off // minns inte ens var i alla tidslinjer detta utspelar sig och jag betvivlar att jag nånsin kommer ha energin att avsluta det här någorlunda som jag tänkt mig, till att börja med, så nu blirre såhär ;-;


Kaiwood hade aldrig varit suddigare. Keisuke hade ett tag menat att möta Mirai för att prata om en grej. Det kunde också vara så att denna grej oväntat kommit emellan i princip allt. Keisuke bestämde sig för nyfunna Plan B som gick ut på att hålla sig borta från flocken i hopp om att asätare hittade honom före dem. Nästan så att de svåra skadorna inte var det huvudsakliga problemet. Fast det var det ju, ändå. Blod sipprade ur mungiporna medan hans huvud sjönk lägre, och han försökte parera hältan genom att säkra balansen på de första bästa sätten han kom på. Keisuke var utom sig av utmattning, som var resultatet av eldig ilska tills för några minuter sedan då det börjat bli väldigt tydligt att han inte skulle läka dessa skador. Han var mest bitter. Helt klart på henne, inte än på sig själv. 

På den vägen missbedömde han sitt avstånd från marken och vad den bestod av - och snubblade illa över en rot. Liggandes, som förlamad, försökte han bedöma hur illa det egentligen var rent fysiskt, med ett stramt leende på läpparna. Detta övergick mycket snart i att febrilt hosta och sedan kluckande kippa efter andan. Han gjorde ett ärligt försök att rulla över för att inte kvävas av sörjan. Att resa sig fanns inte på kartan, men att hitta en bekväm ställning kunde definitivt ta en livstid. När hans ögon irrade och flackade som mest, fästes de som hastigast någonstans - och där hann han tänka en halv tanke, som slutligen övergick i hjärnskadat nonsens som rann klart, precis som livet alltid gör till slut.


 \\ gör också det här lite för att jag inte vet vilken ångest som är mest överkomlig; att tvinga fram energi och faktiskt avsluta de pågående rollen ellerrr att avsluta allt fult med ett sista inlägg and yeah that happened