Slätten var mycket större än hon hade tänkt sig. Den verkade sträcka sig i all oändlighet. Bara grönska under tassarna och ljusblå himmel ovanför. Ibland var gräset så högt att honan fick ta höga hopp med jämna mellanrum för att se vart hon var. På håll så såg hon träd eller kanske höga buskar, några gånger svängde hon av för att utforska de, men allt hon hittade var övergivna bon eller harspill. Hararna var naturligtvis långt borta. 

Den färgstarka pälsen var inte den bästa maskeringen som hjälpte vid jakt. Amaterasu var ingen vettig jägare. Hennes taktik var att leta efter bon eller lyor där djuren och fåglar lämnade sina svaga ungar. Eller vid fåtal tillfällen har hon kommit över skadade eller svaga av nylig sjukdom djur som hon inte hade svårt att fånga. I djungeln fanns det alltid rikligt med vegetabilisk föda. Här på slätten så hade hon ingen kunskap i vad som var ätbart och vad som inte var det. 

Ama stannade och vände fundersamt blicken mot solen. Snart skulle det bli kväll. Det bästa var att göra läger och leta efter mat och vatten. Hon hade inte ätit något under hela dagen. Två-tre dagar utan mat skulle hon klara. Men vem säger att maten skulle kunna komma sen? Hon måste lösa detta. Snart!

Varför fanns det inga blommor på Numoorislätten? Inga ordentliga i alla fall. Blair muttrade irriterat för sig själv medan han promenerade fram och tillbaka i underliga krokar, sökte av marken. Han hade noterat att Varya var lite nere - mer än vanligt, alltså - och tänkte att lite blommor kunde pigga upp henne. Påminna henne om hennes hem, på gott och ont.
     Så därför letade han blommor. Det var skönt att komma bort från gruppen ett tag, men han kunde inte dröja för länge. Det fanns därför en viss angelägenhet i fakargens steg när han tog sig fram.
     En kraftig färgklick fångade hans blick, och hoppet blommade upp i magen. Sedan, nästan omedelbart, insåg han att det inte var växter - det var en liten varg. Hona, viskade vinden. Blair stirrade på henne i någon sekund, övervägde, och ryckte sedan på skuldrorna. Ett litet leende hade redan smugit sig upp på läpparna.
     "Tjotjotjo- du", ropade han och sänkte gradvis rösten allteftersom han närmade sig. "Har du sett lite blommor eller? Det är så himla svårt att hitta. Blir ju provocerad. Vilka som funkar. Inte maskrosor dock, gillar inte smaken... du vet. Men de där stora röda! De gillar jag!" Strömmen av nonsens verkade inte ens vara ansträngande för Blair. Han sökte av omgivningen med blicken, och ägnade henne inte mer än en blick då och då. I mungipan fanns skuggan av ett leende, annars var han seriös.