vägen? "Hallå där!" gläfste han medan han lät de 9 svansarna svänga avslappnat bakom honom, han ville inte skrämma henne. "Är du hungrig? Eller bara ute på en morgonpromenad?".
Han log vänligt och satte sig ner. Han kunde urskilja något som verkade vara horn som stack ut från pannan, mycket besynnerligt. "Jag har så det räcker att mätta flera magar" sa han menande och nickade mot kadavret.

Hon gick fram men stannade då någon plötsligt gläfste "Hallå där". De silvergrå ögonen föll på den svarta vargen och hon såg att han hade fler än en svans och den blåa långa luggen var fin, svansarna tyckte hon var intressant men med en far som hade två par framben var flera svansar inget som fick henne att reagera. Hon lade huvudet lite på sned men log ändå vänligt. "Hallå själv" Hon ung och naiv gick närmare. "Jag är bara ute och promenerar." Blicken föll på rådjuret. Hon hade aldrig ätit ute i det fria och såg sig omkring. Hygienen var inte vad hon var van vid men det var ändå lockande.

Då han sade att han hade så det räckte gick hon lite närmare men inte ända fram. Hon var inte direkt hungrig men hon arv nyfiken hur det skulle vara att äta ute i det fria. "Är du säker att det går bra?" Hon såg lite frågande på honom sedan till kadavret och sedan åter på honom. "Har du fångat den själv?" Hon visste att mor och far hade jagat då de vandrat utanför Civiats. "Åh ursäka mig. Mitt namn är Dalia Stjärnsten" Hon log mot honom.

Meilyr väntade stilla medan hon började söka sig närmare. Han var glad över att han inte skrämt henne, tvärtom verkade hon väldigt nyfiken. Ute på promenad var det. Han antog att hon kommit från Civitas, kanske var hon uppväxt i staden? Meilyr blev genast mer nyfiken på denna krabat, för honom var tanken absurd att växa upp i en sån miljö. Byoomi hade varit klara motsatsen, en isolerad men trygg liten plats. Bara han själv, syskonen och mor. Han försökte få en bild av vad hon hade på framtassarna, men han kunde inte förstå sig på vad kraftfälltet visade. 

Hon stannade en bit bort och frågade lov. “Hugg in bara, klarar nog inte av att äta så mycket mer ändå. Och man ska inte låta gott kött gå till spillo” sa han och slickade bort blodrester från läpparna. “Jodå, man måste kunna fånga sin egen mat ibland” Det lät som hon inte fått följa med på några jakter ännu. Fast om hon skulle stanna i Civitas hela hennes liv så var det kanske inte nödvändigt, en värld där man aldrig behövde oroa sig över den kurrande magen. Meilyr hade svårt att hålla sig för skratt när hon ursäktande presenterade sig. Hennes föräldrar hade kanske inte lärt henne jaga men artig var hon allt. Dalia Stjärnsten, två namn? “Vilket fint namn. Det är inte många som har två, heter dina syskon också Stjärnsten?” “Och jag är då Meilyr, trevligt att träffas”. 

“Vad är det du har på dina framtassar? Jag hörde det lät lite annorlunda då du kom gående.” han pausade ett ögonblick. Meilyr brukade inte slänga ut sig att han var blind åt höger och vänster men han kände att hans fråga behövde lite mera förklaring. “Kanske det är en dum fråga, men jag kan inte se med mina ögon”. Sen kunde andra också uppfatta honom obehaglig då det inte fanns någon ögonkontakt att få. Han försökte alltid ha blicken riktat mot personen som talade men han visste att han inte alltid var så övertygande.

Hon gick närmare honom och var nyfiken på denna varg. han var spännande men något var annorlunda. Ville han inte ha ögonkontakt. Han tittade åt hennes håll men mötte inte hennes blick. Den verkade frånvarande. Han bjöd in henne igen och gick kom hela vägen fram till honom och hans byte. "Nä du har rätt. Det är synd att låta bra mat gå till spillo." Hon var imponerad av honom. 

Då han kommenterade hennes namn log hon mot honom och nickade. "Ja mina syskon heter också det. Trevligt att träffas Meilyr." han hade ett fint namn han med. Hon hade just tänkt ta en tugga då han frågade vad hon hade på sina tassar. Hon höll upp ena framtassen och såg på den och sedan frågande på honom. Hon skulle just svara då han förklarade att han var blind. "Åh" Sade hon först och kom sedan på sig själv att det var oartigt. "Det är skydd för mina tassar. Jag har lite... Annorlunda tassar. Jag har bara två tår och då har jag svårt att gå på andra underlag än slät mark så dessa hjälper mig." Hon satte ner tassen igen. Sänkte huvudet och drog åt sig en rejäl köttbit som hon snabbt tuggade i sig. "Jag har även horn och... Ja små betar." Hon lade huvudet på sned. "Hur kan du se om du inte ser?" Hon ville inte vara frågvis och till besvär men nyfikenheten tog överhand.

Solens strålar hade börjat söka sig in bland de mörka träden och Meilyr kände den mjuka värmen de gav ifrån sig då de landade på hans ansikte. Det var ganska kyligt i Relictus men han hade ännu inte känt av någon snö i området. Dalia pratade på och han satt och lyssnade intresserat, hon var ett väldigt trevligt sällskap. Hon lyfte ena tassen från marken och Meilyr lade huvudet lite på sned, ett sorts skydd för tassarna var föremålet han inte kunnat urskilja, “Jasså” sa han och nickade lätt mot tassarna. Då hon nämnde att hon hade både horn och betar så försökte Meilyr måla upp en bild i sitt huvud på den lilla vargen han träffat, betarna hade han helt missat. “Vad unikt, jag tror inte jag träffat på någon varg med horn.. eller betar förut. Dina föräldrar måste säkert vara spännande individer de med.” 

Han hörde att hon tog sig ett tugga av rådjuret, han hoppades det skulle smaka. Kanske skulle han behöva ta med sig resterna upp till Civitas för lite byteshandel. Då hon frågade om hans syn såg han lite förvånat mot henne men log sen glatt. Hon hade ändå observerat att han inte bara vara en expert på blindhet utan att det fanns något annat bakom. “Ja du, bra fråga. Hur ska jag förklara det här..” han vände fundersamt på huvudet åt sidan, det var inte ofta han försökt förklara hur han ser världen. “Jag blev som tur inte helt lottlös då jag föddes som blind. Kraften jag alltid haft har varit att jag kunnat skapa kraftfällt runtom mig, det är som ett tunt lager som kan forma sig efter föremål i närheten. Och med det kan jag se till en viss del men inte med allt för mycket detalj.” han pausade igen och vände huvudet åter tillbaka till Dalia, ingen aning om hans beskrivning alls varit till någon hjälp. “Men det här är kanske lika förståeligt som om du skulle försöka förklara vad färger är för mig” skrattade han.

“Jag antar att du kommer från Civitas? Det här är första gången jag befunnit mig på en plats med så många vargar samlade. Liiite för kaotiskt för min smak.. Men jag kan tänka mig att det måste vara en väldigt spännande plats att växa upp på, eller?” han kunde inte undgå frågan som dykt upp direkt då de träffats.

Hon tyckte denna varg var väldigt spännande och huvudet tippades på sned då han hade att hennes utseende var unikt. Lite skakade hon på huvudet och log lite. Hennes föräldrar var spännande. "Nä unik är jag inte, alla mina syskon har horn eller betar, eller både ock. Min mamma har också horn som hon smyckar så vackert och min pappa har långa betar och 6 par ben och hans svanstipp är delad i två." Hon talade med en glad och entusiastisk röst. sedan föll hennes blick på hans svansar. "Är du också som pappa. Han är en hellhound." 

Då hon hade tuggat färdigt och lyssnat på hans förklaring om hur han kunde se fast han inte såg lade hon huvudet på sned. Ja hon förstod inte riktigt men accepterade det han sade och trodde på honom. Hon var ju trotts allt ännu rätt ung och naiv. Att förklara färg. Hon rynkade ögonbrynen lite. Tvekade för mor hade sagt att hon inte fick använda kraften på andra än mor då hon tränade, skulle hon våga fråga men så talade han om Civiats. "Ja jag är född i Civiats. Det är en spännande plats med många olika vargar som besöker staden men det är lite svårt att hitta en plats där jag får vara för mig själv. Ägna mig år att träna och skapa saker." Hon fick en rätt neutral ton. Ja hon äskade sin familj men ibland önskade hon att hon kunde få mer lugn. Hon var inte som sina syskon, kände sig lite utanför även om hon hade roligt med dom och med Nilos valpar.

"Jag skulle kanske kunna visa dig" Hon klippte lite på öronen. Osäker på om hon vågade. "Alltså jag kanske kunde visa dig en bild i ditt huvud. Jag får egentligen inte läsa andras tankar för mor men detta är ju inte att läsa dina tankar utan bara visa dig en bild, kanske en bild på mig?" De silvergrå ögonen betraktade honom spänt. "Jag lovar jag har inte gjort det, läst dina tankar." Hon blev rädd att han skulle tro att hon läst hans tankar. Minnet av vad mor gjort med Tistel då denne hade läst morfars tankar fanns färskt i minnet. Nu började hon ångra sig att hon ens sagt något.

Först lite förvånad över att hon snabbt trotsade hans kommentar om att han tyckte hon var unik men förstod sen vart hon kom ifrån. Han påmindes igen om då han varit liten och i hans bubbla hade det bara funnits vargar med fler svansar, förutom Morrow då. Och nu hade han inte träffat någon med fler svansar på oerhört länge, saknad vällde fram i bröstet. Kanske skulle hon känna samma sak i framtiden? 
“6 ben? Ja du har inte fått mig att ändra mig kan jag säga. ” Han hade inga planer på att få henne att tänka annorlunda heller. Dalia frågade honom om han också var en hellhound, ordet var totalt främmande för honom, men kanske de flertal kroppsdelarna som de verkade ha gemensamt fick henne att tro det. Men Hellhound lät väldigt passande till hennes fars beskrivning. “Nej, som jag förstått så är jag en blandning med ett flertal raser. Men svansarna här har jag ärvt från min mors sida. Kitsune kallas vi som har flera svansar, min mor hade 5.” Han lät dem virvla åt olika håll bakom sig, nästan som ett hav. Han var stolt över sitt arv men det kanske var lite i överdrift. “Det hade nog räckt med 5 om jag ska vara ärlig” log han och lät dem falla ner bakom honom. 

Meilyr kunde ana att hon inte kände sig fullständigt till ro i Civitas. Men det kommer väl nästan alltid en tid i ens uppväxt när ens födelseplats känns trång och fängslande, var man än befinner sig. Han hoppades hon skulle få chansen att upptäcka världen runtom sig. Han nickade igenkännande “Numoori är stort, du kommer nog hitta någonstans där du kan vara i ro ännu”. sa han lite flyktigt. Så stadsvalpar var inte så annorlunda ändå.

Jag skulle kunna visa dig. Meilyr spetsade intresserat öronen och vickade huvudet lite på sne, han tänkte svara men hon fortsatte, hennes röst tvekade. Det var så mycket information som ramlade ur henne på en gång så han försökte ett ögonblick förstå vad hon sagt. Hon hade mentala krafter, orden om att hon hade möjlighet att läsa hans tankar brydde han knappt sig om då hon berättar för honom att han kan ha en chans att uppleva världen runt sig som alla andra. Meilyr hörde oron i rösten då hon försäkrar honom att hon inte läst hans tankar. Han sänkte huvudet lite och skakade på huvudet.
“Jag litar på dig, håll den tilliten.” “Men jag förstår din mor, det är inte bra att läsa tankar man inte är beredd att höra.” Han pausade sen, var han själv beredd på det här? Han visste inte och skulle antagligen aldrig kunna svara på det. Han stålsatte sig och höjde blicken mot Dalia. “Det här är en möjlighet jag kanske aldrig får igen, snälla visa mig"

Hon lyssnade intressant då han verkade frågande om 6 ben. "Jag han har 6 ben och stora betar." Hon var stolt över sin far och det hördes i hennes röst. Sedan började han tala om att han var en blandning men att hans mor varit kitsune. Det var något hon aldrig hört talas om. Så hon hade haft 5 svansar. Då han rörde svansarna bakom sig fick hon upp tanken på gräs som började sig under vinden. "Åh" Sade hon hänfört. Hon tyckte det var spännande och vackert. Då hans kommentar om att det hade räckte med 5 kunde hon inte låta bli att le. "Jag tycker du är bra som du är." Hon granskade honom ganska ingående. Hon tyckte han var en vacker varelse. Som hennes mor hade lärt henne att se det vackra i allt runt henne.
 
Sedan kom dom in på att Numoori var stort. Ja hon hade hört många sagor om landet som fanns utanför Civiats. Hon kände en viss längtan att se mer. "Ja en dag kanske jag ger mig iväg på en vandring för att upptäcka mer" Åter log hon fast hon visste att han inte såg det. Bara tanken var spännande men även skrämmande. Vad skulle familjen säga om hon valde att vandra. Lite skakade hon på huvudet. Nej det var inte någon trevlig tanke.

Tillit. Han hade tillit till henne. Hon rodnade under pälsen och skruvade lite på sig. Att en annan visade sådan tillit. En främmande känsla dök upp inom henne. Hon kände sig så stolt på något sätt. Att han förstod hennes mor förvånade inte honom för det var så rätt. Han förstod så hon behövde inte upprepa det. Efter den kommentaren räknade hon inte med hans nästa svar. Han ville se. Hon hade hans tillåtelse. Han bad henne visa. Stolt kände hon sig men nu blev hon även lite nervös.  Hon tog några steg närmare. Drog ett djupt andetag innan hon så försiktigt hon kunde inte skulle överrumpla honom. Att hon inte bara skulle tvinga sig in utan försiktigt skapa de lilla band mellan deras sinnen. Försiktigt visade hon först upp det hon just såg. En bild av honom men träden runt och färgerna. Sedan tog hon fram en bild av sig själv hon sett i sin mors spegel. Lite log hon och sedan drog hon försiktigt tillbaka sitt sinne från hans noga med att inte leta i hans sinne och göra ett intrång hon inte hade lov att göra. "Jag hoppas jag inte var för burdus." Hon såg med lite oro på honom. Blev det för mycket på en gång. Hon hade kunnat visa så mycket mer men ville inte överrumpla honom.

Det var en konstig känsla att ha någon annan tränga sig in i hans medvetande. På ett sätt kunde man säga att han spenderade väldigt mycket tid för sig själv där inne så det var en instinktiv känsla av att något var fel som sköljde över honom. Det kändes som det var något han ville ta och vifta bort, han sköt undan dom känslorna och slöt ögonen. 
Fast bilden sakta började ta form i hans medvetna kändes det som en plötslig hård smäll mot hans hjärna. Hur kunde han ta in detta? Han såg sig själv för första gången med så mycket detalj att han inte visste vad han skulle göra av sig själv, och alla dessa färger! Eller som han antog var färger. Meilyr drog efter andan i förvåning och han lämnade lätt gapande. Men i all förundran så var det något som retade honom då han granskade sig själv, “Vad dyster” mumlade han. Han hade fortfarande inkletat blod på bröstkorgen och luggen hängde i stripor, ögonen djupt blå och tomma. Han undrade om hans syskon bar samma färger som han själv? Vem liknade han mest. Bilden började skifta och han väntade intensivt, det var Dalia. Han kände igen hennes kontur så pass väl att det måste vara hon. Meilyr häpnades över den röd/rosa skiftande färgen och att den påminde lite om blodet som funnits på rådjuret. Det måste ju finnas tusentals färger, allt skiftade. Pälsen var lockig på vissa partier och han kunde nu också se tydligt både betarna, hornen och de kluvna framtassarna. Allt var så vackert, han ville inte lämna denna värld. Sakta försvann bilden och Meilyr fick denna gång en stark instinkt att fånga tillbaks den. 

Istället öppnade han ögonen och allt var svart. Han blev plötsligt medveten om tårar som sökt sig ut och rann nu sakta ner för kinderna. Han kände sig inte ledsen så det kändes märkligt, han vände huvudet åt sidan i ett försök att dölja dem. Dalias ord tog honom ännu mer tillbaks till ytan igen. “Neej…” hans röst var lite ostadig han skakade bestämt på huvudet. Skärp dig. “Jag tror du gjorde det på bästa sätt, det är bara så svårt att ta in..” för en gångs skull i Meilyrs liv så hade han inte ord som kunde ge ett bra svar. Han kände nu också en ny trötthet som inte berodde på kvällens språngmarsch. “Jag tror nog inte att jag kan ta in mera för den här gången. Jag är rädd för att börja längta för mycket efter något jag inte kan få. Men jag är så tacksam” Meilyr sänkte huvudet till någon form av gest. Han hoppades att han inte hade gjort henne obekväm med sina plötsliga känslor, de hade ramlat över honom utan hinder. 

Han tvekade lite men sen så log han åter “Vill du göra mig sällskap tillbaka till Civitas? Det är nog dags för mig att få några timmars sömn”

Hon försökte göra det så mjukt och smidigt som möjligt och kände motståndet hans sinne gjorde så hon stannade upp och väntade lite tills han verkade släppa garden då gick hon vidare. Bilden hon visade av honom kanske inte var den mest smickrande men hon hade inte brytt sig om smutsen och blodet. Det hon såg var en spännande varg som hon gärna ville veta mer om men vågade inte vara för påstridig. Då han sade vad dystert stelnade hon till lite. Hade hon gjort fel. "Nej... Jag tycker du är..." Hon tvekade lite men sedan log hon lite. "Du är spännande. Något jag inte stött på förut" Hon lät sedan bilden övergå till sin egen spegelbild. Lät den ligga kvar en stund innan hon drog sig tillbaka.

Hon blev lite orolig då han verkade trött och matt, hon såg hans tårar och det gjorde henne ledsen. Hon kanske hade gått för långt och hon var nog inte tillräckligt tränad i sin kraft för att göra det nog försiktigt. "Jag... Jag hoppas det inte blev fel" Hon visste inte hur hon skulle förklara sina känslor. Hon ville visa men han verkade inte ha tagit det så bra. "Förlåt... jag kanske inte skulle gjort det" Hela hennes väsen sjönk ihop och hon skämdes. Varför hade hon gjort så. Även om han sade att han var tacksam så kände hon sig ändå elak nu i efterhand. 

Hon var just på väg att säga hej då och gå sin väg då han frågade om de skulle gå tillbaka till Civiats tillsammans. Ville han verkligen det. Hon tvekade lite. Klippte lite med öronen medan hon såg ner på marken framför sig. På bytet. "Är det okej om vi går tillbaka tillsammans. Det känns som om jag sårat dig" Hon såg upp på honom igen med sina gråvita ögon.

Meilyr hade varit så inne i sitt eget huvud när Dalia visat bilderna, han hade själv knappt vetat av att han kommenterat sitt utseende och nästan än mindre att hon försvarat honom i den stunden. Det var bara han och den nya världen, alla andra sinnen var som försvunna. Hans farhågor besannades då han hörde en skiftning i hennes röst och kunde känna hur hon blev obekväm. Han ville verkligen inte att hon skulle lämna detta möte på det här viset men det måste vara svårt att förstå, det var så många blandade känslor. Han skakade på huvudet såg bestämt mot Dalia “Nej, jag tillåter dig inte att säga sådär! Du har precis gett mig en stor gåva, då vill man inte höra ursäkter Dalia.” Han reste sig upp och gick fram till henne, höjde upp ena frambenet och gav henne en lätt puff mot pannan. 


“Kom med nu, du kan väl inte lämna en blind mitt ute i ingenstans” hans röst hade nu skiftat tillbaka till sitt lättsamma jag och han flinade lite retsamt. Han tog ett steg åt sidan och vände sig om för att plocka upp en del av rådjuret som inte var totalt sönderslitet. “Nästa gång jag har möjligheten att träffa dig igen så får du gärna visa mig hela världen, om du har tid förstås” sa han och log. Han tog bytet mellan sina käkar och ställde sig bredvid Dalia. “Ska vi gå?” försökte han få fram mellan hans fulla mun, nickade mot stigen de kom ifrån.


[Vill du avsluta med nästa inlägg? Eller vad tycks   ]

Han verkade samla sig på något sätt och då han talade kände hon en enorm lättnad. Hon hade verkligen inte menat att såra honom och då han talade släppte den oron. Hon log och rätade upp sig. Innan hon hann svara honom kom han fram och och gav henne en lätt puff i pannan. Hon blev så förvånad att hon inte kunde hålla sig för att skratta. "Tack Meilyr" Hon hade en lättnad i rösten nu.

Hon reste sig genast upp då han bad henne komma med. "Ja jag kommer." Då han sade att hon gett honom en stor gåva och att hon gärna fick visa honom hela världen log hon stort. "Nästa gång ska jag vara bättre på det och jag visar dig gärna mer." Hon slöt upp vid hans sida och då han mumlade fram Ska vi gå så log hon och började gå tillbaka till Civiats med Meilyr vid sin sida.

(Avslutat)