Oblivio hade sett hela Skuggfalls invigning med stort intresse, vilket bättre ställe än här för att hitta hans framtida utvalda?
   Det var så många vargar här, så chansen var ganska liten att ingen av de skulle visa någon som helst potential, och så slogs många av dem, ännu en anledning till att tro sig att någon skulle vinna hans intresse.
   Med ett brett flin så såg han precis vad han sökt efter, det var perfekt, den vilda blicken, det ursinnet, hon var som en gestalt av döden själv.
   Döden själv var precis vad han sökte, han skulle kunna smida henne, rikta henne mot hans mål och låta henne löpa amok, från vad han sett så verkade det inte som om hon skulle ha något emot att gå på en mordvåg genom Numoori.
   Han lät sig inte luras dock, han tänkte inte försöka kontrollera en sådan best, utan hon fick ha honom som en rådgivare, men han skulle sätta sig under henne, det gällde bara att få henne att tro på hans mål.
   Nu var det bara att vänta, var det något han hade blivit bra på så var det att vänta, eventet fortgick och slutade, vargar började röra sig hemåt och han kollade igenom det dunkla sorlet, han hoppades att hon inte hunnit ge sig av ännu och mycket riktigt så kunde han snart se den enorma figuren, han var inte lika stor som henne i manken, men med sin längd kunde han kanske vara något tyngre än henne.
   Han harklade sig lätt och smålog mot henne, höll sin charm uppe och sin telepati nere, han ville inte hon skulle tro att han grävde runt där han inte hörde hemma.
   "Lady Selva från Öst om jag inte missminner mig?" Det var bara en charad, han mindes precis hur de hade introducerat henne.
    "Jag heter Oblivio, och jag har något jag vill tala med dig om" Och så hände det, början på slutet.

Helarna hade gjort vad de kunnat med vad de givits, vilket resulterat i ett illa tilltygat yttre utan några livshotande invärtes skador. Efter matchen, som hon förlorat - en tanke som fick henne att vilja riva ned väggarna till den arena som nyligen invigts, hade hon släpats bort från dammet och tagits till den del där de skadade deltagarna fick tillsyn och vård. Exakt hur hon hamnat där, hur många det krävts för att få henne dit, visste hon inte. Hon hade inte återfått medvetandet förrän blödningarna stoppats, och även då så hade huvudet känts så tungt och grötigt att hon haft svårt att komma ihåg vars hon befann sig. Ja, striden hade hon förlorat. Och alla regler hade följts. Kanske var det just det som kändes som det värsta saltet i såren; att hon givit sig in i matchen så säker på att vinna, men förlorat i det rena spelet och kunde inte skylla på någon annan än sig själv. Rösterna väste och morrade i bakhuvudet på henne. De hade ännu inte funnit luften igen efter smällen hon tagit, någonting som för stunden var det enda positiva hon kunde finna i situationen. Vänstra sidan av ansiktet var uppsvullet, ögat kunde endast öppnas halvvägs, hon haltade tydligt på vänster framben och ett eller två revben var av. För henne var det inga skador att tala om, hur ont det än såg ut att göra när hon rörde sig bort från helarna som dragit sig tillbaka med missnöjda miner när hon blottat tänderna och talat om för dem att deras hjälp inte behövdes. Den värsta smärtan satt i hennes stolthet. Hon hade vandrat ut på arenagolvet som en solklar segrare, med målet att slita sin motståndare i stycken för att bevisa för alla som samlats vid invigningen att hon var värd att fruktas. Värd att beundra. Värd att akta sig för.
Hela nosryggen vibrerade på henne av irritation, och hon drog med tungan utmed övre tandraden innan hon spottade i ett försök att bli kvitt den bittra smaken av nederlag. Nog hade hon velat skrika, svära, bita i de som stått nära nog för henne att komma åt. Spilla blod i sin frustration över att hennes motståndare dragit till med ett så fult knep. Men hon var smartare än så. Hon kunde känna hur rösterna vred och vände på sig, drog med klorna innanför skallbenet på henne. Denna plats kunde komma att visa sig användbar i framtiden, därför fanns det ingen anledning att få sig portad därifrån. Den dåliga attityd hon använt emot de som försökt lappa ihop henne, i sitt inte fullt vakna tillstånd, hade hon tolkat som att de fann mer irriterande än någonting annat. Hon var knappast den enda missnöjda spelare de varit tvungna att ta itu med under dagen.

Ett lågt väsande letade sig ut genom hennes nos, och det var med långsamma steg hon arbetade sig ut från platsen. Det var inte endast för att få visa missnöje som hon hävdat att helarnas tjänster inte var nödvändiga. Blodbändningen hade bitit tag i alla skador hon registrerat så fort medvetandet återvänt till henne, och arbetade nu för fullt för att läka och återställa. Processen skulle antagligen bli långdragen, främst med skuldran som orsakade haltandet, men hon hade inte bråttom. Det fick ta den tid det tog.
"Lady Selva från Öst."
Orden nådde henne, hon uppfattade inte allt i detalj, men yrseln hade lagt sig så pass att hon förstod att det var någon som talade med henne. En till utseendet udda hane närmade sig henne, vältalig och med ett inställsamt leende på läpparna. Hans namn... O... Oblivi...o..? Ville henne något. Hon hade inte varit redo att påbörja en konversation så fort som hon beslutat sig för att lämna platsen, och i kombination med faktum att halva ansiktet bultade av smärta och berövade henne 50% av hörseln gjorde det inte lättare att hänga med i vad han sade. Men han ville henne något. Så mycket hade hon uppfattat.
"Vad kan du vilja mig?" Rösten var dov, grumlig. Kanske var det tröttheten som gjorde att hon slöt ögonen en aning mer långsamt än vanligtvis, kanske var det kroppens sätt att tala om för henne att hon borde finna en plats där hon fick vila i lugn och ro.

Hon såg ganska tilltygad ut, men det rörde inte honom särskilt, han lät sin kraft hänga i luften runt dem, men gjorde inga försök att läsa hennes sinne mer än några glansningar på vad som kunde röra sig innanför hennes skallben, och det sjuka sinnet inom henne nästan strålade utåt och han log bredare.
   Hon frågade vad han kunde vilja henne och han nickade kort mot henne innan han svarade.
   "Det jag vill tala om görs nog inte best i det öppna, har du tid att gå en stund? Du kan få vila medans jag talar, gillar du det inte, så försvinner jag och du får aldrig se mig mer, eller än bättre, du får döda mig" 
   Det sista viskade han lätt, om han skulle visa sig ett offer för den utvalde så var det så det blev, men han skulle ju såklart helst vilja se sig vid dennes sida när hon tog över världen som de kände till den.
   Han började gå mot utkanten av området, han hade tänkt hitta någon avskild plats där hon kunde vila och han kunde framföra sitt förslag, förhoppningsvis skulle det vara till hennes nöje, men det trodde han nog det skulle.
   Snart nog var han tillräckligt långt ut och såg ett ensamt träd som han satte sig under och väntade för att se att hon följt honom.

Tid att gå en stund.
Orden fick nosryggen att vecka sig, mer än den redan var på grund av smärtan som pulserade genom hela vänstra sidan av kroppen på henne, men hon höll tillbaka skrattet som bubblat upp i bröstkorgen. Det skulle antagligen inte bidra till något som helst annat än mer obehag på hennes sida om hon tillät sig själv skratta lika öppet och högt som hon gärna velat. Det var nog inget annat än ett klumpigt uttryck, men hon hade funnit det så otroligt roande då hon för stunden kämpade med att hålla vänster framtass i marken så pass att den kunde hjälpa till att fördela tyngden från den tunga kroppen. Att promenera någon längre sträcka, bara för skojs skull, var ingenting som hon tänkte delta i just nu. Men precis som redan nämnt, så var det nog endast ett uttryck hanen använt sig av för att understryka faktumet att vad det än var han ville tala om så ville han inte att det skulle finnas andra i närheten som kunde lyssna. Han föreslog att de fann en lugn plats där de knde samtala ifred, han gjorde det även tydligt att hon kunde vila medan han framförde vad än det nu var som fått honom att söka upp henne så snart efter att hon dragits ut från arenan.
Det var de sista orden, de som viskades fram, som fick den vanliga, hungriga glöden att återta sin plats i blicken på henne när hon studerade honom. Jaså. Han var så säker på sin sak. Vad kan det röra sig om? Vi får döda honom om vi inte finner det intressant? Vad kan det vara? Vem är denna hane? Vad var hans namn? Ta hans liv? Det var som om orden triggade rösterna som dittills hållit sig för sig själva i de bakre delarna av hennes sinne. Nu snubblade de fram genom huvudet på henne, försökte återspela mötet fram till denna punkt, försökte läsa in i exakt vad det var för individ som stod framför henne, och vad det var han kunde vilja.
Hanen, Oblivio, började gå - och Selva tog sig tid att låta blicken svepa över de individer som rörde sig runt omkring dem, studera de högresta stenväggarna ytterligare en gång, innan hon i sakta mak började följa efter. För varje steg som tyngden lades på vänster fram, haltade hon till den grad att åskådare mycket väl kunde undra om hon skulle klara av att hålla upp den tunga kroppen. Men i detta fall var viljan starkare än smärtan, och om än det inte gick så fort så såg hon till att röra sig framåt i en behaglig hastighet som varken skulle förvärra, och heller inte förbättra, skicket hon befann sig i.

Ett träd reste sig en bit från det område de lämnat, och det tycktes vara den plats hanen ansåg vara tillräckligt långt bort för att kunna stanna upp och invänta henne. Hon rörde sig in under trädets grenar, stannade inte upp förrän hon var just intill stammen, och där valde hon att sätta sig ned. Rörelserna var långsamma, allt för att låta skuldran vila så mycket som möjligt, men när hon väl funnit en position som tillät henne hålla all tyngd på bakbenen så lyfte hon blicken och valde att åter studera hanen. Ett märkligt utseende, minsann. Men den där inställsamma attityden han viftade med, den hade hon inget till övers för. De gröna pupillerna vidgades, och ögonen var för en sekund glansiga av någonting som kunde vara antingen nyfikenhet, eller törst. Hon sade ingenting, utan väntade i tystnad på att han åter skulle ta till orda. Men innanför pannbenet på henne skrek rösterna låt höra.

Oblivio såg på henne när hon lagt sig till plats och han nickade kort och lät en kort suck lämna honom som förberedelse på det han tänkte säga, enligt många skulle hans nästa ord vara otänkbara, onda, och helt enkelt moraliskt fel, det kunde vargar, onda som goda hålla med om, men han tänkte säga dem, och han tänkte se frukten av sitt arbete.
   "Gudarna är dumma idioter som inte vet hur man styr en värld" började han och reste sig upp igen när hon kommit tillrätta.
   "De låter veka vargar få vandra världen och kalla sig rättmätiga medlemmar av världens yta, jag säger nej åt det, jag säger låt de starka styra... men mer än det så säger jag, död åt gudarna"
   Han tog en kort paus och flinade brett medans han kollade på henne, försökte läsa av varenda liten detalj i hennes anlete innan han valde att fortsätta.
   "Vad jag har i åtanke är inget mindre än gudarnas död, Numooris död, och en ny gud i deras ställe, en som vet innebörden av kraft, av styrka, av död."
   Han blinkade kort och fäste blicken i henne.
   "Jag vet att jag inte är denna person, men jag tänker hjälpa denne med mitt liv att uppnå detta mål, och jag tänker viga hela alltet jag har för att se det komma till uppfyllelse, jag vill se en utvald slakta sin väg till toppen av Numoori. Jag tror denna individ är du, Lady Selva, från Öst. Jag tänker, om du tillåter, samla dig lojala anhängare som du kan göra som du vill med fram tills du har uppnått din rätta plats."
   Han slickade sig om de fjällartade läpparna och sänkte huvudet i en bugning av närmast vördnad innan han fortsatte.
   "Med det sagt, är mitt liv ditt, på ett sätt eller annat"
   Hans hjärta slog nästan ur bröstet på honom, han var nervös, det här var den delen av planen som kunde gå helt käpprätt åt helvete, men förhoppningsvis såg hon sanningen i hans ord, han hade valt henne, och han tänkte följa henne.
   Planen var att han skulle vandra Numoori och rekrytera till hennes sak, vad den nu skulle tänkas vara, vem var han att ifrågasätta en gudom?

Hade inte halva ansiktet varit svullet och förhindrat ordentlig rörelse och förmedling av ansiktsuttryck, så kunde man vara säker på att den min som skulle ha vilat i karghonans svarta ansikte hade varit en blandning av förvåning - och förtjusning. Vad hon än väntat sig att hanen skulle ha att säga henne, så var detta inte i närheten av någonting hon gissat på. Och han kunde knappast ha valt att börja sitt lilla tal med mer fängslande ord. För visst hade han rätt. Gudarna var inte värdiga den titel och status som landets invånare givit dem. De var patrask, en besvikelse och sorglig ursäkt till gudomar som begärt respekt och makt genom att visa missnöje. Nej. De var inte värdiga. Idioter var ett annat ord att beskriva det med, men över allt annat var de inkapabla till att hantera denna värld - balansera den. Säker på sin sak. Stora ord. Provocerande. Ord endast för oss. Andra skulle misstycka. Mycket självsäker hane. Rösterna bytte av varandra, högg upphetsat i kampen om att få vara den som ekade högst bland virrvarret av tankar som stormade innanför pannbenet på henne. Han hade rest sig upp, som om han önskade ge ytterligare tyngd och inverkan av de ord som han lät yttra. Enligt henne själv hade det inte behövts, han gjorde ett utmärkt jobb att få fram sin sak utan att behöva stödet av sin höjd. Nu var hon inte den som skulle döma, eller kanske bedöma, andra vargar utifrån hur högt de nådde i manken då hon själv tillhörde de största individerna som fanns i landet. Men personlighet gjorde mycket för karaktären, det hade hon lärt sig under alla år som hon mött individer av alla storlekar och raser. Hennes höjd, tyngd och muskelmassa hjälpte henne utan tvekan att få sin vilja igenom, med tanke på de mål hon hade, men det fanns andra vargar som varit mindre än henne som åstadkommit saker i denna värld som givit en nästan legendarisk klang i deras namn. Nej, storleken var inte allt. Men om hon var tvungen att välja, så föredrog hon självklart att kunna krossa sina motståndares huvuden mellan käkarna.
Död åt gudarna.
Pausen han gav sig själv gav henne tid att placera orden på sin egen tunga, smaka på dem. Tungan gneds emot gommen mellan hennes stängda käftar, och om än blicken förblev vilande på hanen så tillät hon sig själv för stunden vandra iväg i tankarna. Död åt gudarna. Ja, var det inte väldigt likt de känslor hon själv burit med sig den senaste tiden? Hanen fortsatte tala, och hon tvingade sig själv att ta in orden som lämnade hans läppar. Han talade om en ny gud. En gud som förstod innebörden av kraft. Styrka. Död. Det lyste i den kontrastrika blicken medan hon fortsatte studera honom, nu med sådan intensitet att man kunde börja ifrågasätta sig ifall hon ville fortsätta lyssna eller om hon gjorde sig redo att hugga och stilla sin växande hunger med köttet hans kropp erbjöd. En ny gud. Talar om en ny gud. Styrka. Död. Ska han gå emot gudarna? Vem är hanen? Självsäker. Är han nästa gud? Talar mycket. Mycket. Mycket. Det tunga huvudet knycktes lätt åt sidan, som om hon önskade lossa en spänning i nacken efter att ha varit stilla för länge. I själva verket önskade hon tysta ned kaoset i sitt sinne, om så bara för en bråkdels sekund. Hanen hade inte talat till punkt. Hon ville höra vad mer han hade att säga. Ville veta vad han menade.

"Jag vill se en utvald slakta sin väg till toppen av Numoori. Jag tror denna individ är du, Lady Selva."

Öronen stod spetsade på det tunga huvudet, blicken hade naglat fast hanen till den grad att det nästan såg ut som att hon försökte se in under huden på honom. Han bugade, en rörelse utan ett uns av hån eller sarkasm. Och det gjorde henne förvirrad till den grad att det för ett kort ögonblick var alldeles tyst i det annars så kaosartade sinnet. I sitt tvekande tillstånd, där varken sjukdom eller instinkter tycktes krypa till ytan för att hjälpa henne, sträckte sig blodbändningen ut mot hanen. Med de skador hon bar så hade den fokuserat på dem, och endast dem, utan att bry sig det minsta om hennes omgivning eller vilka individer som passerade henne. Men nu släppte den arbetet med att reparera revbenen och skuldran, och vidrörde hjärtat som slog hårt i bröstkorgen på hanen som stod framför henne. Han som just smutskastat gudarna, och i samma andetag påstått att han ville följa henne. Som en ny gud. Hon tog försiktigt tag om hjärtat i den andres bröstkorg, omfamnade pulsen som slog alldeles för hårt för att påstå att hanen var lugn, sedan svepte hon över hans lungor, muskler och ryggrad. Kanske letade hon efter ett tecken på att han drev med henne. Kanske letade hon efter ett tecken på tvekan. Men hon fann inget. Ingenting, som talade för att hanen inte menade exakt vad han just sagt.
Hon blinkade långsamt, ena ögat slöts bara någon millisekund före det andra, innan hon lutade sig en aning bakåt och lät blicken svepa över honom för att iaktta varenda millimeter av hans avlånga kropp. Sakta började stormen ta fart inne i sinnet på henne igen, och instinkterna gjorde sig hemmastadda i märgen på henne.
"Oblivio." Tonen var mjukare än tidigare, som om hon provsmakade hans namn innan hon avgjorde hur hon riktigt ställde sig till allt han just berättat för henne.
"Det är en hel del att ta in," det skadade benet sattes ned, fick henne att rygga av smärtan som strålade upp i nacken medan hon skiftade tyngden mellan de friska benen. "Framför allt för någon som just förlorat en strid inne på arenan."
Om hon uppriktigt använde det som argument till att inte lita blint på honom, eller endast önskade testa för att se vad hans svar skulle bli, gick inte att avgöra.
"Du talar om en ny gud." Hon hade inte för avsikt att dela med sig av att hans tankar och idéer överstämde till stor del med hennes egna.
"Varför jag?" Inte än iallafall.

Han kunde nästan känna all hennes tankegång, han gick inte in i hennes sinne, men han kände sig som han såg in genom ett fönster, eller lyssnade utanför en dörr, och han visste att hon tänkte över allt han sagt, han visste att det var mycket att ta in utan att hon behövde berätta det för honom, men han väntade tålmodigt på att hon skulle tala, det var ingen idé att skynda på henne.
   Han såg upp på henne när hon sade hans namn och han log bredare, hon nämnde sin förlust i arenan och han skakade lätt på huvudet, vad spelade det för roll, egentligen, det var inte vem som vann eller förlora, det var potentialen.
   "Må så hända att du inte vann denna gång, men jag tror starkt på din förmåga att växa och överkomma hindren" 
   Han suckade lätt och vred litet på huvudet åt henne och smålog, hon nämnde det faktum att han pratade om en ny gud och sen så frågade hon varför just henne.
   "Du förstår, Jag har länge sökt efter en individ som är stor och stark, en naturkraft, om du vill, jag tror du är den kraften, du förlorade idag för du var... ofokuserad, inget annat. Med fokus tror jag ingen skulle kunna stå upp mot dig. Men det här är bara fina ord egentligen, det är bara en förklaring till varför."
   Han lutade sig in en bit, men var fortfarande på gott avstånd från henne där hon stirrade på honom och hans blick låg på henne rakt tillbaka.
   "Jag kan se det i din blick, förneka det inte, du vet att det är ditt öde."

Svar på tal. Självsäker. Tvekar inte. Kan vi rubba honom? Hur stabil är han? Ställ svårare frågor. Motarbeta lite. Morra. Blotta tänderna. De var oense. Hon kunde inte anklaga dem. För hon var inte helt säker i sig själv hur hon skulle bemöta honom, denna hane som presenterat sig, tagit henne åt sidan och sedan vällt ut en livstid med planer som överstämde så mycket med vad hon själv börjat bygga på under de senaste månaderna. Kanske var det just det att han besvarade hennes frågor utan att tveka. Att han inte vek en tum för den vassa blick hon spände i honom i jakt på minsta lilla tecken på svaghet. Eller kanske var det endast så att erbjudandet han precis lagt fram för henne... var ett sådant som var svårt att tacka nej till.
Rösterna rev, skrek och klöste på insidan av ögonen på henne medan hon desperat försökte hugga tag i en tanke som i grund och botten var hennes egen. Men de var inte mycket annorlunda än de ord som skreks i olika tonlägen i sinnet, som nästan berövade henne hörseln när de var som värst. Hon var för stunden oense i sig själv. Osäker. Detta var inte en situation som hon förväntat sig, antagligen aldrig ens kunnat drömma om, och nu när hon befann sig här visste hon inte hur hon skulle reagera. Instinkterna knackade henne på axeln, viskade tröstande om att hon alltid kunde välja att ge vika för dem. De skulle resa ragg, blotta tänder och leda henne ur denna situation som krävde mer av henne än vad hon för stunden kände att hon klarade av att ge. Erbjudandet var lockande. Så lätt det skulle ha varit att blotta tänderna, väsa åt hanen att han ödslade tid hon inte hade till övers, resa sig och om han försökte övertala henne att stanna... ta det där livet som han så elegant lagt fram nu tillhörde henne. Tillhör oss. Vi får döda honom om vi vill. Han sade att vi får göra vad vi vill. Låta leva. Eller dö. Märkligt. Märklig hane. Varför ge oss ett liv? Varför lita på oss? Hanen kommentera striden, hon hade praktiskt taget tvingat in honom i ett hörn och krävt det ur honom, men hon lyssnade endast med ett halvt öra till hans ord. Det var orden som kom efter det, som intresserade henne. Som hon väntat på.
Naturkraft. Ofokuserad. Ingen kan stå upp emot oss. Vardera ord omfamnades av sjukdomen som var hennes sinne, och hon kunde inte påstå att hon ogillade det hon hörde. Kanske var detta mer genomtänkt än hon först varit villig att medge. Men vem kunde klandra henne när hon valt att tvivla och syna, istället för att blint tacka och ta emot.
Hanen lutade sig närmare henne, och de giftgröna pupillerna smalnade av.
"Du vet att det är ditt öde."
Orden fick det att rycka i de svarta mungiporna på henne. Ah, sådan självsäkerhet. Kaxighet. Hon kunde inte förmå sig ogilla hanen, om än hon så velat.
"Stora ord." Den friska framtassen flyttades fram, och hon slöt det avstånd som var kvar mellan dem genom att själv luta sig närmare honom. Detta var inte ett retsamt trick för att se huruvida hon kunde få honom att snubbla över sina ord eller ej. Nej. Detta var en utmaning.
"Och om jag nu skulle gå med på detta, ställa upp som den naturkraft jag är, vad skulle då ditt första steg vara?" Hon gav honom inte ett ja. Men det var heller inte ett nej. Han hade väckt hennes intresse, utan tvekan, men hon vägrade att följa honom blint endast för att han lockade med någonting näst intill oemotståndligt.

Det virrvarr, den sjukdom hon hade fortsatte att eka ut ur henne, till hans inre blick, till hans inre hörsel, han kunde inte höra vad som sades, men det var som ett dåsigt mummel av kaos i henne, han visste att det här var en dåres satsning om något, men en dåre var nog vad han var som ens tänkte tanken på att göra det här, så det satte sig väl hos honom.
   Han blinkade efter hennes kommentar och helt plötsligt var hon nära, hon var enorm så nära och han lät en lätt suck undfly honom innan han svarade tillbaka till henne, han hade redan planerat första steget trots allt.
   "Först så lämnar jag dig till ditt, finner kämpar åt dig, folk som kan stå bakom den utvalde, för varje stor krigare har kämpar, varje drottning undersåtar och varje gud, följare"
    Han satte sig ner igen under hennes blick och nickade kort och drog med skulderbladen.
    "Det är ju såklart... Om du går med på det, om inte, ja, då tog väl det hela slut här då?"
    Han hummade kort och log litet lätt, han visste att han hade hennes intresse, om det ledde någon vart, återstod att se.

Ingen tvekan kunde antydas från hanens sida. Blodbändningen slöt försiktigt fingrarna om honom, lyssnade till pulsen, smekte musklerna i jakt på någon som helst indikation till att han dolde om så bara den minsta rädsla för henne under den där fjälliga huden. Men hon kunde inte finna något. Istället för att backa för att få upp lite utrymme mellan dem igen, så valde han att sätta sig ned. Och orden som lämnade honom var lika stadiga och tydliga som tidigare. En skugga kunde skymtas på den mörka nosryggen, och hon valde att själv luta sig bakåt och släppa honom med blodbändningen som fick återgå till att arbeta med hennes skador.
Han talade om att låta henne återgå till vad än hon planerat att göra efter sin match i arenan, att han skulle ge sig iväg på egen hand i jakt på andra individer som skulle kunna tänka sig slå följe med dem och uppnå detta mål. Vi behöver tid att vila. Läka. Måste vara återställd när vi kommer hem igen. Behöver all vår styrka. Fler krigare vore inte dumt. Större antal. Kan göra det lättare. En låg fnysning lämnade henne, och hon lyfte det skadade benet från marken för att avbelasta det helt och hållet.
Det är ju såklart... Om du går med på det.
Det kaxiga, nonchalanta sättet han visade upp drev henne till vansinne. Endast ett fåtal vargar hon mött under sin livstid hade haft mage att uppträda mot henne på ett sådant sätt, och de flesta var de som hon delat blod med. Vargar som inte levde idag. Så enkelt det vore att pressa ned honom på marken och påminna om att, skadad eller inte, så var hon den som var överlägsen av de två. Men faktum att han redan verkade så medveten om det tog charmen ur tanken på att ta till fysiskt våld. Det var trots allt därför han tagit henne åt sidan, för att han ansåg henne vara hans utvalda. För att han givit henne sitt liv. Och att han verkade så belåten med vilket val hon än gjorde, fanns det ingen som helst tillfredsställelse med att döda honom heller.

Det tunga huvudet vreds åt sidan, den övre läppen hade dragits upp så att hela tandraden blottades och en låg morrning kunde höras djupt nere i bröstkorgen på henne. Om hon skulle anta att det inte fanns någonting att vinna på detta, och istället fokusera frågan på om det fanns någonting att förlora.  ... Gjorde det det? Huvudet gungade långsamt från sida till sida, medan hon lät rösterna löpa amok i jakt på ett enda svar som kunde ge henne anledning att lämna hanen stående, utan att gå med på någonting. Men efter en stund så insåg hon att, nej. Hon hade ingenting på att förlora på detta. Hon kunde debattera med sig själv från det att natt blev dag, men i slutändan fanns det ingenting hanen kunde göra för att förstöra de planer hon redan hade. Tvärtom. Han kunde möjligtvis hjälpa.
Blicken riktades åter mot hanen, och trots att halva ansiktet var uppsvällt så syntes det hur fast besluten hon var med den slutsats hon kommit fram till.
"Jag behöver tid att läka. Återhämta mig. Och under tiden jag gör det, vore det ytterst behagligt om någon kunde driva mina planer framåt i mitt ställe." I en långsam rörelse lade hon sig ned, med tyngden på högra sidan så att revbenen på den vänstra skulle få allt utrymme de behövde för att få vila.
"Jag har själv tänkt tanken att Gudarna i denna värld inte ser längre än sina egna nosar. Och med metallerna som går att finna i lavaöknens marker så är jag säker på att jag kan utmana dem om rätten att kalla sig allsmäktig." Det ryckte lätt i mungiporna, men hon tillät inte sig själv flina.
"Tror du att du kan finna tillräckligt många trogna följare som är redo att slåss för en sådan sak, tills dess att jag läkt och tagit mig tillbaka till Lavaöknen? Det har uppstått ett... hinder, någon har tagit sig friheten att lägga beslag på den mark som ursprungligen tillhör mig. Jag tänker återta den, med våld. Och ju fler krigare jag har att bistå, desto lättare kommer den uppgiften bli." Hon tillät sig själv ta en paus, vägde de nästa ord som skulle komma att lämna hennes tunga.
"Ser du till att jag får tillbaka Lavaöknen, kan jag vara din nya Gud."

Han lyssnade till hennes morrning och log, det var som ljuv musik för honom och hans sjuka sinne, det var som en annans ljuva böner genom sång, det var hans framtid.
   Han suckade lätt när hon talade och nickade när hon gav fram hennes planer, Lavaöknen... det hade inte varit en del av hans ursprungliga plan, men var det Lavaöknen Selva ville ha, då var det Lavaöknen han skulle ge henne.
   Han bugade lätt med huvudet och ställde sig igen.
   "Som ni behagar, Selva, jag ska vandra runt i Numoori, finna krigare för din sak, och skicka de till Skuggfall där du kan granska de i eran egen takt och göra som du vill med de"
   Han blickade sedan upp på henne med ett brett flin, som visade alla hans tänder.
   "Och sedan ska vi ta Lavaöknen åt er"
   Med de orden vände han sig om och började vandra tillbaka mot Skuggfall, han hade mycket att ta tag i, det var inte ett endagsjobb att avsluta världen.
[AVSLUTAT]