Den lilla svarta tiken hade tagit sig till Nordanskogen. Vinden blåser stark här. Den drar och sliter i den tjocka vargpälsen. Öronen vilar mot huvudet för att susandet är för mycket. Hon vet inte varför hon har gått hit. Hon kände bara för att vandra lite. Inte för långt. Sedan hade hon irrat in sig i Nordanskogen. Lövskogen gick inte att skymta. Vad gör hon här egentligen. Hon vet inte. Hon brukar bli lite virrig när hon löper. Och det är det hon gör nu. Längtan efter att få vara ensam hade slagit henne. Och benen hade klagat över att de saknade vandringen. Så här är hon nu.

Vinden tonar ner lite. Men det är fortfarande vindigt. Och det sprider bara löpdoften ännu mer. Violet rynkar på nosen och öronen trycks mot nacken. Hon tycker inte om att löpa. Dels för att längtan efter valpar blir starkare. Men samtidigt rädslan över att hon kanske aldrig kommer kunna få några valpar. Aldrig någonsin. Både längtan och paniken blir starkare med löpen. Hon blir förvirrad och deprimerad. Därför känns det bättre att vara ensam. Men samtidigt vet hon att det bara är dumt. Hon borde ha stannat kvar i tryggheten på reviret. Men samtidigt ville hon inte skylta med löpen. Dumma dumma löp. Violet morrar dovt åt sig själv och sätter sig sedan ner på marken och sveper svansen om tassarna.

[Pax till Tocho]

Den stora svarta hanen hade sökt i reviret efter den svarta tiken han kommit att värdera så högt men inte funnit henne någon stans. De doftspår han funnit ledde ut ur reviret och in i nordanskogen. Vinden rev i den massiva hanen och gjorde det svårt för honom att följa spåret. Öronen låg vinklade mot nacken och de tjöt i dom av vindens eviga rivande. Han ruskade på huvudet och såg sig om efter skydd. Som läget var nu skulle han bara irra bort sig i skogen och helt förlora spåret efter tiken.

De isande blå ögonen fick syn på ett stenröse som skulle ge något lä mot vinden så han styrde stege ditåt och rullade ihop sig till en boll vid stenrösets sida. Han lade svansen över nosen och de blå ögonen spanade in i skogen. "Vi vart är du" Sade han dämpat mot svansne. Han rusakde på huvudet höjde nosen mot skyn och lät ett skallande yl lämna strupen innan han åter lade ned huvudet och lade svansen över nosen.

Hon sitter där ihoptryckt och med uppburrad päls för att hålla värmen. Men det är inte så lyckat. Hon reser sig motvilligt upp och ser sig omkring. Vinden fortsätter vina mellan träden. Violet fortsätter gå. Det är kallt men den tjocka pälsen värmer rätt bra. Men det känns rätt kyligt i det stora ärret över hennes strupe. Där pälsen inte täcker riktigt. Vinden mojnar och ökar om vart annat. Det känns som att hon går omkring i cirklar.

Vinden tjuter i hennes öron. Men snart för den med sig ett yl. Ett yl med en röst som hon känner så väl och som hennes hjärta värker för så länge hon inte är med honom. Tocho. Violet's första tanke är att glatt springa till honom. Men samtidigt känner hon sig osäker. Hon vill vara med honom. Men hon är rädd över resultatet. Hon sveper till med svansen och brottas med sin egna känslor. Med vilja och rädslan och lyckan.

Snart lyfter hon dock nosen mot skyn och släpper lös ett yl till svar. Hon hoppas att vinden för ylet rätt och att Tocho hör henne. Vinden gör henne disorienterad. Hon vet inte vart hon ska gå för att komma till honom.

Han hade just slutit ögonen då vinden för med sig ett vagt men ändå så tydligt yl till svars på hans eget. han reste sig genast upp och såg sig omkring. I vinden var de nästan omöjligt att veta vart ylet kom ifrån och att lyssna med spetsade öron var omöjligt. Han rusakde på huvudet då vinden tjöt i dom emn sedan mojnade vinden lite och han lyssnade och höjde huvudet mot skyn igen och lät ännu ett högt yl klinga ur hans strupe. Han började gå åt de hållet han trodde var rätt men de var svårt att avgöra i fall han gick rätt eller inte.

Efter bara några steg klev han över några nedfallna trädgrenar och plötsligt snavade han. Löven bakom hade täckt över de djupa hålet bakom trädgrenarna och de gav vika för den stora hanen. Han föll enr i hålet med ett högt gläfsande. Innan han visste ordet av det låg han på rygg i hålet.

Hon rör sig framåt. Det känns som att hon går rakt fram i alla fall. Åter hör hon Tocho's yl. Det låter lite närmare. Hon ökar på takten. För även att hon känner sig osäker för löpen så vill hon ändå vara med honom. Hon tycker inte om ensamheten längre. Hon höjer nosen mot skyn igen och ylar. När hon sänker huvudet igen hoppar hon snabbt åt sidan för att inte krocka med ett träd. Hon ökar farten lite till.
Snart hör hon ett högt gläfs från någonstans längre fram och hennes hjärta börjar bulta hårdare. Har det hänt något? Hon börjar springa. Vinden får hennes ögon att tåras och hon försöker hålla koll framåt samtidigt som hon måste kisa för att kunna se någonting alls. Hon får syn på en hög med pinnar. Hon inser snabbt att hon måste tvärnita för framför högen med pinnar är ett stort hål som öppnar sig i marken. Hon stannar precis på kanten och får en skymt av vad som är där ner. Hjärtan hoppar till. Tocho är i gropen.
"Tocho?" Säger hon med orolig stämma.
"Vad gör du där nere?". Hon står med framtassarna på kanten till hålet och ser ner.

Han låg och sprattlade på ryggen och hade inte hört henne närma sig förrän hon talade. Då tittade han upp och filande snett. "Hej du Vi" Sade han och så sprattlade han lite till innan han kom runt på mage och kunde resa sig upp. Han ställde sig på bakbenen och kom upp med framtassarna över kanten. "Löven gav vika så jag föll ner" han var lite öm i kroppen men hade inte skadat sig. Han flinade lite och lade huvudet på sned. "Så får man komma upp?"

Hon ser oroligt på honom.
"Du är väl inte skadad?". Frågar hon. Hon hoppas verkligen att han är helskinnad. Hon vill inte att han ska vara skadad och ha ont.
Hon backar undan när han reser sig på bakbenen och lägger framtassarna över kanten på hålet.
"Kommer du upp?" Hon sätter sig ner och den violetta blicken hålls fäst på Tocho. Han ser inte ut att vara skadad i alla fall. Vinden drar fortfarande i pälsen. Men inte lika hårt nu. Undrar hur länge det varar.

Han skakade på huvudet då hon frågade om han var skadat och han log snett. "Kanske lite sårad stolthet över nått så klantigt men inte skadad" Sedan då hon frågade om han tog sig upp klippte han med öronen. Sänkte sig lite på bakbenen och tog sats innan han sköt ifrån med de kraftiga bakbenen. han kom halvvägs upp innan han var tvungen att krafsa sig upp ur hålet men snart var han uppe. Han ruskade löv och jord ur pälsen och log snett. "Så.. Klantigt av mig men jag mår bra" han buffade mjukt på henne med nosen. Vinden slet inte lika hårt i hans päls och han såg på henne en stund. Den doft hon gav ifrån sig gick inte att ta miste på så han slickade sig snabbt om nosen men sköt de hela åt sidan. "Hur är det med dig Vi?"

Hon pustar ut när han tar sig upp ur hålet. Vilket dumt ställe att placera ett hål på. Öronen klipper till på hennes huvud och spetsas sedan. Det är inte lika hemskt med vindens sus i öronen längre. Eller för tillfället. Hon ler när han buffar på henne med nosen.
"Hej". Säger hon. Sen frågar Tocho hur det är med henne. Violet funderar på om han kanske har missat doften som kommer från henne. Men det är väl knappast möjligt att missa. Hon ser på honom. Suckar lite lätt och sveper svansen om tassarna.
"Jag mår bra". Säger hon sedan.
"Men... Jag kunde mått bättre". Hon vet inte varför hon säger det sista. Kanske vill hon att han ska märka. Att han ska reagera och kommentera det. Men hon är osäker.

Han betraktade henne. "Ska vi söka skydd för vinden? Det viner så i öronen" Han hade hört henne och undrade avd hon menade med det där sista. kände hon sig illa till mods i hans närhet då hon löpte? Han ruskade på sig lite och mötte hennes blick.

(Kom inte på nått mer :-P)

Hon nickar när han frågar om de ska söka skydd. Lite nere är hon över att han inte sagt någonting. Kanske han inte märkt det i alla fall. Eller så kanske han inte är intresserad. Violet känner sig inte tillräckligt säker för att säga något om det själv. Men nog vill hon. Hon har mött en hane hon älskar så högt och alltid vill vara med. De är båda med i en fin flock. Han som ledare. Och nu löper hon. Kan det bli bättre. Men så är det den där fåniga rädslan som har sitt grepp om henne. Nog vill hon ha valpar. Tocho's valpar. Men rädslan över att det ska gå som förra gången hindrar henne.

Han nickade åt henne att följa med då vinden tog tag i honom med ännu större kraft och fick det att vina i öronen. Han visste att de kunde söka lä vid stenröset och det skulle duga för tillfället. Han sneglade på henne och började ta sig runt trädgrenarna, noga med att undvika hålet. Han ville inte träna sig på henne då han visste att hon förlorar valpar förut. Ville inte pressa henne att göra något hon inte var helt säker på att hon ville. Snart kunde han se stenröset så han gick och lade sig men såg att att Vi fick plats i läsidan också.

Hon reser sig upp och följer efter honom. Hon håller huvudet lågt och öronen mot nacken för att vinden annars viner hemskt i dem. Hon brukar i vanliga fall ha en hög hållning. Sträcka på sig och ibland te sig större än hon är. Men nu känner hon sig så liten. Och Tocho ser nästan ännu större ut. Men det är bara för att hon ser honom ur ett lägre perspektiv när hon håller huvudet lågt. Den förra hanen hon varit med hade inte varit mycket större än henne själv. Men inte alls så stor som Tocho. Kanske är även det en del av hennes osäkerhet.
Hon ser på stenröset som de verkar vara på väg mot och Tocho lägger sig ner först. Violet tvekar någon sekund innan hon kryper in i lä och lägger sig platt på marken med svansen intill kroppen. Hon ligger nära Tocho men ändå inte för nära. Öronen vippar lite osäkert fram och tillbaka. Hon överväger med sig själv. Försöker komma fram till något bra svar. Hon vill. Men hon vågar inte. Hon är patetisk. Vadå inte våga? Det har inte hindrat henne innan. Och om Tocho känner löpdoften måste den ändå påverka honom. Och för att inte tänka på att den blandas med hennes charmkraft. Hur dom får hon vara? Hon förbannar sig själv tyst i huvudet. Kanske är det värt ett försök i alla fall? Det är Tocho. Hon vill verkligen ge honom valpar. Och om det skulle gå snett den här gången med vet hon att det är hennes fel. Och då är hon förmodligen inte värd lyckan. Men om det fungerar. Om det blir bra resultat. Då är det på grund av Tocho. Hon höjer huvudet och buffar mjukt nosen i Tocho's sida. Hon ser på honom med sina violetta ögon.
"Tocho?" Varför känner hon sig så generad och blyg?

Han hade lagt sig enr och betraktade tiken då hon lade sig enr. Nära men ändå inte. Hela hon lyste av osäkerheten och doften blev med ens mycket starkare. Det avr svårt att motstå de impulser hans kropp kände av men han sköt dom bestämt åt sidan. Han skulle inte göra henne illa. Han kände snart hennes nos i sidan och han mötte hennes blick. Hon uttalade hans namn på ett annorlunda sätt och han höjde huvudet. "Vi... Jag.." Han slickade sig snabbt om nosen och skakade på huvudet. "Vi jag tänker inte göra något du inte vill... " Han klippte med öronen. "Jag vill att du ska vara mor åt mina valpar och endast du men det ska vara på dina villkor." Han flyttade sig lite så han låg närmare henne och han drog lätt med nosen över hennes kind. "Jag tänker inte be om något förrän du själv vill" Han slickade sig om nosen. Allt detta var svårt man han skulle inte såra henne, göra något mot henen hon sedan skulle ångra.

Hans ord får henne att tveka lite till. Och hon som var nästan säker. Men nästan är inte bra nog. Hon måste vara helt säker. Hon nickar lite lätt. Förmodligen beror det till stor del på att hon löper. Men hon vill vara med honom. Kanske är det värt att chansa när det är med honom. Hon försöker febrilt komma fram till ett bra svar. Ett som hon kan känna sig nöjd med. Tocho säger att han inte tänker göra något om hon inte vill det. Vill hon eller vill hon inte? Ska hon låta det gå över. Men vem säger inte att det kommer bli likadant nästa gång hon löper. Och kommer hon vilja vänta till dess. Kommer hon orka? Men det kanske är för tidigt nu? Det var inte länge sedan de bekände sin kärlek för varandra. Men spelar det någon roll? Är det inte känslorna för varandra som spelar roll. Och om det känns rätt borde det väl vara rätt? Hon ser på Tocho. Hon har inte släppt honom med blicken. Hennes tankegång har pågått medan han talat. Hon ler lätt mot honom. Öronen klipper lätt till på hennes huvud. Hon kryper närmare honom och stryker sitt huvud mot hans. Det känns verkligen rätt.
"Jag vill vara med dig och ingen annan. Och jag vill föda dina valpar. Jag vill inte lyssna på tanken utan känslorna får bestämma. Och det känns så rätt". Säger hon

Tocho kände henne komma närmare och han njöt av hennes närhet och han slickade henne på kinden. Då hon talade lyssnade han noga och han log mot henne. Han var glad åt det hon sade. Glad åt att hon ville men ändå fanns de lite osäkerhet långt där inne i hans medvetande om hon verkligen ville. Han slickade henne på nosen igen och mötte hennes blick. "Jag älskar dig Vi. Du gör mitt liv fullbordat och om du vill bli mor år mina valpar så skulle livet inte kunna bli bättre. Att få dela livet med en underbar tik, se valpar växa upp, leda en flock med dig som sakta växer sig starkare" Jan log mot henne och strök sitt huvud mot henne. Visade hur mycket hon betydde för honom i hans sätt att röra vid henne och blicken sade mer än tusen ord.

(Hehe kanske kan hoppa över själva akten :-P)

Hon myser i hans päls. Hans ord betyder väldigt mycket hör henne och det gör henne mer säker på beslutet. Hon vill verkligen. Hon stryker nosen mot hans hals och nafsar honom tillgivet på kinden innan hon slickar honom på nosen. Varenda beröring talar om att hon vill. Om hon är redo är en annan sak. Men hon vill. Det känns rätt. Och då spelar inget annat någon roll.
"Jag vill bli mor till dina valpar, Tocho". Säger hon och ser på honom. Svansen sveper lugnt bakom henne och läggs sedan vid hennes sida.

[hehe. Ja, det är förmodligen bäst. x3]

(Hehe hoppar framåt då :-P)

Tocho låg och vilade bredvid Vi. Han märkte först nu att vinden hade mojnat och nu var nordanskogen mycket stilla. Han höjde på huvudet och gäspade till innan han tittade mot den svarta lilla tiken och log mot henne. Han sänkte huvudet mot henne och slickade henne på kinden.

(Har lite IT nu och börjar bli ganska trött :-P)

Hon låg och dosade nöjd bredvid Tocho. Hon kunde nog inte bli lyckligare. Inte för stunden i alla fall. Det kändes så rätt och hon ångrar ingenting. Tocho slickar henne på kinden och hon vankar till och ser på honom. Hon ler varmt mot honom och slickar honom mjukt på nosen. Hon älskar honom så mycket. Hon gosar in nosen i hans päls. Andas in hans varma trygga doft. Nej, för stunden kan hon inte bli lyckligare.

[Kan ta och avsluta där då kanske? Så kan de mötas igen sen. ^^]

(Ja men då tar vi och avslutar där :-) Gullit avslut på rollet ;-) )

AVSLUTAT