[ Utspelar sig vid punkt 4 ]

Den ivriga kroppen for uppför den branta stigen, hela tiden hjälpte hon till med vingarna för att hålla balansen och inte snubbla. Volodya stannade upp då och då för att se ut över dalen, alla träd blev allt mindre och mindre. Likaså hennes familj. De isblå ögonen vändes upp mot toppen.
   Inte långt kvar, bara lite till!
Benen satte åter fart och så snart som hon befann sig vid toppen tyckte hon sig skymtas Liv. Liv ville hon ropa glatt, men det tog emot. Det bara gick inte och hon visste inte varför.
   Volodya närmade sig systern och la huvudet på sned, som för att fråga vad hon gjorde här. Ville hon också se ut över dalen? Eller ville hon vara ensam? Livs sinnesstämning verkade i alla fall vara normal, hon var inte ledsen.

Natten började lida mot sitt slut och det var snart dags att ta sig ner till resten av flocken för att sova. Men först ville hon se soluppgången. Himlen hade varit stjärnklar nästan hela natten, men nu hade lätta moln börjat dra över horisonten. Det var isande kallt och andedräkten stod som ett moln runt hennes nos. Nätterna började sannerligen bli kalla, snart skulle säkert första snön falla.
Tysta steg bakom henne avbröt tankarna på en melodi hon hade i huvudet. Liv såg sig om och såg Volodya komma gående mot henne med huvudet på sned. Hon log brett mot flocksystern och gestikulerade med huvudet att den andra skulle komma närmare.
”Är du också här för att se soluppgången? Den är fantastisk så här års.” sa hon och såg tillbaka mot horisonten som började ljusna. Visst älskade hon att ensam se på soluppgången, men Volodya var inte lika stökig som hennes bröder. Hon skulle nog aldrig kunna titta på soluppgången med varken Ren eller Janos, kanske Silas, möjligen. De hade för mycket spring i benen och brudar i skallen.

Hon nickade ett flertal gånger vid Livs fråga. Soluppgången var sannerligen fantastisk, väldigt vacker. Försiktigt satte hon sig ner tätt intill Liv, riktigt gosade in sin rumpa i den andre. Blicken var utmanande fäst i den äldres ansikte hela tiden.
   Volodya fascinerades över hur Liv hade orkat vara uppe hela natten, själv var hon nästan alltid trött. Den blå blicken vändes mot himlen. Waow, ville hon säga. Himlen är..
   “Lika fin som Liv,” råkade hon viska och kom snabbt på sig, vilken tabbe. Ögonen vändes direkt ner i marken, ner mot hennes tassar. Volodya skämdes och rodnade under pälsen, hon hoppades innerligt att Liv inte hade hört någonting. Ögonen blev tårfyllda, ångesten kom smygande och grep tag i henne.

Liv bara log och blinkade mot det långnäsade ansiktet när den andra såg utmanande på henne. Med ett fniss flyttade hon sin rumpa ännu lite närmare, nu fanns det nog inte ens plats för ett grässtrå mellan dem.
Den minsta lila rösten lämnade Volodya som snabbt såg ner i marken. Det var knappt Liv uppfattat vad hon sa, men visst hade hon hört det. Ett lågt fnittrande lämnade henne och hon la sin nos mellan den andres öron.
"Men du är finare." sa hon med ett leende och såg tillbaka på solen. För att inte göra tystnaden jobbig för valpen började Liv nynna på melodin hon funderat på. Musik var det bästa sättet att kommunicera. Man behövde inga ord om man inte ville.

[Melodin]

Ett fnitter kom ifrån Livs håll, fnittret fick valpen att tolka det hela på fel sätt. Skrattade Liv åt henne? En nos las mellan hennes öron, “Men du är finare.” Hon visste inte vad hon skulle göra, Liv hade hört henne, skrattat och svarat. Tårarna började rinna nedför det smala ansiktet men stannade snart av när den äldre började att nynna, melodin lugnade den lilla. Sakta men säkert.
   Hon vände huvudet mot Liv och tryckte pannan mot hennes kropp, sökte trygghet. Volodya önskade att hon kunde tala utan att må dåligt. Prata när som helst utan hinder men hon var fast i sin nästan stumma värld.
   Trots känslorna inom henne valde hon ändock att sluta upp med Liv och hennes nynnande. Till en början var det svårt att följa melodin, men snart var hon ikapp. Rösten var knappt hög nog för att höras, men nynna - det gjorde hon.

När melodin var slut funderade Liv ett ögonblick innan hon la huvudet på sned och såg på solen.
"Vet du vad jag gillar bäst med musik? Man behöver inga ord för att säga det man vill." sa hon fundersamt till horisonten. Hon började nynna en ny melodi, en snabbare och nästan desperat melodi. Till den första höjningen reste hon sig upp och log mot Volodya innan hon började valsa runt på platån. Rösten höjdes och tassarna dansade runt på den kalla stenen i takt till melodin, hon hade ännu inga ord till den.
Hon brukade inte dansa inför flocken, det var någonting hon helst gjorde ensam eller när pappa spelade musik. Men ibland var även kroppen tvungen att sjunga.

[Melodin, men utan ord]