Solen hade börjat sin nedstigning från himlen, vilket innebar att det började gå emot eftermiddag. Hösten hade dragit in över Numoori, och de allt kallare nätterna vittnade om att vintern sakta smög sig närmare. På ett sätt var det skönt, då solen inte var lika intensiv som sommartid. Hah. Tanken var nästan skrattretande. För någon som fötts och vuxit upp i Lavaöknens hänsynslösa, varma klimat så var det en fruktansvärt felplacerad åsikt att solen möjligtvis var lite för varm under somrarna. Kunde det vara så att hon tappat stinget? Att styrkan höll på att rinna ur henne? Därför så ansåg hon att det var skönare med lite kyla i luften, så slapp påfrestningen att röra den stora kroppen bli för stor? Patetiskt. Tragiskt. Har vi blivit vek? Tankarna väste hotande innanför pannbenet, rev med klor och tänder på insidan av skallen för att försöka överrösta kaoset av tankar som ständigt dånade i huvudet på henne. Nej. Inte kunde hon ha blivit vek. Det var inte ett alternativ.
Den stora karghonan haltade fram till en av de byggnader som var uppsatta i utkanten av Skuggfall, där hon lade sig intill väggen på skuggsidan med avsikt att vila lederna som ömmade under huden på henne. Efter sin förlust inne på arenan, som borde ha varit en enkel seger - men vem skulle inte få den mest hala, mest oberäkneliga motståndare om inte hon?, så hade hon insett att hon inte kunde fortsätta sin vandring i det skick hon befann sig. Den stora brännskadan som täckte hela högra sidan av hennes hals hade just och pass hunnit ta ihop och bilda ärrvävnad när hon slogs medvetslös under Skuggfallseventet, vilket lämnat nya skador på henne. Vänstra skulderbladet, hela vänstra frambenet och revbenen hade tagit den värsta smällen. Det första dygnet hade hon varit så svullen i ansiktet att hon nästan varit halvblind på vänsterögat. Men svullnaden hade hon kunnat behandla fort med hjälp av sin blodbändning, nu var det bara de andra skadorna som skulle lappas ihop. Det enda positiva med smällen som nästan fått hjärnan att rinna ur öronen på henne, var att hon fann det lättare att hantera sjukdomen som eldade på rösterna i hennes huvud. Innan hon anlänt till platsen hade hon nästan inte kunnat gå i en rak linje utan att balansen berövades av smärtan som ständigt hotade spräcka skallen på henne.
Men det var en klen tröst. Hon kände sig inte det minsta munter över någonting för stunden. Att laga skelett och pussla ihop söndersliten muskelmassa var inte någonting som gick att fixa över natten. Planerna på att fortsätta sin vandring, att leta efter goda krigare som skulle hjälpa henne att ta tillbaka vad som berövats henne, att möta den där mycket märkliga hanen igen... allting fick vänta. Bara för att hennes kropp inte höll ihop.

Ett irriterat väsande undslapp henne, innan hon med en grimas flyttade om vänsterbenet så att hon skulle kunna placera det stora huvudet på marken utan att lägga tyngd på den skadade sidan. För första gången i sitt liv så kände hon sig... trött.

Den blåskimrande vargen rörde sig fram med smått hängande huvud. Det började bli dags att hitta någonstans att söka skydd för natten, inte för att hon är speciellt rädd av sig men det var alltid skönt att finna ett ställe att kunna slappna av på. Det fanns inte så många träd här som hon kunde sova i heller, vilket nog var ganska ovanligt för vargar, att sova i träd vill säga. Den rosa nosen vädrade i luften och hon kunde känna doften utav en annan varg, men den var en bit bort. Skulle hon gå åt det hållet eller skulle hon strunta i det? Leyrinn var dock nyfiken så hon fortsatte framåt. Efter ett tag så landade de gula ögonen på en varg som låg ner och verkade trött. Kanske inte så konstigt, det började bli kvällning snart. Den blåskiftande vargen med gula ögon och gula klor tog några steg framåt. Den långa, yviga svansen på över 100cm svajade långsamt från sida till sida som för att visa att hon inte ville något ont.
Då hon kom närmare vargen så lade hon märket till hur denne såg ut, en majestätisk varg men med fysiska skador. Leyrinn tog ytterligare steg närmare.
”Hur är det fatt?” frågade hon med sammetslen stämma samtidigt som hon lät blicken vandra över den namnlöse främlingen. Ibland önskade hon att hon kunde hela andra vargar, men de krafter hon hade var energi och att hon kunde levitera. Båda två jobbade hon fortfarande med men det var ganska svårt då hon inte hade någon att träna med eller liknande.
Hon ville gå hela vägen fram till tiken men det var säkrast att inte vara för nära på en gång, hon måste ju låta tiken vänja sig vid henne.
”Vad har hänt, vännen?”

Marken var svalkande emot den ärrade huden som täckte den högra sidan av hennes hals, och hon kom på sig själv med att ha börjat ta mer långsamma andetag och faktiskt sluta ögonen. Kanske var det vad hon behövde. Hitta en plats där ingen annan skulle kunna störa henne, och sova tills dess att orken kom tillbaka. Men det var märkligt, denna känsla av att inte vara oövervinnerlig och full av energi och styrka. Redo att ta sig an vem som än vågade komma i hennes väg. Redo att ta sig an världen.
Ljudet av tassar som slog emot marken fick det ena av de svarta öronen att resa sig på hennes huvud, men hon brydde sig inte om att kolla vem det var. Detta var trots allt Skuggfall. Gladiatorer, eller vanliga vargar som hoppades att en dag förtjäna den titeln, sökte sig hit med avsikten att träna och slåss. Hade det inte varit för det totala fiaskot inne på arenan kanske hon själv skulle ha stannat med avsikt att träna och utmana nya individer. Istället för att bara vila och försöka läka.
Hur är det fatt? Stämman som nådde henne var så len att hon rynkade på ögonbrynen och öppnade det högra ögat för att se om det fördes en konversation mellan några andra vargar tätt intill henne. Men det blicken fick syn på var en ensam hona, märklig i kroppen då hon påminde om både ett gråblod och karg, och den gula blicken vilade på henne. Var det oss hon talade till? Oss? Känner vi henne? Aldrig sett förr. Känner inte igen. Vad vill hon? Selva öppnade även andra ögat, innan hon lät blicken vandra utmed främlingen som stod aningen för nära för att hon skulle anse sig vara bekväm med det. Det var utan tvekan kargblod i henne, den långa svansen och muskulaturen i den nätta kroppen talade för det. Men hon kunde ändå inte minnas att hon någonsin sett denna hona förut.
”Vad har hänt, vännen?”    Ursäkta, vad?! De giftgröna pupillerna smalnade, och hon mötte snabbt den andra tikens blick på nytt. Vännen?
"Känner jag dig?" Det tunga huvudet lyftes från backen i en långsam rörelse. Om det var för att hon nästan somnat där hon legat och slappnat av, eller om det var för att hon inte fört en konversation på ett tag, men rösten var så grötig att det nästan var svårt att uppfatta vad hon sade.

Det var ganska uppenbart att tiken på marken inte mådde bra. Hon såg ärren över halsen och då vargen talade så var rösten så grötig att hon knappt kunde urskilja orden. Leyrinn sänkte huvudet lite, att vara stor och ståtlig och ta plats hade inte varit henne. Hon var lugn, försiktig och omhändertagande istället. Hon höll sig utanför bråk eftersom hon var ganska konflikträdd och ville vara alla till lags. Nu var hon dock väldigt nyfiken på tiken på marken som verkade helt slutkörd.
”Nej, inte än.” svarade hon lent och tippade huvudet lite lätt åt sidan. Hon ville inte bara lämna den andre ensam, nog för att denne kunde ta hand om sig själv men Leyrinn ville hjälpa om hon kunde och denna varg såg ut att behöva lite hjälp. Kanske behövde hon hjälp att fånga något ätbart eller bara prata bort en stund?
”Mitt namn är Leyrinn.” lika silkeslen som innan och hon sträckte fram huvudet lite lätt mot tiken och vädrade i luften, som om hon försökte dofta sig till hur vargen mådde. Om hon var trött så kunde Leyrinn alltid vila en bit ifrån om tiken nu ville det. Fast det vore inte omöjligt att den andre ville vara själv, så var det oftast med skadade vargar. De sökte sig till ensamheten, varför visste hon inte. Var det för att ingen skulle se dem svaga? Mycket möjligt. Alla behövde hjälp någon gång i livet och Leyrinn var den varg som ville hjälpa.
”Hur är det fatt?” frågan ställde hon ännu en gång eftersom hon inte fått något svar innan. Kanske skulle hon bara vara tyst och gå sin väg? Om tiken ville det och sade orden högt så skulle hon såklart göra det.

”Nej, inte än.”
Svaret på frågan hon ställt var så oväntat att hon inte riktigt visste vars hon skulle placera blicken. Var detta ett skämt? Någon av de andra vargarna som höll till runt Skuggfall som sett henne där och tyckte att hon behövde ett gott skratt i form av ett skämt som detta? De mörka ögonbrynen rynkades, och ett djupt veck bildades i pannans mitt, innan den kontrastrika blicken långsamt vek åt sidan för att kolla om det stod någon i närheten som bevakade dem. Men för stunden fanns det ingen i närheten utom denna märkliga hona. Hon tittade åter tillbaka mot den andre, men nu lutade hon sig en aning bakåt - som om hon omedvetet försökte öka avståndet mellan dem utan att ställa sig upp.
Den andra tiken talade på nytt, med samma lena ton som tidigare. Leyrinn. Var det ett namn som hon skulle anse sig behöva komma ihåg, eller skulle det få falla i glömskan som så många andra av de individer hon mött under åren? Men innan hon hann tänka till punkt, så sträckte sig den andra honan ytterligare lite närmare. Är hon inte rädd? Hur vågar hon? Vem är det här? Vi känner henne inte! Varför vill hon känna oss? Instinktivt drog hon huvudet bakåt ytterligare, fortfarande med det djupa vecket mellan ögonbrynen och en blick som sade att hon för sitt liv inte kunde förstå vad det var som pågick.
Så ställdes samma fråga som tidigare. En envis varelse verkade det vara iallafall.
"... jag vet inte vad jag förväntas svara här, Leyrinn." Hon kunde ha skrattat hånande. Vräkt ur sig något förolämpande. Talat om för den andre att hennes närvaro inte gjorde annat än irriterade henne. Men hon var på riktigt så ställd av faktumet att någon bara vandrat rakt upp till henne och frågade hur det var. Senaste gången det hänt-... ja, nej. Det kanske inte var så länge sedan. Det var ett möte som resulterat i den svedda huden på hennes hals. Men vid det tillfället hade hon varit så överväldigad av sitt sjuka sinne att hon nästan inte ens mindes striden.
Detta var dock något helt annat. Hon var klarare i huvudet än vad hon varit det senaste året, och honan framför henne, Leyrinn, verkade inte ett dugg orolig i hennes närvaro. Kanske höll hon på att tappa stinget ändå...

Tiken verkade inte alls vilja veta av henne, men å andra sidan hade hon inte sagt något heller. Hon såg hur vargens ansiktsuttryck förändrades och hur hon drog bak huvudet ytterligare, vilket fick Leyrinn att dra tillbaka sitt eget. Hon ville få tiken framför henne att tala om hur hon mådde och vad som hade hänt, det brukade kännas bättre då man talat med någon om det. Vid främlingens svar så drog Leyrinn på smilbanden och de gula ögonen låg hela tiden på den andre.
”Jag förväntar mig ett svar på hur du mår. Kanske berätta vad som hänt, jag ser att du varit med om en hel del.” Leyrinn tippade huvudet lite åt sidan innan hon sakta satte sig ner. Kanske skulle det hjälpa tiken att slappna av om hon själv gjorde det först?
”Ibland kan det vara skönt att bara berätta allt jobbigt för en främling.” försäkrade hon sedan och studerade vargen. Hon var väldigt vacker trots ärren som prydde henne. Leyrinn ville fråga vad tiken fått uthärda för det verkade som sagt vara en hel del, men som det såg ut nu så verkade inte den andre vilja öppna upp sig och hon kunde inte klandra henne direkt. Kanske hade hon hamnat i bråk med någon gammal partner eller någon galning, det fanns trots allt en hel del av dem. De som bara ville slåss mot andra för att hävda sig själva. Kanske var den här tiken så? Fast det verkade inte så, än så länge hade hon bara legat där och tittat, kanske hade hon inte mött någon vänlig varg? Eller vad nu Leyrinn räknades som, men hon såg sig själv som ganska vänlig och hon pratade hellre än slåss. Eftersom hon var ganska smal och senig så var hon ingen större slagskämpe, vilket troligtvis syntes då hon inte hade ett enda ärr på kroppen.

Ett leende dök upp på den andra honans läppar, det fanns inte ett uns av illvilja dolt i det ljusa ansiktet, och ändå så fick det inte Selva att känna sig det minsta bekväm med denna situation. Hur vi mår. Vad som hänt. Har hon inte med att göra. Varför intresserar det henne? Vad vinner hon på att få veta? Hade hon velat bråka hade hon huggit redan. Kanske väntar på oss. Vi ska hugga först. Nej. Denna hona verkade inte alls vara ute efter konflikt. Faktum var att hon verkade vara en individ som ville bry sig och hjälpa andra, endast för att hon kunde. Och det var ett tänk som karghonan aldrig förstått, och heller aldrig skulle kunna förstå. Men det var en sak den guldögda tiken hade rätt i, och det var att hon varit med om alldeles för mycket under för kort tid.
Ett lågt skratt undslapp henne, och hon vred sig automatiskt lite åt höger där hon låg kvar på marken för att försöka skona revbenen på vänster sida. För sitt eget bästa skulle hon antagligen försöka låta bli att skratta, eller röra sig mer än absolut nödvändigt, men hon ansåg att lite smärta kunde hon gott leva med.
"Det kan man lugnt säga." Ett snett flin smög över de svarta läpparna, och hon flyttade om framtassarna så att den vänstra vilade ovanpå den högra. Nu när stämbanden tycktes ha väckts till liv på nytt så infann sig hennes vanliga, mörka ton när hon talade. Kanske hade det att göra med hennes kroppsbyggnad, kanske inte, men rösten hon talade med var aningen mörkare än vad man kunde förvänta sig från en tik.
Leyrinn satte sig ned, och det ena av de svarta öronen spetsades ovanpå kargtikens huvud. När blandblodet, för hon misstänkte starkt att den andre var en blandning, talade så var det nästan som att hon vände sig till någon ung och rädd. Det kunde vara skönt att berätta allt jobbigt för en främling?   Än en gång, vad var detta?! En lätt fnysning undslapp henne, och hon låste fast den andra med blicken - denna gång med en intensitet som talade för att hon ville ta reda på exakt vem den andra var. De giftgröna pupillerna vidgades, men förblev tydligt inringade av de orangea irisarna.
"Det var länge sedan jag mottog en fråga som gällde mitt mående." Hon började långsamt, som om hon själv inte riktigt visste vilka ord som skulle passa bäst. "Vanligtvis sätter vargar svansen mellan benen och kryper ifrån mig utan så mycket som ett knyst, då de är rädda att jag ska välja våld framför ord." Det ryckte i vänstra sidan ansiktet, som om hon höll sig själv från att flina brett.
"Därav min förvåning. Du är ovanligt rättfram för att vara så tunn." Med tunn menade hon inget annat än avsaknaden av muskler och andra tecken som vanligtvis talade om ifall en varg uppfostrats med träning och kamp.

Leyrinn nickade lätt. Jo, att tiken varit med om en del gick att se ganska uppenbart. Rösten som tiken hade var mörkare än vad hon trott varit möjligt, eller så kändes det bara så då hon förväntat sig en något ljusare röst. Den namnlösa tiken talade snart igen men nu förblev Leyrinn tyst, men hon behövde inte vänta länge innan mer ord kom. Så tiken hade den effekten på andra vargar? Till viss del kunde hon förstå det, vid första anblicken såg hon ut som en varg man inte sökte problem med för hon kunde nog bita rätt ordentligt.
Ovanligt rättfram för att vara så tunn? Jo, Leyrinn var tunn och tanig, men då var hon däremot snabb och smidig. Men vad var det med Leyrinns frågor som var så förvånande? Eller varför var hon så rättfram? Leyrinn var lite förvirrad, vad menade tiken egentligen? Låg det någonting bakom hennes ord?
”Ja, men än så länge har du inte gett mig intrycket att jag måste vira in mina ord i honung.” leendet låg kvar över läpparna där hon satt och studerade tiken.
”Får jag lov att fråga efter ditt namn?” huvudet tippades lätt åt ena sidan där hon satt. Den svartvita tiken med brännskadorna verkade ha huvudet på skaft fastän hon verkade helt slutkörd. Skulle hon erbjuda sig att jaga rätt på en måltid? Kanske inte än, det fick vänta, det var snart helt mörkt, inte för att det störde henne egentligen. Hon föredrog att jaga under skydd av nattens mörker, men just nu var den vackra tiken mycket mer intressant. Förhoppningsvis så skulle hon få ett namn till henne så hon slapp tänka på henne som ''tiken'' eller ''vargen''.

”Ja, men än så länge har du inte gett mig intrycket att jag måste vira in mina ord i honung.”
Ytterligare ett skratt undslapp henne, denna gång med mer kraft än tidigare, och hon kände det direkt i de skadade revbenen. Fortfarande skrockande rullade hon över helt på högra sidan, och slöt ögonen och att sakta gunga huvudet lite fram och åter. Ah, ja nog fanns det mod i den ljusa tiken. Eller var det nyfikenhet som drev bort all sans och vett ur henne? Hur det än var, så kunde Selva inte påstå annat än att hon var otrolig road över denna främling som tagit beslutat att traska fram till henne utan ett uns av oro eller försiktighet. Ja. Road. Förvirringen som hållit henne i ett järngrepp tidigare var som bortblåst, och hon kunde luta sig tillbaka i sig själv med beslutet att det antagligen inte tjänade mycket till att försöka tänka för mycket just nu. Det var med goda avsikter den andra närmat sig. Frågan var bara om hon skulle stanna kvar när hon lärde sig exakt vad det var för individ hon hade att göra med.
"Selva." Huvudet hade sträckts upp på nytt och hon såg nu på den andre med en blick som glänste av belåtenhet.
"Mitt namn är Selva." Den skära tungan letade sig ut mellan de öppna käftarna, och fuktade nosen medan hon lät sig själv fundera på nästa ord som hon skulle yttra. Inte för att det var av allra största vikt att rätt ord valdes, nej. Nej. Men hon ville ge sig själv tillfället att formulera sig på det sätt som bäst skulle förklara att det inte var för intet som hon var täckt i ärr och led plågor av invärtes skador.
"Och vanligtvis är min blick, eller faktum att jag har tänder, tillräckligt för att skrämma bort andra."
Ja, det var väl ingen lögn. Direkt. Att de där tänderna ofta blottades och sattes i skinnet på andra, eller att ögonen ofta speglade galenskapen som dolde sig innanför pannbenet på henne, det kunde anses vara detaljer. Mer eller mindre viktiga.

Ett skratt ljöd ifrån den namnlösa tiken på det Leyrinn sagt om honungsinsmorda ord. Hon studerade tiken som verkade lägga sig tillrätta men hon själv satt kvar och bara iakttog. Selva? Hon kände inte igen namnet men tiken var uppenbart stolt, över sig själv eller namnet? Mest troligt både och, och det var fenomenalt. Man skulle vara stolt över sig själv, älska sig själv, men det var otroligt svårt ibland. Kanske speciellt för dem som blivit förminskade och nedtryckta sedan valp. Snart talade Selva igen och Leyrinn log mjukt. Vad skulle hon svara? Att inte bekräfta att tiken kunde vara farlig var ingen bra idé, det kunde leda till problem.
”Du verkar vara en fruktad varg, Selva. Men mår du verkligen bra av det?” frågade hon försiktigt och lät de gula ögonen vila på den vackra, svartvita tiken. Hon ville gärna veta vad som gjorde att Selva var så fruktad egentligen, för det rådde ju inga tvivel att hon var det. En varg man skulle respektera och kanske kunna bli vän med, men kanske var inte Selva intresserad av någon vänskap? Det återstod att se helt enkelt. Leyrinn såg upp mot himlen där solen snart var borta och hon kastade även en blick åt det håll hon kommit ifrån. Tyst och tomt, det kändes inte helt bra på det här stället.
”Saknar du någonting i ditt liv?” frågan var egentligen menad som en tanke så den blå tiken blev förvånad själv då hon uttalade den högt. Men vissa saknade ju inget medan andra sökte meningen med allting. Andra ville ha en partner och familj medan andra ville vara själva, det var så svårt att veta, men hon ville verkligen veta hur Selva tänkte där.

Hade det varit en annan individ som fört denna konversation med den gulögda honan, en varg som delade hennes hjälpsamma inställning och välvilja, så kanske svaret hade varit annorlunda. Detta land var trots allt inte endast fyllt av vargar som bar hat och ondska inom sig, så mycket mer intressant allt skulle ha varit om det var så, men tyvärr existerade just de som trodde att godhet var det enda svaret till livets alla frågor. Olyckligtvis, så var Selva inte en av dessa som ansåg att vänlighet var någonting som skulle slösas energi på.
Så när hon gavs frågan om hon verkligen mådde bra av att vara fruktad, så ryckte det i den övre läppen och pupillerna smalnade av. Att ingjuta fruktan var att ha makt. Och makt var någonting hon inte kunde få nog av. En dag skulle hon trots allt vända upp och ned på detta land. Den dagen föreställde hon sig själv vara mer fruktad och aktningsvärd än någon annan varg som någonsin satt sin tass i Numoori. Vi vill sprida skräck. Vi vill se död. Blodspillan. Makt. Ingen ska våga ifrågasätta. Alla ska frukta oss. Åh ja. Hon mådde bra av det. Men det gjorde det inte självklart att tala om för denna hona. Skulle hon spela med, ta till vara på den vänlighet hon så generöst erbjöds, eller skulle hon spränga luftslottet redan nu?
"Mina planer för framtiden," en paus, antingen för att tänka över orden eller för dramatisk effekt - det gick inte att avgöra vilket, "innebär antagligen att jag kommer bli fruktad av vissa." Hon slöt ögonen, sänkte huvudet en aning. Hon ville att det skulle se ut som att tanken plågade henne, för det var väl den förväntade reaktionen? Ingen alldaglig, god individ ville väl bli fruktad? Vi ljuger. Lögner. Det är ett spel...
En lätt suck undslapp henne, och hon öppnade ögonen för att studera sina tassar innan hon tog till orda igen.
"Men det är ett pris jag är villig att betala." Ett bekymrat uttryck tog plats i det mörka ansiktet, innan hon höjde blicken på nytt. "För den goda sakens skull." Lät hon för tillgjord? Var tonen för vass? Verkade hon överhuvudtaget trovärdig?

Tankarna avbröts när Leyrinn frågade om hon saknade något i sitt liv, och ett leende sprack upp på hennes svarta läppar. Detta var ju ett tillfälle för bra för att låta gå till spillo. Det tunga huvudet lutades lite åt sidan, den kontrastrika blicken synade intensivt honan framför henne.
"Det finns många saker jag saknar." Denna gång var tonen i den mörka rösten mjuk, inbjudande. "Men jag är villig att kämpa för det jag saknar. Dessvärre," hon sträckte på halsen i en rörelse som såg ut som att hon försökte mjuka upp nacken, men gesten gjorde att ärret på högra sidan halsen blev än mer synligt. "Så är det inte alla som gillar idén att jag slåss för vad jag tror på."
Skulle det funka? Skulle Leyrinn köpa hennes försiktigt inlindade förfining av sanningen? Lögner. Lögner. Lögner.

Dom gula ögonen var fäst på Selva som svarade på hennes fråga, dock var det något med henne som inte stämde. Hade hon inte haft ryckningar i mungipan tidigare då de talat om att skada andra? Var det bara teater eller vad hände? Leyrinn bestämde sig dock för att inte ifrågasätta för mycket, istället lyssnade hon bara och studerade tikens kroppsspråk. Det var uppenbart något hon ville slåss för. ''Den goda sakens skull'', vad betydde det? Vad var det hon såg som en god sak? Leyrinn härmade snart Selva och la sig långsamt ner på marken med tassarna framsträckta framför sig medan hon funderade. Hon var väldigt nyfiken vad Selva hade för ''god sak'' som hon ville kämpa för, men hon väntade tills vargen tystnade. En sak var ju bra, att hon kämpade för sin tro, eller vad hon skulle kalla det, men vad exakt var hennes tro?
”Så..” började hon långsamt och lät blicken vara fäst på Selva. ”Vad är den goda saken? Det måste vara något du verkligen tror på om du är villig att slåss för den.” lite osäker hade hon blivit på tiken, men hon verkade ju genuin i det hon sa och visade, eller hur? Men hur skulle Leyrinn tolka allting. Hade hon satt sig själv i klistret som gått fram till Selva? Nej, hon trodde inte det. Tiken hade inte varit hotfull mot henne ännu och det var hon glad över men man visste ju aldrig som det skulle förändras. Fast varför göra det helt plötsligt? Dock var hon verkligen nyfiken på vad Selva skulle svara på hennes fråga. Kanske skulle hon ignorera frågan och då fanns det inte så mycket hon kunde göra åt det, men det hade varit intressant att veta.

Att den andra honan lade sig ned var iallafall ett tecken på att hon kände sig avslappnad i kargtikens närhet. Vilket antagligen betydde att hon inte misstrodde vad hon hörde. Kunde det vara så att denna Leyrinn endast var naiv, istället för så full av vänlighet att hon inte ville se annat än det bästa i dem hon träffade? Tanken var skrattretande, men det skulle inte vara första gången Selva träffade på en varg som var förblindad av sin tro att världen var en god och underbar plats. Sorgligt, egentligen. Tragiskt. Patetiskt. För dem som valde att vandra genom livet med inställningen att alla goda gärningar återbetalades med godhet väntade inget annat än lidande och tragedi. För världen var ingen god plats. Och inte alla individer hade tillräckligt med samvete för att återgälda en främlings välvilja.
Vad är den goda saken?
Honans ord skingrade gröten av tankar och funderingar som virvlade runt i kargens sinne. Åh. Vad var detta? Var det betänksamhet hon tyckte sig ana i den andra honans ton? Kunde det vara att hon inte svalde lögnerna med hull och hår trots allt? Kanske var blandtiken skarpare än vad hon först trott?
Ett lågt hummande undslapp henne, effekten av att svälja det skratt som låg och bubblade i den breda bröstkorgen. Leyrinn kanske var mer intressant än vad hennes utseende talade för.
"Det är ett långt och komplicerat ämne. Ett pågående projekt." Hon försökte dölja ett leende när hon vände huvudet åt sidan, för att blicka ut över området som var ovanligt lugnt och tyst.
"Nej. Så oartigt av mig. Den enda som pratar tycks vara jag." Blicken vändes tillbaka mot den andra honan.
"Du då, Leyrinn," ett inställsamt leende spelade på läpparna. "Saknar du någonting i ditt liv?"

Komplicerat? Hur kunde det vara så komplicerat? Fast Leyrinn lämnade ämnet då det var uppenbart att Selva inte ville tala mer om det just nu. Kanske skulle hon öppna upp sig om det längre fram? Beroende på hur länge de skulle samtala med varandra. Hon lyssnade snart på tiken igen och hon skrattade till.
”Det är ju jag som är nyfiken och ställer frågor.” svarade hon enkelt. Ja, ibland var hon lite väl nyfiken på andra vargar. Riktigt vart den nyfikenheten kommit ifrån visste hon inte riktigt men ibland önskade hon att hon kunde ignorera den. Vem visste vart den nyfikenheten kunde leda henne? Kanske till hennes egen undergång en vacker dag. Frågan om hon saknade något fick henne att höja den gula blicken från marken och hon tippade huvudet lite åt sidan medan hon funderade. Ja, vad var det hon sökte egentligen?
”Gemenskap.” ja, tillhörandet av en flock som hade samma eller liknande värderingar som henne själv. Men skulle det verkligen finnas någon sådan? Hon tvivlade på att hon och Selva skulle tillhöra samma flock, men hon kunde ju ha fel. Vem visste egentligen?
”Att ha någon man kan falla tillbaka på. En trygghet.” nu hade hon bara sig själv att räkna med och ibland kändes det verkligen jobbigt. Att ha någon annan varg som hon kände starkt för och kunde berätta allting för var något hon verkligen saknade. Antingen som nära vän eller kanske en partner.

Den gulögda tiken var utan tvekan nyfiken av sig, men det verkade iallafall som att hon själv var medveten om saken då hon kunde skratta och medge det. Kanske var hon inte lika naiv och lättsinning som hon gav sken av. Men det rådde fortfarande ingen tvekan om att de båda var så olika som två individer kunde vara. Inte endast utseendemässigt.
Gemenskap. Någon att falla tillbaka på. Trygghet.
Var det någonting som landets mer normala, välvilliga invånare längtade efter? Var det största anledningen till att de kände sig drivna att leta efter någonting? För att de kände avsaknaden av gemenskap. Trygghet. Att de ville hitta någon som påminde tillräckligt mycket om dem själva som de kunde luta sig emot och ta sig genom livet med. Tanken var främmande. För någon som aldrig sökt gemenskap, eller känt längtan efter att dela framtiden med en likasinnad. Kunde det bero på att hon fötts och vuxit upp i en flock? Att hon ständigt haft andra vargar omkring sig, vare sig hon velat eller inte, och aldrig behövt känna hur det var att vara ensam. Men sedan hon påbörjat sin vandring hade hon stått på egna ben. Och trots att hon mött många under vägen, så hade sällskap inte alltid varit ett alternativ. Ändå kunde hon inte påminna sig om att hon vid något tillfälle känt sig ensam. Det kanske berodde på att hon aldrig riktigt fick vara ifred... med det sjuka sinne hon bar var det nästan en lättnad när omgivningen var tom och tyst. Tanken fick henne att bita samman käftarna, i ett försök att inte le för sig själv.

"Trygghet..." Hon smakade på ordet. Prövade hur det kändes på hennes tunga. Om inte denna Leyrinn varit en varg som fullkomligt sken av godhet och längtan att se världen som en underbar plats, så kanske hon varit en intressant kandidat att försöka rekrytera. När det kom till kritan så var det ju någonting av en ny flock som hon planerade bygga upp. Mer liknande en armé än någonting annat, men det kunde väl betraktas som en slags gemenskap det med. Sedan misstänkte hon att den skulle präglas av hanen som svurit henne sin lojalitet, en hane vars ambitioner hon ännu inte visste riktigt hur hon ställde sig till. Men vem skulle egentligen tacka nej till att betraktas som en Gud?
Selva lät huvudet tippa åt sidan, medan hon funderade på vad den andra tiken just sagt. Det var synd. Att deras respektive syn på världen kunde jämföras med olja och vatten. Hon tvivlade inte på att Leyrinn kunde visa sig vara trogen, kanske till och med överraska positivt om hon gavs chansen, men hittills hade den andra honan inte visat det minsta tecken på att hon skulle uppskatta att inkluderas i något som skulle gå emot denna världs oskrivna regler. Blodspillan och död skulle mest troligt förekomma i kampen om att uppnå deras mål. Vi ska döda alla som tvivlar. Alla som går emot oss. Fläcka marken med blod. Färga om landet i rött. Ja. Det var nog någonting att räkna med.
"Ja. Det är väl inte för mycket begärt." Hon blinkade långsam, det ena ögat slöts aningen långsammare än det andra, innan hon log brett emot den ljusa tiken.
"Gemenskap är väl någonting de flesta strävar efter."

Leyrinn nickade lätt på huvudet vid Selvas ord. Nej, hon tyckte inte det var för mycket begärt men vem visste egentligen? Kanske hade Gudarna andra planer för henne? Dock var inte Leyrinn religiös, hon hade inte lärt sig någonting om dem alls fastän hon var i den ålder hon var. Kanske var det märkligt? Då Selva talade igen så nickade hon den här gången.
”Jag tror det.” svarade hon lent och gäspade sedan trött. Det hade varit en lång dag och hon kunde känna hur tröttheten smög sig på henne. Inte för att hon gjort något speciellt under dagen förutom att vandra. Riktigt vart hon var på väg visste hon inte.
”Vart leder din väg härnäst?” kanske kunde de slå följe om de skulle åt samma håll? Fast den vackra, svartvita tiken ville kanske vandra själv? Det vore inte omöjligt, det verkade som att Selva föredrog det. Fast vad visste hon, de kände knappt varandra trots allt.
Hon studerade tiken mer ingående där hon låg, lade märket till mindre detaljer som hon inte sett innan. Vad skulle det vara bra för egentligen? Hon hade ju hoppats på att Selva skulle prata med henne, vilket hon gjort, så vad hoppades hon på härnäst? Hon hade egentligen ingen aning.
”Jag vet inte vart jag ska ta vägen riktigt...” kanske skulle hon bara vandra runt i Numoori och se hur landet såg ut?

”Vart leder din väg härnäst?”
Vid frågan vände hon på huvudet, i en rörelse som var lite för kvick för att musklerna i hennes vänstra sida inte skulle göra ont, för att blicka åt det håll som ledde till Lavaöknen. Hem. Det var det första ord hon kunde urskilja i det vrålande kaoset som stormade innanför pannbenet på henne. Men riktigt så enkelt var det inte. Den karga, fientliga öknen må vara platsen hon föddes och växte upp på, men sedan hon tagit beslutet att lämna den för att ge sig ut på den vandring hon längtat efter sedan hon bara var valp så hade andra tagit över där. Det var inte längre passande för henne att se Lavaöknen som ett hem att återvända till. Så mycket hade hänt sedan den dag hon beslutat att lämna sin flock, någonting som skulle resultera i att den splittrades, så vad hade hon för rätt att anta att någon plats längre var hennes? Rättmätigt vår. Vi var där först. Härskade över området först. De har ingen rätt. INGEN RÄTT. Nej. Vem försökte hon lura? Bara för att hon lämnat öknen obevakad innebar inte att hon bjudit in någon annan att ta över. Det var en öppen krigsförklaring. Och hon skulle svara.
Det handlade inte längre om att återvända hem. Det handlade om att återta vad som rättmätigt tillhörde henne.

Leyrinns ord avbröt hennes tankar. Inte förrän den andra tiken talade på nytt så insåg hon att hon inte givit något svar på frågan som ställts. Oops.
”Jag vet inte vart jag ska ta vägen riktigt...”
Var det någon som satte hennes självbehärskning på prov? För det verkade mycket riktigt som att det var någon som fick den ljusa tiken att plantera alla dessa möjligheter att erbjuda henne en plats i de planer som, hon hoppades, mycket snart skulle sättas i verket. Selva bet ihop käkarna hårt, innan hon med slutna ögon sakta lät det tunga huvudet gungas från sida till sida. Nej. Det var inte välgörenhet det rörde sig om. Denna hona skulle inte platsa i en grupp full av individer som ville slita motståndare i stycken. Det tjänade ingenting till att föra det på tal. Ingenting. Ingenting.
Hon suckade tungt, så tungt att ett hugg av smärta nöp i revbenen på henne, innan hon öppnade ögonen och riktade blicken åt det håll som hon misstänkte Civitas låg.
"För stunden sitter jag fast här, i väntan på att mina skador ska läka. Jag kan inte ta mig speciellt långa sträckor med mitt dåliga ben." Orden sades mellan sammanbitna käftar. Om det berodde på smärtan, eller faktum att hon var irriterad på situationen gick inte att avgöra.
"Civitas är lagom långt borta. Jag funderar på att se hur det ser ut där. Men när jag är helt återställd, så planerar jag att återvända till Lavaöknen."
Sakta, nästan motvilligt, vändes uppmärksamheten åter mot den andra honan. Selva var ingen vänlig varelse. Hon tvekade inte att spilla blod och ta liv för att nå sitt mål. Framtiden hon hade framför sig, var ingenting för Leyrinn.
"Och där kommer jag gå i krig mot flocken som tagit platsen som sitt revir. Jag kommer att återta Lavaöknen, för att bygga min egen flock." Tonen var hård, vass. Hon visste inte hur Leyrinn skulle reagera på detta, men hon ville göra det tydligt att hon inte tänkte ta den andra honan med sig som sällskap. Vägen hon tänkte vandra var inte rätt för den andra honan.

Den främmande tiken var tyst länge och Leyrinn väntade tålmodigt på svar. Men då Selva åter talade så verkade det som att hennes humör skiftat. Skulle hon gå sin väg? Det verkade som att hon stannat längre än hon var välkommen. Sedan kom ett ställe på tal och sedan att hon skulle ta tillbaka Lavaöknen för att starta en egen flock. Var det det som var den goda sakens skull? Leyrinn hade ingen aning. Tonen i tikens röst fick Leyrinn att resa på sig, hon kunde finna någon annanstans att vila över natten.
”Jag hoppas att allting går enligt dina planer, Selva.” hon gav tiken ett mjukt leende innan hon ruskade lite på sig och sträckte på sig. Nej, hon tänkte inte stanna här längre då det var så uppenbart att Selva inte ville samtala med henne längre.
”Vi kanske möts igen, men om vi inte gör det så.. må väl.” varför slösa fina ord på någon som inte ville ha dom? Fast kanske behövde Selva dom? Nej, troligtvis inte. Tiken var inte beroende av någon annan än sig själv, vilket kunde vara bra såklart. Leyrinn var inte beroende av någon, hon kunde jaga och allting själv men visst saknade hon gemenskapen i en flock. Skulle hon någonsin finna en flock som passade henne? Hon visste inte vad Selva planerade att göra med hennes flock men hon gissade att det inte kunde vara något bra med tanke på tikens teater. Om det nu var teater, hon kunde vara genuin också men det verkade inte vara så. Leyrinn tog några steg bort från Selva, såg åt det håll hon kommit innan hon vände blicken åt den okända vägen. Vilken väg skulle hon ta? Var hon modig nog att fortsätta på den främmande vägen? Jo, det var hon.