[Ensamroll om ingen känner för att svara, annars öppet ifall någon vill hoppa in :'D ]

Molnen som i skymningen hade börjat sprida sig över himlen bildade nu en tät barriär, och månens sken som annars brukade kasta ett blekt ljus över världen var uteslutet. Mörkret som låg över slätten var nästan så kompakt att det gick att ta på det, men det gjorde ingenting.
De gröna ögonen som satt infästa i den svarta vampyrinnans skalle lös klart i natten, och hennes förstärkta sinnen gjorde att hon inte hade några problem att navigera på sin färd genom det ödsliga området. Men det var inte den vanliga, vilseledda färden som hon alltid hade vandrat genom livet, utan hon hade faktiskt ett mål med sin nuvarande resa. Även om det var ett diffust och väldigt oklart mål, men likaväl ett mål.
Och det var mer än hon haft på länge.

Vitben hade lyst me sin frånvaro, lämnat Locura att härja fritt i en värld som hon kände inte förstod henne. Och även om friheten passade henne perfekt hade Vitbens frånvaro lämnat henne med en vilsen känslan, en känsla av att hon på något vis var överflödig.
Tills hon hade mött Gråtass, och han hade gett henne en mening.
En kortvarig mening, säkerligen utnyttjade han henne bara, men Locura var inte vidare brydd om den saken. Ett mål var ett mål, och hon blickade sällan framåt eller bakåt i tiden. Hon levde i nuet, precis som hon alltid hade gjort, till och med när hon fortfarande hade andats och tillhört de levandes släkte. Och det enda hon nu hade fokus på var uppgiften han gett henne. Vad som skulle hända senare var inget hon bekymrade sig över. 
En natt hade han bara kommit, en uråldrig varelse som rest sig från jordens mörker för att åter vandra i världen, och hon hade inte kunnat neka dragningskraften som fört henne till honom. En statisk energi, ett lockande rop. 
Därför vandrade hon nu med en mening på färden. 
Och det gjorde henne nöjd. 

En ensam fågel gled genom den fuktiga luften, fick dimman att skingra sig kring den lilla kroppen. Locura vände blicken efter den, och för några ögonblick skiftade hennes ögon till en klart röd färg. Men snabbt slog hon jaktlusten åt sidan, och såg åter in i mörkret med giftigt gröna ögon. Fågeln var inget värd, hon hade en uppgift att utföra. Visst fanns det tider för nöjen, men en sådan tid var inte nu.
Tyst fortsatte hon genom natten.