HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Gif-reaktionsleken!
ons 23 maj 2018, 14:40 av Xejja

» Ledd av månens sken [Enilorac]
tis 22 maj 2018, 11:04 av Enilorac

» Forest of gold [Weles]
tis 22 maj 2018, 00:08 av Weles

» Himlen morrar [Figaro]
mån 21 maj 2018, 17:05 av Figaro

» Bland främlingar och vänner [P]
mån 21 maj 2018, 11:04 av Xejja

» Hopp [Haqim]
lör 19 maj 2018, 16:59 av Xejja

» Spillror av månljus [P]
mån 14 maj 2018, 19:16 av Ezekiel

» Spår av ett moln
mån 14 maj 2018, 16:56 av Kilah

» Rosor [Kolzak]
lör 12 maj 2018, 17:46 av Kolzak

Vem är online
Totalt 6 användare online :: 1 registrerad, 0 dolda och 5 gäster.

Pocra

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Ny sida: Guide för Karaktärsskapande och Rollspel
tis 10 apr 2018, 18:04 av Mivria
Hej kära Nissar!


Vi har under en tid arbetat på en helt ny sida som vi hoppas ska kunna vara till hjälp för er när man skapar karaktärer eller rollspel. Den är baserad på frågor vi diskuterat och svarat på genom åren, och som inte riktigt ryms under FAQ. Vi hoppas att sidan ska kunna vara givande för både nya som gamla medlemmar.

Syftet med denna sida är att kunna bidra med inspiration och hjälp om man känner att …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 4
Nytt år, nya uppdateringar på gång! Kontorensning!
mån 08 jan 2018, 20:24 av Yargol
Gott nytt år, go nissar!
Med 2017 bakom oss och ett helt nytt 2018 framför dörren så har vi lite nya uppdateringar på gång till Numoori!

Dags att städa medlemslistan!
Som titeln på nyheten och den här rubriken säger, så är det dags för en kontorensning! Det innebär att vi i Crew kommer att gå igenom medlemslistan och börja rensa bort aldrig inloggade och helt tomma, oanvända konton. Vi har i nuläget nästan två hela …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Affiliates




Dela | 
 

 Än minns jag det strålande norrskenet

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Andúnë

avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Än minns jag det strålande norrskenet   lör 10 feb 2018, 13:22

[Reserverad för Iwaku.]

Den stilla luften i skogen var på ett sätt ogästvänlig. Det verkade som att allting stod stilla. Men på ett sätt var det ändå rogivande. Som om omvärlden hade stannat upp, som om tiden inte gick. Stillheten var tryckande och nästan obehaglig, men ändå på något sätt tilltalande.
När Andúnë hade beträtt området hade för några ögonblick tvekat, men månen hade manat på henne. Inte med ord, men med en känsla som spred sig genom hennes kropp. Och hon hade valt att lyssna till den. Och medan hon sköt tveksamheten åt sidan hade hon vandrat in i den tysta och stillsamma skogen.
Hon hade stannat upp under dagen, vilat sina ben och slumrat en stund. Och när skymningen åter hade kommit hade hon fortsatt sin färd.
Ännu var himlen relativt ljus, även om solen inte syntes spred den en orange färgkaskad vid horisonten. En kaskad som knappt var synlig för de höga träden, men som ändå gav ljus över omgivningen. Snart skulle den vara borta, och natten skulle återvända. Andúnë längtade.
Runt hennes öga började måntatueringen lysa allt starkare ju mer mörkret lade sig över världen, och ju mörkare det blev desto piggare kände sig Andúnë. Hon var en nattvarelse, tack vare månvargsblodet.

Vad hon letade efter hade hon fortfarande inte kunnat kartlägga. Hon följde bara månen, eller rättare sagt det känsla han gav henne. Hon bara vandrade, osäker på om hon verkligen hade ett mål, men det gjorde henne ingenting. Länge hade hon vandrat utan ett mål, så att fortsätta på det viset var ingenting som störde henne.
Men just då, i stunden då hon funderade över just den saken, så stötte hon på en svag doft, medförd av en svag bris. En doft som väckte ett minne hos henne. Ett minne av en natt hon spenderat i en ståtlig hanes sällskap, i skenet av det vackra norrskenet som hade dansat över himlen under en längre period för flera månvarv sedan.
Och hon stannade upp, höjde huvudet, vädrade. Men doften var försvunnen, bort likt den svaga brisen som hade fört den med sig. Det var åter vindstilla, och inga spår av den bekanta doften hon tyckt sig känna.

Andúnë ruskade på huvudet. Kanske hon hade inbillat sig. En lätt suck lämnade henne, för det hade varit trevligt med sällskap. Speciellt av en gammal bekant. Men det fanns ingenting att göra åt saken, och hon slog tankarna på Iwaku ur huvudet.
Återigen började benen röras, och Andúnë fortsatte stillsamt sin vandring genom den tysta skogen.
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku
Ledare
avatar

Spelas av : Mattiz

InläggRubrik: Sv: Än minns jag det strålande norrskenet   mån 12 feb 2018, 14:48

Iwaku hade under de senaste dagarna spenderat mycket tid i flockens centrum skulle man kunna säga. Med valpar och jakt till hela flocken så fanns det mycket att göra. Han hade lagt revirets gränsbevakning på Labonita, som han litade ovanligt mycket på. Han visste vart hon kom ifrån och på något sätt var det betryggande nog. Hon var dotter till vargar som i generationer varit väldigt trogna sina flockar och att hon bestämt sig för att vara en del av Draugai istället för de hon kanske händelsevis kom ifrån gjorde honom nästan mer säker på att hon hittat sin plats hos dem. Må hon inte vara speciellt bra på att hantera valparna, men det behövde hon inte heller. Bushi var mer än väl kvalificerad och Ethan var trotts allt alltid där för att se till att de inte hände något. För att rensa tankarna som han vill göra ibland hade han valt att följa med Labonita på en eftermiddagstur runt reviret och dess utkanter. De småpratade lite, diskuterade alla knasiga idéer valparna kunde komma på vissa dagar och de pratade om deras tidigare vandringar de haft, båda på olika håll för att senare även spendera längre stunder i tystnad men i sällskap av varandra. 

Iwaku stannade sedan plötsligt upp. Labonita gjorde detsamma och studerade honom med sina giftgröna ögon smått förvånad över hans plötsliga rörelse. Vad var nu detta? Iwaku höjde huvudet och nosen för att vädra åter igen. Som om han inte betrodde sin nos första gången den talade om för honom att en välbekant doft befann sig inom räckhåll. Hans minnen dansade tillbaka till en rofylld natt där många beslut hade tagits från hans sida och en tydlig bild av en vacker siluett framför honom. Han log för sig själv att han nickade åt Labonita eftersom han styrde stegen bort från reviret. Hon nickade tillbaka och log som svar för att styra sina egna steg längs med gränsen istället. De skiljdes åt, för han behövde helt enkelt se om hans nos bara spelade honom ett elakt spratt eller om den talade sanning för honom. I så fall, såg han fram emot detta möte väldigt mycket mer än vad han faktiskt hade väntat sig.
Till överst på sidan Gå ner
Andúnë

avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Sv: Än minns jag det strålande norrskenet   tis 13 feb 2018, 21:31

Då mörkret lade sig allt tätare över världen stärktes den drivande känslan inom Andúnë i samma takt som måntatueringen omkring hennes öga lös allt starkare. Och slutligen, när endast en svag kaskad av solljus fortfarande dröjde sig kvar över himlen, kunde hon känna den styrka som natten alltid gav henne. Ovanför hade stjärnorna intagit sin plats på det allt mörkare himlavalvet och ett svagt leende drog över hennes läppar där hon vandrade fram genom den stillsamma skogen.
Det var sannerligen om natten hon verkligen levde.
Och för några ögonblick njöt hon bara av sin tillvaro, innan åter en svag vind nonchalant svepte förbi henne. Och trots att den bar på samma doft, verkade den starkare denna gång.
Återigen stannade Andúnë, avbruten från sin rofylldhet. En smått förbryllad min gled över hennes ansikte då hon åter vädrade i luften. Men vinden hade stillnat, och doften fanns ingenstans att finna. Kort ruskade hon på huvudet. Vad var egentligen detta?

Och ett tvivel började gro inom henne. Kanske det var skogen som spelade henne ett spratt av något slag? Kunde det vara andar eller andra varelser utom denna värld som hade någonting med saken att göra? Det hade kanske inte varit så smart att beträda detta område, trots allt...
Men Duraneir manade på henne. Tveksamt vände Andúnë blicken mot himlen, osäker på om det verkligen var månen som vägledde henne eller om hon bara inbillade sig. Men, precis som vanligt, valde hon att tro att det var månen.
Och hon fortsatte framåt genom nattens mörker.

I det läget kunde hon inte veta vad det beslutet skulle leda till, men det dröjde inte länge innan hon åter stötte på doften. Starkare. Mer välbekant. Och som från ingenstans vaknade en glädje inom henne. En längtan som hon inte anat att hon hade bruit med sig under sin färd gjorde sig sedd, och takten på  stenen ökade.
Den tvekan hon tidigare hade känt var som bortblåst, och kvar fanns endast en målmedvetenhet som drev henne vidare genom natten. Det var han, Andúnë var övertygad om det.
Det var han.
Och när den mörka, ståtliga skepnaden uppenbarade sig mellan de kala träden stannade hon genast. Ett djupt andetag drogs när den majestätiska hanen klev inom hennes synfält och för några ögonblick stod hon mållös. De gråa ögonen hölls fixerade vid den mörke vars päls glänste vackert då han dränktes i månens silverfärgade sken. Det var som taget ur en dröm, en annan sorts verklighet. 
Sagolikt.
"Iwaku." Rösten var klar. Hon sade hans namn med respekt.
Den drivande känslan i hennes kropp hade tonats ner, och kvar låg endast en tillfredsställelse. Och hon kunde inte låta bli att undra om det var hit månen hade velat leda henne. Om det fanns mer att hämta hos denne hane.
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku
Ledare
avatar

Spelas av : Mattiz

InläggRubrik: Sv: Än minns jag det strålande norrskenet   mån 19 feb 2018, 19:10

Iwaku bar sitt huvud med stolthet som vanligt, åren hade gett honom visdom och värdighet. Han kunde nästan se sig själv i bilder, hur han förändrats och utvecklats. Från en självsäker, dumdristig pojkspoling till den han är idag. Han var på väg i den riktning han alltid velat. Att bli respekterad och få akturitet, tidigare hade han upplevt att han behövde vara akturitär för att få det han önskade. Men nu fick han den respekt genom att leda dem, inte fösa dem framför sig. Det var en annorlunda känsla av ansvar för flocken som hade infunnit sig hos honom ända sedan Aisu försvunnit och han kände inte längre behovet av att erövra något. Nej de hade sin skog, sitt hem. Tanken på att vandra till slätten fanns fortfarande, att återvända hem till hans plats. Där han föddes och växte upp. Återuppleva minnet av den tid han vandrade med Qu, där alla hans förebilder en gång befann sig. Det var minst sagt en spännande tanke. Valparna hade växt, men än så länge kanske de behövde växa till sig innan de utsattes för ännu en vandring. Han väcktes av sina egna tankar när den han sökte öppnade sin mun och bröt den stilla tystnaden. 

Ett leende klädde hans annars så mörka och känslolösa läppar. Det var försiktigt, men med tydlig varm framtoning. Han var glad att se henne och höra hennes stämma. Det var åter igen en fantastiskt vacker syn i hans inre när han tog sig närmre och kunde höra henne tydligare. Hennes rörelser var så, unika. Han kunde inte komma på ett bättre ord. Hon före sig som ingen annan och han kunde minnas den där speciella känslan han haft när han först mötte henne. Det var annorlunda med henne. 

- Andúnë 
Sa han med ett någorlunda udda uttal, men självsäkert försökte han efterlikna det så mycket som möjligt och lyckades på något sätt låta väldigt charmig med sin mörka stämma. Han förblev ståendes bara någon meter ifrån henne och huvudet högt buret, med nosen vinklad nedåt och spetsade öron. Hans ärrade ansikte såg fortfarande ungt ut, men man kunde också se att han inte var någon ungdom. Tiden hade passerat förbi och lämnat honom en aning nött och kantstött. Så den gjorde med de flesta, men inte med henne. För honom såg och rörde hon sig på samma sätt som sist, som om tiden inte förändrade henne på samma sätt. 
- Det var inte igår, vad fick dig att vandra åt dessa vyer? Döda skogen är trotts allt inte den vackraste av platser. 
Till överst på sidan Gå ner
Andúnë

avatar

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Sv: Än minns jag det strålande norrskenet   ons 21 feb 2018, 17:37

Natten, som nu helt hade tagit över, svepte världen omkring dem i ett mörker vilket månens kalla sken gjorde ett tappert försök att skingra. Den tysta skogen omkring dem tedde sig ännu mer spöklik i månskenet, men trots det kände Andúnë en trygghet i den mörke hanens närvaro.
Den mörka rösten svarade henne med hennes namn, och det gladde henne att även han mindes henne från den natten de tillbringat i varandras sällskap under den färgsprakande himlen. För trots det intryck han gjort på henne hade hon ingen aning om hon gjort samma intryck på honom. Att få bekräftat att han mindes hennes namn avslöjade att hon inte hade kunnat vara allt för lätt att glömma bort.
"Den har sin charm," svarade Andúnë med ett leende samtidigt som blicken gled över träden omkring dem innan den åter fastnade på Iwaku.
"Jag följde månen. Han ledde mig hit, av någon anledning." Hon funderade fortfarande på detta, men hon hade misstankar om att det var Iwaku hon var menad att träffa. "Jag förväntade mig dock inte att möta dig."
Förväntade sig, nej. Men hon kunde inte neka till att det var en glad överraskning.
"Hur har du det?" Hon sökte i minnet efter det de talat om vid deras första möte. "Jag gissar att du har återvänt till flocken du talade om senast. För att leda dem."
En flockledare. Det var lite imponerande, trots allt. Även om Andúnë inte egentligen var vidare brydd om vilka titlar vargar hade, men ändå... I hans fall var det imponerande.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Än minns jag det strålande norrskenet   

Till överst på sidan Gå ner
 
Än minns jag det strålande norrskenet
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Döda skogen-
Hoppa till: