Kvällar som den här lyste lyans öppning med ett varmt sken som sträckte sig flera meter framåt. Det var kanske inte det mest diskreta valet av inredning, men det fick den att se inbjudande ut, mer som ett hem. Ez var stolt över idén, det måste han erkänna, och den verkade vara uppskattad bland de andra också. Hans uppfinning fungerade över förväntan — tack vare Lunes omsorgsfulla omvårdnad. 
    Han satt i lyan och pysslade med att rätta till några djurhudar som hamnat i oordning under dagens gång. Med mjuka men vana rörelser bredde han ut dem igen, tills de alla låg prydligt och täckte hela jordgolvet. Lyan var rymligt byggd och stor nog för att man inte skulle behöva ducka undan taket, men fast det var otroligt mysigt att bo så här funderade han på hur mycket mer de skulle kunna utvidga lyan. De hade ju blivit ett par stycken nu, kanske skulle de bli fler. Tanken fick hjärtat att svälla inom honom. 
    Steg utanför lyan fick honom att titta upp, precis i tid för att se Lune komma in med sina lysande måntecken. Skenet från korgen tilltog en liten aning och Ez hälsade henne med ett leende. 
    "Hej", sa han mjukt och flyttade sig lite åt vänster för att ge plats åt henne bredvid honom. "Har du märkt att eldflugorna lyser lite starkare när du är här inne? Jag tror att de tycker om dig."

Hon log lite generat emot sin bror och rcyckte lite på axlarna.
"Tror du det?"
Frågade hon försynt och sneglade upp på honom för att sedan hoppfullt se emot korgen med flugor. Ez hade fixat till lyan för kvällen, fällarna var perfekt utlagda och stämningen lugn och mysig. Hon uppskattade verkligen att inte vara ensam om att pynta i deras hem. Försiktigt lade hon sig ner intill honom, nära, sådär nära som man bara är någon man känner väl. Hon tyckte sig känna Ez väl. Deras mörka pälsar blandades med varandra och hennes mjuka sken fick honom att glänsa.
"Jag hoppas dem gör det iallafall.."
Fortsatte hon sedan lite tvekande.


[Kortis]

"Jag vet det", svarade han och lyfte leende på ögonbrynen. Lune lade sig bredvid honom och en varm känsla spred sig i kroppen, som om värmen inuti lyan tagit sig in i hans kropp. Han visste inte vem han borde tacka för allt han hade, så han löste det genom att skicka ett universellt tack till vem som nu råkade lyssna. 
    "Jag tror att de känner igen dig på något sätt", fortsatte Ez. "Eldflugorna alltså. Kanske din lukt eller din röst, eller dina måntatueringar. Jag vet inte hur eldflugor uppfattar saker, men nånting är det, och de gillar det. Det borde de göra, det är ju du som tar hand om dem." Han var tacksam för Lunes hjälp med eldflugorna, utan henne hade de förmodligen dött för länge sedan. Det var inte det att han inte ville ta hand om dem, eller inte brydde sig. Det var snarare det att han alltid lyckades glömma det. 
   "Ska vi testa? Se om jag har rätt?" Ez log mot henne. Det var ett vänskapligt leende, det krävde ingenting. Om hon hellre ville ligga kvar och ta honom på orden gick det lika bra. Livet hade redan krävt alldeles för mycket från dem allihop.

Lunde kunde känna hur ögonen tårades av ren kärlek då hon hörde broderns ord. Hon förstod inte riktigt hur han kunde veta hur dem små djuren kände så säkert men det var djupt rörande att han trodde så gott om henne.
Då han ville bevisa sin teori blev hon dock rädd, tänk om inget hände, om det inte stämde. Hon fick en jobbig klump halsen och kände en svag skälvning gå genom kroppen. Kände sig lite som en bedragare, som att hon snart skulle bli avslöjad med att ha ljugit för sin bästa vän och bror. Om eldflugorna skulle avvisa henne trodde hon att hon skulle krossas, tillintetgöras för all framtid. Men Ezekiel uppmuntrade henne, kom nära med sin värma och tröst och efter några djupa andetag gav hon det ett försök. Då hon blinkade med sina måntecken tycktes korgen blinka tillbaka, och då hon sjöng så följde ljusskenet hennes melodier. Resten av kvällen satt hon och hennes älskade broder och sjöng för flugorna tillsammans. Skämtade och skrattade och hade det riktigt mysigt. Ångest och alla jobbiga känslor var snart försvunna, kändes närmast overkliga och otroligt långt borta. Aldrig förr i sitt liv hade hon varit så lycklig och så trygg som hon var här med sin nya familj.


[Avslutat]