Den svarta tiken gick med långa kliv över den stora slätten, känd som Numoorislätten. Hon ser sig omkring och slickar sig om nosen med sin skära tunga, lyssnade på alla ljud som kommer från slätten, och såg några ekorrar som samlade mat inför vintern, även stora hjortar bland träddungarna som skydd för den vinande vinden.

Men tiken var inte hungrig för tillfället, hon sökte själv skydd för den vinande vinden, hon sneglade upp på himlen och såg att månen tittade fram bakom mörka moln och hon hörde dess välbekanta lugnade röst i huvudet. Hon drar några djupa andetag och fortsätter att gå framåt, vart visste hon inte, hon bara gick där tassarna förde henne.

Just nu var hon tillbaka på Numoorislätten som hon hade vandrat över flera gånger, hon sökte efter ett ställe att kalla hem, hon visste inte vart hon kunde kalla hem, då hon har vandrat mycket och flocken har blivit uppbruten och sedan dess har vandrat för att hitta sin plats i livet. Hon hade hört att hennes söner levde och hade det bra, Deimos vandrade runt i landet och Banrai hade funnit sin plats i Kaiwood.

Hennes långa svarta lugg faller ner mjukt över hennes ögon som är guldbruna, under ögonen lyste nu hennes måntatuteringar starkt och på västra bogen hade hon ett ärr.

En svag vargdoft träffade plötsligt hennes känsliga nos och hon stannade till och vädrar i luften ochklippte lite med öronen.