Den tjocka ulliga valppälsen dansade i den svaga brisen utanför lyan, kontrasterade fantastiskt mot den lummigt gröna skogen. Hennes stora nyfikna blick speglade omvärlden med stor förväntan, ännu fanns inte mycket erfarenhet innanför hennes tjocka pannben. Med ett klumpigt uttryck tassade hon omkring inom synhåll från hemmets gap. Dem väldiga tassarna snubblade ibland på sig själva eller varandra då sinnet blev för ockuperat av eldflugor eller övervintrade höstlöv fångade i vinden. Det var bara förmiddag och för hennes var dagar evighetslånga, nästan lika långa som nätterna. Livets längd och flyktighet kunde hon inte greppa, allt var bara ett utsträckt äventyr fullt av stunden. Mamma var i närheten, alltid, men Kokhanok gillade att känna sig fri och självständig. Så länge det bara var på lek. Hastigt såg hon sig över axeln och log emot sin ena syster, hon ville såklart aldrig vara ensam. Den ännu inte färdigvuxna svansen slog vildsint från sida till sida då hon halvt sprang, halvt snubblade, fram emot Nunam. Med ett halvdant försök till ett morrande gjorde hon ett svanhopp och landade med båda sina framtassar i systerns ansikte. Systrarna föll omkull, deras små, mjuka valpkroppar som gjorda för att absorbera stötar. Kokhanok låg kvar på sidan i undervegetationen för ett slag och flämtade medan ett grymtande skratt letade sig ut genom hennes skära nos.

[Nunam <3]

Nunam gillade inte att gå för långt ifrån mamma. Nya saker kunde vara spännande ibland, men oftast var allt läskigt och lite kusligt. Men med Kokhanok i närheten behövde Nunam inte bekymra sig lika mycket. Valpen följde på rultiga små ben efter systern och besvarde leendet med ett eget, lite blygt drag på mungiporna. Bakom henne viftade svansen lite osäkert. Systern kastade sig plötsligt emot henne och det var tillräckligt för att Nunam skulle släppa på nervositeten. Hon tjöt ivrigt när systern hoppade och landade över Nunam. Vikten var tillräcklig för att hon skulle falla pladask till marken - lyckligtvis var det inte långt dit, tack vare de korta benen. Det gjorde inte ont heller, så Nunam ödslade ingen tid att försöka brotta omkull systern så att hon själv skulle behöva ligga och vältra sig i löven.
Ett ljud i undervegetationen fick Nunam att genast stelna till och spetsa öronen. Storögt stirrade hon in i buskarna. "V-vad var det?!"

Snart var systern över henne och hon själv nedtryckt i snåren. Hon skrattade och hörde knappt ljudet som Nunam reagerade så hårt på. Med en tydlig förvirring i ansiktet följde hon den andres blick, skådade in i skogens djup.
"Vadå.. träd?"
Frågade hon och krälade sig försiktigt ur systerns försvagade grepp. Nunamn tycktes uttrycka en oro, en nervositet som i och för sig var ganska vanligt förekommande. Själv hade Hanok aldrig känt sig otrygg i den lysande skogen, att faror skulle kunna förekomma här fanns inte i hennes världsbild.

"Träd...?"
Kunde träd bara knaka sådär? Nunam stirrade fortfarande nervöst in bland snåren, men systerns brist på reaktion lugnade henne något. "Jag kanske bara.. hörde fel."
Nunam skrattade till. "Kom, ska vi gå och leka med mamma?"


[Alltså jag är ju SEGAST MED ROLLSVAR men tänker det här utspelar sig så länge sen så lika bra att avsluta?]