Kolzak hade lagt ryggen åt måntemplet när uppdraget var avklarat och gav sig av in i folkmassan för att samla resten av gruppen. Det var fullständigt kaos, eldar som bran och rök som stack honom i ögonen och nosen. Huvudvärken pulserade våldsamt och Kolzak fick stanna upp för att återhämta sig, plötsligt yr.

Ett starkt ljussken bländade honom och han kisade. Solen? Nej, det här sken starkare, stakare än solen och eldarna som brann. Han förstod först inte vad det var han tittade på. Men han såg. Såg silhuetten som tog form, stoftet. Han kände inte till gudens namn men han förstod att det var han som han tittade på. Kolzaks ögon blev stora, och han stod kvar långt efter att guden försvunnit. En vämjelig känsla av skuld byggde upp inom honom och han sänkte huvudet, stirrade ner i marken. Runt om honom hade månvargarna vunnit modet åter, men striderna, blodet, folk som flydde. Månblommorna slog ut och Kolzak mindes alla nätter han känt trygghet i Ötamon. Under hans blick? 
Kolzak skakade nästan, och blicken blev glasartad. Vad hade han gjort? Vad hade han gjort?

Oreliel hade hastigt fått inse att det var ett hopplöst uppdrag att kväva elden som slukade skogen. Det gjorde ont att se skogen som påminde henne så mycket om hennes födelsehem förstöras på det här viset, men hon var tvungen att inse att hon inte skulle kunna rädda templet och området runt. Däremot kunde hon rädda dess invånare, och fortsätta sitt arbete med att föra dem i säkerhet.

Mångudens gestalt hade gett månvargarna nytt mod. Även hon kände sig påverkad av hans ljus. Med stadiga steg rörde hon sig mot brandens hjärta i jakt på fler som sökte efter en väg ut. Som antingen inte kunde finna den eller blev hindrade. Kunde hon hindra mer blod från att spillas tänkte hon göra det. Den här attacken hade varit så överflödig på så många sätt.
    Så föll blicken på en bekant, röd gestalt. En gestalt hon inte sett sedan han hade en tonårings gängliga kropp. Med lång kliv ändrade hon riktning och styrde stegen mot honom. Han hängde med huvudet och såg att att kunna falla ihop vilket ögonblick som helst.
    "Kolzak!" kallade hon.
I en flytande rörelse slöt hon upp intill honom för att kunna hålla honom uppe om situationen skulle kräva det.
    "Kolzak, är du oskadd?"
Att även han fångats i kaoset. Hon hoppades innerligt att han funnit sitt mod sen sist.

Kolzak, omtöcknad av allt som pågick runt omkring, kände först inte igen henne. En högrest, mörk skepnad, med skarpa gula ögon. Hon kallade hans namn, varför visste hon hans namn? Slöt upp med honom, stöttade honom när han höll på att snava.
Så mindes Kolzak. Det var ju hon. Oreliel. Oreliel, som givit honom hopp den natten i Ötamon. I samma skog som denna, i månblommornas sken. Månblommorna, som nu i samma anda hade slagit ut trots branden. Trots dagsljuset som doldes för mörk, bolmade rök och eld som kastade hemska skuggor.
"Oreliel," han kunde bara andas ut hennes namn, trots att han ville skrika. Det kände som om något skulle slitas itu inuti honom. Vad hade han gjort? Vad skulle han göra?
Han kunde bara försöka greppa den aktuella situationen, fokusera på Oreliel. Han var oerhört glad att se henne igen. Höra hennes röst. Samtidigt visste Kolzak att han inte förtjänade det här. Han förtjänade inte hennes hjälp.
"Jag... jag är okej," fick han fram, försökte räta på sig och möta hennes blick. Det var svårt. "Gå, gå och hjälp... det finns andra, många skadade. De behöver dig. Jag klarar mig."
Han gav henne en bedjande blick.

Hon fick anstränga sig för att höra hans ord, men det fanns inget tvivel om vad det var han sa. När Kolzak reste sig backade hon undan ett steg för att kunna möta hans blick ordentligt. Hon kunde se mer i dem än vad som nog egentligen var menat.
    "Kolzak, du faller snart ihop."
Hans ben var ostadiga, även om hon kunde se honom kämpa. Ännu verkade hans hjärta brinna starkt, även om styrkan tycktes ha avtagit något.
    "Om inte fysiskt, så mentalt." sade hon med en menande blick.
Hon visste inte vad det var som tyngde honom, men hon kände igen blicken. Den var inte allt för olik den uppsyn han haft första gången de träffades. Varsamt studerade hon honom.
    "Jag stannar kvar i Måntemplet så länge jag är behövd. Oavsett anledning kommer du finna mig här."
Ville han tala med henne var det i templets ruiner hon skulle vara. Önskade han istället undvika henne var han nu även varnad. Vad han valde spelade egentligen inte någon större roll, så länge han valde det som kändes rätt.

[vill du avsluta så kan du bara ha Oreliel till att ränna därifrån för att hitta någon annan stackare att hjälpa]

Du faller snart ihop.
     Kolzak var förbryllad. Hur visste hon, hur kände hon? Var det så uppenbart? Kolzak mötte hennes blick, flackande. Han hade inget svar. 
Jag stannar kvar i Måntemplet så länge jag är behövd. Oavsett anledning kommer du finna mig här.
Kolzak ville så gärna möta upp med henne efter allt detta, men han visste inte om han skulle kunna. Tanken på Oreliels vetskap om vad han gjort krossade honom inifrån. Ändå nickade han, och såg Oreliel försvinna bort för att hjälpa de skadade. Själv lämnades Kolzak kvar med sin ånger. De andra. Han behövde hitta dem. Tassarna sattes i rörelse.

[Avslutat!]