Den unga honan som närmast kunde beskrivas som skranglig, långbent och smal som hon var, rörde sig tveksamt runt utanför templet. Osäker på vad nästa steg var, vart nästa steg skulle ta henne. Det var ingen snö idag utan marken låg bar, längre norröver var det alltid snö under denna årstid men här gick den vita massan inte att lita på. Lune hade lärt sig skogen, hon hade knappt varit utanför den under sitt liv. Hon gillade Ötamon, dom väldiga träden och rötterna hon fortfarande använde som sovskydd. Hon kunde sitta och se på blommorna och eldflugorna i timmar, kände en enorm tillhörighet till allt runt henne. Varför skulle hon lämna denna plats? Inget hittills i hennes liv hade gett henne minsta tecken på att livet kunde vara annorlunda någon annanstans. Hon var ingen äventyrlig själ, hon behövde inte upptäcka, hon behövde inte söka lyckan. Kanske var hon inte lycklig nu, men hon önskade inte utforska nya platser i hopp om att hitta något så abstrakt som lycka där. Detta kunde misstas för vishet, man kunde tro att honan redan insett att ens problem följer med en hur mycket man än flyttar, men så var inte fallet. Lune var bara feg. Hon kände den här skogen nu, hade sina utmarkerade stigar och sovträd, visste varifrån man kunde se månen om nätterna. Att bryta rutiner, att ta risker, det var helt enkelt inte hennes grej. Och det var på grund utav detta som hon nu, tyst ojande, rastlöst pendlade från sida till sida intill templet. Hon hade inte vågat gå in än. Det var så mycket vargar här, och det var så nytt. Social interaktion var inte en gren hon skulle vinna vm i ens om hon försökte, och hon kände verkligen inte för att försöka. Benen darrade lite och hennes svans hölls låg, dem långa öronen slokade på varsin sida av hennes ansikte. Det syntes att hon var tveksam, rädd rent utav, och hon hanterade på det enda sätt hon kunde: genom att sjunga. Mjuka, otroligt ljusa toner lämnade hennes nästan helt slutna mun medan hon patrullerade fram och tillbaka, den vita blicken längtansfullt fäst på templet. Hade hon levt i en tecknad serie hade hennes rastlösa vankande för länge sedan skapat ett hål djupt som en grav, nu var det tack och lov inte så. Bara de ständigt närvarande väktarna hade kunnat uppmärksamma en på att den unga honan vankat där pinsamt länge.

[Mivria och Mirage]

Mivrias tålamod började ta slut. Hon hade känt av, och sett.. och hört, Lunes närvaro alldeles för länge nu och det blev till en skavande irritation när hon hade andra brådskande ärenden att ta tag i. Att vänta på någon som kanske inte ens skulle bemöda sig komma in hade hon verkligen inte tid med. Mivra stegade ut  ur templet och såg barskt på Lune.
"Lune. Är det inte dags att du kommer in nu och säger vad du vill ha sagt. Jag har inte hela dagen på mig." Hon gick sedan in utan att vänta på svar, hon bara förväntade sig att Lune skulle följa med in bakom henne. Gjorde hon inte det fick det vara till en annan dag.

När den vackra, åldrade honan steg ut ur templet kändes det som att hjärtat exploderade i hennes bröst. Hennes måntecken pulserade hastigt likt varningslampor och hon vågade inte möte ärkeprästinnans enögda blick. Honan såg bitter och trött ut, och inhyste en enorm respekt i den unga honans skälvande kropp.
Vad det sen var som hände kunde Lune inte riktigt uppfatta eller förklara. Kanske var det tonen som Mivria uttalade hennes namn med, en ton hon enbart hört sin allt annat än välanpassade moder använda, eller bara ren ovana att höra sitt eget namn uttalat. Kanske var det hur sträng den utsmyckade månvargen lät, eller hur hon så lättvindigt vände om. Lämnade.
Oavsett var det något som frös inom henne. En sjunkande känsla i magen övertog all hennes uppmärksamhet. Hon kände sig fullkomligt tillintetgjord och också oproportionerligt livrädd. Egentligen trodde hon nog inte att Mivria skulle skada henne, men hon var oförmögen att tänka logiskt. Det enda hon kunde känna var en fullkomligt överväldigande skräck. Hon fruktade för sitt liv och var fastfrusen på platsen. Kunde bara se på medan hennes hopp om ett hem återvände in i templet, övergav henne.
Hon visste inte när tårarna börjat rinna längs hennes kinder men hon grät nu okontrollerat. Visst hade det varit så enkelt att bara följa efter månprästinnan, att lyda henne befallning och tillåtas visas runt inne i Duraneis tempel. Men ångesten och hennes traumatiska uppväxt hindrade henne från att agera normalt. Hon kunde inte tänka, kunde inte känna något annat än en svällande rädsla och hjärtat som skenade i bröstkorgen. Utan att se andra alternativ följde hon reptilhjärnans tydliga, panikartade signaler och vände sig om och sprang.

Flydde från den livsfara som inte fanns, iallafall inte här, iallafall inte i nutid.


[Avlutat]