Ajo var trött efter en lång dag av stoj och stimm. Hon var enligt sitt tycke tajt med Atheala åtminstone, men hon var fundersam över hur Mika skulle bli senare. Hon verkade aldrig tina och det var förvirrande. Ajodelle undrade ofta varför Mika var där. Hon var släkt, men det betydde inte mycket. Varför var hon så underlig? Det var som att hon hade ett mörkt förflutet innan hon kommit till Draugai med Ajos systrar, pappa och ... vem nu Iwaku var till dem alla. Mörkt förflutet. Det hade inte Ajo. Inte tills hon föll i en orolig slummer. Där väntade någon särskild. Mellan dröm och verklighet verkade det som att någon talade till henne med mild röst.
"Jag har det bra nu."
Mamma? Ajo ställde sig upp. Hon var i Ötamon. Svansen viftade glatt men förvirrat. Hon hade inte den blekaste aning om att hon drömde men det spelade ingen roll. Hon lämnade lyan efter en snabb titt omkring sig.
"Ötamon", viskade hon exalterad. "Här kommer jag, åh vad jag har saknat dig, Ötamon..."
Hon trippade med högt höjt huvud, ut ur sin hemvist och bort i natten. Blommorna hon kände så väl lyste som månar. Månen lyste också, och Ajodelle fick nästan någon nackskada när hon kastade upp huvudet för att beundra månen som tycktes ge henne styrka. Energi i alla fall. Hon var också underlig. Månen. Stor, rund. Hon kom och gick. Ajodelle var lite rädd för att gå vilse, men något drog henne inåt skogen. Efter att ha vandrat ett tag tyckte hon sig se en gestalt i gräset. Hon spetsade öronen. Klippte lite med dem. Vad nu? Hon tvekade i steget. Velade lite. Tassen som var placerad framför de andra i ett halvt steg framåt... var den nu på väg framåt eller tillbaka? Hon stod där ett tag tills skepnaden sakta vände sig om mot Ajodelle.
"Mamma!" andades Ajodelle häftigt.
Hon blinkade upprepade gånger.
"Mamma?" upprepade Ajo förundrat.
Hon satte av. Hon rusade. Så gott benen bar. Hon tumlade sista biten eftersom att hon snubblat över sina egna ben och föll pladask. Ajani kom gåendes mot Ajodelle. Ajo såg på sina tassar när hon reste sig upp. Hon hade aldrig sett riktiga blixtar förut men det var som att hon, när hon betraktade benmarkeringarna mycket förundrat, på något sätt frammanat något stort. Över mamma bland blommorna kom ett moln. Det svävade över huvudet och ryggen. Det drippdroppade. Regnvatten vätte hennes päls och när hon kom ännu närmare såg Ajo chockerat på när blod sköljdes ur pälsen. Mamma hennes hade jack i strupen. Hon hade sår överallt. Det såg läskigt ut och Ajos strök öronen bakåt. Hon var rädd. Hon blev mer rädd när Ajani kom närmare. Ett ljus slog ner i Ajanis päls. En ljudlig knall skakade nästan direkt därpå Ajos trumhinnor. Fler sådana där benmärken blixtrade till och letade sig ner i Ajanis rödfläckade päls. Ljuset speglades i Ajanis tomma ögon. Ajo kände inte igen henne längre. Hon ville inte.
"Snart ska du få träffa mig igen. Ajodelle, snart. Bara några år... sedan ska vi ses..."
Det blixtrade vitt för ögonen och allt försvann. Hon tvingades tillbaka till verkligheten där hon förvirrat slog upp ögonen. Hon verkade ha gått i sömnen eller något. Det regnade, och hon ryckte till när samma sak som fanns på hennes ben lyste upp himlen som sprack, och visade henne massa läskiga ljus.