Mormor var begravd. På många sätt hade begravningen varit fin, det perfekta avslutet. Wunjo hade accepterat det. Hon hade varit gammal, men att jordbävningen tagit hennes liv... till en början kändes det orättvist. Mormor förtjänade inte att dö så, i rädsla. Men kanske var det gudarnas vilja. De ljust gröna ögonen sökte sig upp mot himlen. Grå moln hopade sig, men emellanåt sprack den mörka slöjan och släppte igenom solens ljus. Wunjo log för sig själv. Ingwaz var med Chaibos nu. Det pirrade till i tinningen och Wunjo fick något stirrigt i blicken. I periferin svartande det och Wunjo svalde, fokuserade. Det blixtrade till. 

Wunjo såg havet. Det måste det vara, för den kändes bekant. Men annorlunda. Det var inte det samma. Ändå kände hon igen samhället där. Lawarerna. Vindskydden. I fjärran hörde Wunjo ljudet av vindspel.

"En ny förutsägelse?"
Wunjo blinkade till och vände blicken mot mamma. Vimur såg på sin dotter, blicken trött efter begravningen och återuppbyggandet av boplatsen. Hon hade jobbat hårt. Hon hade åldrats.
"Ja, mamma," Wunjo var yr efter upplevelsen. Hon klamrade sig fast vid minnet som en valp runt sin mors anklar. Noterade varje detalj. Det var så lätt att glömma.
"Samudr. Minns du?"
Vimur nickade, leendet svagt. Hennes bjärt färgade kam bar inte samma lyster som tidigare. Den skarpt orangea färgen hade bleknat med åren.
"Det är Gudarna," konstaterade Wunjo och nickade. Ja. "Jag måste gå."
Vimur stod tyst en stund, och suckade tungt. Sedan log hon, moderligt och varmt. "Jag hjälper dig att packa."

[Ensamt]