HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Långtråkig väntan [Even]
tis 16 okt 2018, 23:52 av Even

» Död karris
tis 16 okt 2018, 18:10 av Tapeesa

» Tidig morgon [Ronia]
mån 15 okt 2018, 19:40 av Blair

» Allt som krävs
mån 15 okt 2018, 17:48 av Arno

» Lyckliga steg [Arkal]
fre 12 okt 2018, 22:46 av Arkal

» Muttra lagom (Even)
fre 12 okt 2018, 22:40 av Arkal

» Krälande rötter [Arkal]
fre 12 okt 2018, 22:28 av Arkal

» Down the wolf hole [OPEN]
fre 12 okt 2018, 18:15 av Harlequin

» Ingen plats för trosvaga [P]
tor 11 okt 2018, 15:27 av Haqim

Vem är online
Totalt 5 användare online :: 2 registrerade, 0 dolda och 3 gäster. :: 1 Bot

Cerulean, Even

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Nya platser, zombiejägare, och rollspelsprompts!
tor 30 aug 2018, 01:15 av Yargol
Hej allesammans!
Efter en härligt aktiv och levande sommar på Numoori så är det dags för lite nyheter. Mycket har hänt, och än mer är på gång!

Nya officiella platser!
Som ni kanske har märkt så har det tillkommit två nya platser på kartan och i forumet. Om ni har missat det så kan ni kika in på kartan för att se var de finns. De nya platserna är Arkona och Yanamorë!

Arkona är ett uråldrigt tempel åt Gudarna, som …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Ny sida: Guide för Karaktärsskapande och Rollspel
tis 10 apr 2018, 18:04 av Mivria
Hej kära Nissar!


Vi har under en tid arbetat på en helt ny sida som vi hoppas ska kunna vara till hjälp för er när man skapar karaktärer eller rollspel. Den är baserad på frågor vi diskuterat och svarat på genom åren, och som inte riktigt ryms under FAQ. Vi hoppas att sidan ska kunna vara givande för både nya som gamla medlemmar.

Syftet med denna sida är att kunna bidra med inspiration och hjälp om man känner att …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 5
Affiliates




Dela | 
 

 Början på mitt äventyr (P)

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Cerin

avatar

Spelas av : Emma

InläggRubrik: Början på mitt äventyr (P)   mån 18 dec 2017, 20:58

Det var tyst i skogen. Cerin kunde förnimma att det blivit mörkt. Hon hörde sina egna darrande andetag dåna i öronen och snön som knarrade under hennes tassar. Hon försökte gå så tyst som möjligt, hon ville inte att någon skulle höra henne. Ibland stannade hon upp och höll andan, för att lyssna på skogen, men den sade inte mycket. Det susade lätt i träden, grenarna knakade under tyngden av snön och Ibland gav de vika och snön rasade ner med en duns som fick Cerins hjärta att skena iväg. Men det var ingen annan här, hon var alldeles ensam. Om det var att föredra kunde hon inte avgöra. Cerin visste inte vilka varelser som bodde här, eller om de var farliga. Men ensamheten var nästan ännu värre, så tyst och tom. Hon var inte säker på hur länge hon varit ensam, hade det gått dagar? veckor? Hon hade åtminstone lämnat bergen bakom sig för länge sedan. Letade de fortfarande efter henne eller antog de att hon dött? En ensam blind varg mitt i vintern, ett enkelt byte. Hon var ärligt talat lite förvånad själv att hon fortfarande levde. Hon hade aldrig lämnat bergen förrän nu, hon hade spenderat alla sina år i samma grotta, med samma lilla flock... Cerin tänkte på sin flock, de var nästan bara unga hanar, alla utstötta eller deserterade från sina tidigare hem. Cerin var inte utstött, bara vilse. Hon mindes inte mycket från sitt liv innan flocken. Hon hade bara vaga minnen av en mjuk kvinnoröst, hennes mamma, sedan mindes hon bara mörker. Flockens ledare hade hittat den unga Cerin vilse i bergens djupa grottor och tagit med sig henne, om det var av empati eller bara en rovdjursinstinkt var hon inte säker på. Troligtvis det senare. Hon fick stanna i flocken för att stärka hierarkin, göra de starka starkare, ge alla ett byte. Cerin hade växt upp med tron att hon skulle vara flocken tacksam, att de räddat hennes liv, men hon var inte så säker. Cerin tänkte på den mjuka kvinnorösten, den var så varm, så godhjärtad, Cerin kunde känna sin mammas kärlek bara genom sättet hon talat till henne. Hon skulle aldrig ha övergett henne... När Cerin insett detta var det bara en tidsfråga innan hon skulle fly, plötsligt kom sanningen som en enda stor smäll. Hon insåg rädslan hon ständigt levde i och insåg kärleken hon gått misste om och hon visste att hon inte kunde stanna. Hon hade blivit jagad, flocken kunde inte låta henne lämna utan deras tillåtelse, hon fick inte ha den makten, men hon hade kommit undan och hade vandrat sedan dess. Vart hon skulle visste hon fortfarande inte bara så långt bort från bergen som möjligt. Någonstans där hon kunde starta ett nytt, tryggt liv. Tryggheten känndes dock långt borta medan hon vandrade genom den mörka skogen. Hon var kall och trött. Hon behövde hitta en plats att sova. Som tur var så var skogen full av täta granar som erbjöd ett visst skydd från snön och kylan och där hon även var gömd. Hon kröp ihop på en bädd av barr, gömde nosen i svansen och blundade. Just som en tung värme av sömn spridit sig genom hennes kropp hörde hon något som genast fick henne att lyfta huvudet och lyssna spänt. Hon lyssnade över sitt bankande hjärta och hörde det rytmiska ljudet av steg någonstans längre bort. Hon var inte ensam.
Till överst på sidan Gå ner
Gråsvans



Spelas av : Eve

InläggRubrik: Sv: Början på mitt äventyr (P)   tis 19 dec 2017, 00:42

Haren tog ett sista skutt när hon kom ifatt och de vassa tänderna enkelt sjönk igenom dess skinn. Det tog inte många sekunder innan bytet hängde slappt i hennes käftar. Jakten hade varat i bara några minuter, men hon hade fått leta ett tag innan hon fann något. Bytesdjuren var glesare under vintertid så det var något hon räknat med när hon givit sig av från lyan. Lyan. Det var tillbaka dit hon nu begav sig. Hon var glad att hon grävt den innan vintern kommit och marken frusit helt. I den hade hon bott i några månader nu, sedan hon anlänt till Nordan på den vandring som hon hade börjat i Eriinari på våren.

Hon hade lämnat flockens tillhåll i västra delen och vandrat längs gränsen mellan Kaiwood och Snöslätten, genom norra Lövskogen och hamnat i Nordan. Där hade hon bosatt sig för vintern eftersom hon behövde vila efter vandringen och ärligt talat heller inte riktigt visste vad hon skulle göra härnäst. Hon behövde tid att tänka. Hon hade inte haft någon plan när hon gav sig av, hon hade bara stuckit. Hon hade inte klarat av att vara kvar, det var otänkbart. Leva sida vid sida med dem, behöva se honom med henne. Det var mer än hon kunde ta. Så, hon hade givit sig av i gryningen precis innan de andra vaknat utan att ta farväl. Känt hur hon andats lättare och lättare ju fler kilometer hon lade mellan sig själv och sitt forna hem.

Flocken hade inte varit stor, utan bara en samling tätt sammansvärjda krigare som flackat runt i det karga landskapet. Hon hade stortrivts. Hon hade haft ett sammanhang med likasinnade. Hon hade haft honom. Gråsvans tyckte att hon kunde räknas som en vaken och uppmärksam individ, så hon förstod inte riktigt i efterhand hur hon kunde varit så blind. Hur kunde hon ha missat när hans ögon tappat sin värme? Hans ögon, som hade lämnat henne för att fästas vid den aningen yngre honan med den gyllene pälsen.

När hon pulsat genom snön i Snöslättens utkant hade hon fått gott om tid att tänka utan att stöta på en enda levande individ, och då hade det sakta gått upp för henne. Hon hade trott att det var hennes fel när han först lämnade henne, att det var för att hon inte lyckats föda levande valpar utan bara döda. Sedan insåg hon att när deras kull var dödfödd hade han inte längre någonting som höll honom kvar vid henne, eftersom han hade stannat hos henne av pliktkänsla för hans egen avkommas skull. Hon visste inte om hon någonsin skulle kunna tillåta sig att lita på någon sådär igen.

Bytet spred blodsmak på hennes tunga och magen gav ifrån sig ett hungrigt ljud. Musklerna spelade under hennes täta grå fäll när hon tog sig fram genom kylan med andedräkten som moln kring nosen. Blicken var alert, öronen på spänn. Det var inte helt säkert att färdas med ett byte om vintern eftersom hon inte var den enda som var hungrig. Ibland fick man slåss. Det skulle inte vara första gången för henne. Hon var inte rädd – det var hon sällan – men hon var smart nog att vara på sin vakt.

Mörkret hade fallit för länge sedan trots att det var långt ifrån natt, men himlen var stjärnklar och de få molnstrimmor som fanns släppte ändå igenom det bleka månskenet som fick snön att lysa vit. Den lyste upp hennes väg mellan de höga tysta stammarna som nästan verkade lyssna till hennes andetag. Hon stannade till när hon uppfattade doften av varg. En främling. Hon lyssnade, men hörde inga steg. När hon fortsatte att gå gled blicken omkring mellan stammarna på jakt efter en annan levande kropp. Hon höll nästan på att missa den lilla figuren som var halvt gömd under en gran. Ett par ljusa ögon stirrade rätt mot henne, men verkade underligt nog inte riktigt se henne heller. När hon sett storleken på främlingen sänkte hon sin gard en aning och närmade sig istället, granskade den andra och vädrade med nosen. Det var en ung tik, mörk i pälsen med vita partier. Hon stannade en liten bit ifrån, ville inte gå allt för nära ifall det skulle verka hotfullt. Gråsvans sänkte huvudet, släppte käkarnas grepp om haren och lät den träffa snön med en låg duns, utan att ta blicken från den mindre vargen. Kunde hon verkligen inte se henne, eller var det något Gråsvans inbillade sig? Det var något frånvarande med hennes blick, som om den stirrade utan att se. Hon bestämde sig för att vara tyst och se om främlingen skulle säga något.
Till överst på sidan Gå ner
Cerin

avatar

Spelas av : Emma

InläggRubrik: Sv: Början på mitt äventyr (P)   tis 19 dec 2017, 16:40

Främlingen hade stannat framför henne, den luktade blod. Cerins hjärta bultade och hon låg alldelles stilla under granen, hon förstod att hon var upptäckt men vågade inget annat än att ligga kvar. Tankar på olika flyktvägar snurrade i huvudet på henne men hon förstod att hon inte skulle hinna långt innan främlingen hann ikapp henne. Hon hade hört på stegen att det var en stor varg och antagligen var den både snabbare och starkare än henne. Något föll ner på marken framför främlingens tassar, ett bytesdjur. Av tyngden att dömma, troligtvis en hare. Det var därifrån blodet kom. Cerin kände magen kurra, det var länge sedan hon ätit. Hon var ingen vidare jägare, de senaste dagarna hade hon bara lyckats fånga ett par sorkar. Hungern gjorde henne djärvare och hon reste sig försiktigt och klev fram under granen.
"H..hallå?" Sade hon lågt och lyssnade efter främlingen som fortfarande stod still framför henne.
"Vem där?"
Till överst på sidan Gå ner
Gråsvans



Spelas av : Eve

InläggRubrik: Sv: Början på mitt äventyr (P)   tis 19 dec 2017, 17:53

Gråsvans såg på medan den mindre honan reste sig och klev fram från sin gömma. Denna var den första att bryta tystnaden.
"H..hallå? Vem där?" 
Hon hade aldrig sett en mer hjälplös varelse. Med ögon som verkade oseende, tydlig rädsla i stämman och liten kroppshydda såg främlingen inte mycket ut för världen. Hon kunde inte låta bli att undra hur denna hona fortfarande var vid livet. Var kom hon ens ifrån? Många frågor väcktes i hennes inre men på ytan syntes inte minsta krusning. 

Hon hade inte undgått att uppfatta ljudet av främlingens mage som kurrat. Precis som henne var denna hona hungrig, en av alla hungriga vargar om vintern. Skillnaden var att hon själv hade god jaktförmåga till att börja med medan denna hona såg ut att inte ha kunnat fånga någonting ordentligt på ett tag, om ens överhuvudtaget. Hon såg på främlingen, sedan på haren framför sina framtassar, sedan på främlingen igen. Hon var inte säker på om främlingen skulle lita på henne nog för att våga acceptera ett erbjudande om föda. Hon bestämde sig för att avvakta för stunden.

"Gråsvans." svarade hon. Hennes röst var djup för en honas och hade liksom en naturlig heshet som hon haft sedan födseln. 
"Jag är Gråsvans." förtydligade hon. "Och jag har inga avsikter att skada dig." Hon kände att det var något som var viktigt att vara tydlig med i närheten av någon så bräcklig. Hennes tonfall var inte gullande eller varmt försäkrande, bara sakligt. Hon gjorde konstateranden. 
"Vem är du själv?"
Till överst på sidan Gå ner
Cerin

avatar

Spelas av : Emma

InläggRubrik: Sv: Början på mitt äventyr (P)   tis 19 dec 2017, 18:55

Cerin darrade där hon stod alldeles naken och sårbar utanför granens skydd, hon darrade dels av kylan, dels av rädsla. Hon kände sig dum som stannat här. Tänk om hon vandrat in på främlingens revir? Pulsen dunkade i hennes spända kropp medan tankar om vad denna stora främling skulle kunna göra med henne for i hennes huvud.
"Gråsvans. Jag är Gråsvans." Svarade en djup kvinnoröst ur mörkret. "Och jag har inga avsikter att skada dig." Lade hon till. Cerins hjärta fortsatte att dunka hårt, men hon kände sig också lite lugnare. Det fanns något i främlingens röst, en saklighet och ärlighet som fick Cerin att lita på att hon talade sanning. Gråsvans skulle inte skada henne.
"Vem är du själv?" Sade Gråsvans med samma sakliga ton. Hennes röst var kraftfull och det lät mer som en befallning än en fråga. Cerin vågade inte annat än att svara.
"Jag heter Cerin." Sade hon med darrande röst. "Jag... Jag är inte härifrån, jag ska inte stanna." Lade hon till. Hon ville försäkra främlingen om att hon inte avsiktligt vandrat in i hennes revir. För även om hon litade på att Gråsvans inte ville skada henne hade hon ändå något hotfullt kring sig, ett sorts mörker i rösten. Cerin förstod att hon inte borde stanna kvar för att ta reda på vart det mörkret kom ifrån.
Till överst på sidan Gå ner
Gråsvans



Spelas av : Eve

InläggRubrik: Sv: Början på mitt äventyr (P)   tis 19 dec 2017, 19:35

”Jag heter Cerin.” sa främlingen. "Jag... Jag är inte härifrån, jag ska inte stanna."
Samma här, tänkte Gråsvans. Så de var inte hemmahörande här, någon av dem. Båda från någon annan stans, båda på vandring. Trots att hon hade en lya här kunde hon inte se det som sitt hem. Hon såg att den lilla honan skakade. Var det av kyla eller rädsla, eller både och? Själv stod Gråsvans stadig som en fura, hennes tjocka fäll höll kylan ute. Den isande nattvinden strök längs trädstammarna och fick hennes päls att dansa. Vinden hade börjat öka i styrka på den korta stund som gått sedan hon stannat till här. Snö och frost hade klibbat fast längst ut på stråna, fick den att bli stripig på sina ställen. Hennes ståtliga figur tornade upp sig över den mindre, kastade sin skugga över henne i månskenet som träffade hennes rygg. Hon insåg att det inte hjälpte hennes försök att visa sig fredlig, och valde att lugnt sätta sig ner i snön. Skuggan bleknade samtidigt bort när ett moln blockerade månen. 

Hon lät blicken tankfullt vila på främlingen som hade kallat sig själv Cerin. Sedan flyttade hon blicken mot himlen och studerade de moln som formades och hade börjat torna upp sig. I tystnaden hördes bara vindens ylande och trädens klagande grenar. Efter en stunds eftertanke reste hon sig. Snö yrde i luften när hon ruskade sin päls och öronen klippte till. Hon var inte en hona av ord, och hade aldrig varit särskilt bra på sånt här. Hon ville hjälpa den lilla, men det fick bli på hennes sätt.

”Följ med mig.”
Hon plockade upp sin hare och började gå i riktning mot lyan. Den låg inte långt bort, hon kunde nästan skymta platsen mellan stammarna, känna den välbekanta doften av sig själv. Där fanns skydd och värme, något hon visste att den lilla skulle behöva. Särskilt nu när det verkade närma sig ett stormoväder. Hon såg sig över axeln och stannade till. Kom igen nu då, tänkte hon. Om du är smart så följer du med.
Till överst på sidan Gå ner
Cerin

avatar

Spelas av : Emma

InläggRubrik: Sv: Början på mitt äventyr (P)   tis 19 dec 2017, 20:37

"Följ med mig." Cerin hörde att Främlingen vände sig om och gick. Hon visste inte vad hon skulle göra. Helst ville hon nog krypa tillbaka under granen men doften av kaninen i Gråsvans mun fick henne att förstå hur utsvulten hon var. Hon behövde äta. En bit bort stannade Gråsvans upp, Cerin förstod att hon väntade in henne. Osäkert trampade hon  i snön, vägde sina alternativ. Kylan bet i hennes tassar och ben och pälsen var isig, magen kurrade. Hon fick en känsla av att denna stora, kraftfulla hona inte sov hungrig i snön under en gran... hon måste ha en lya, en varm sådan. Tänkte hon. Just i detta nu vägde det tyngre än rädslan och Cerin tassade efter främlingen.

Gråsvans steg var smidiga och näst intill ljudlösa men Cerin kände vibrationen från dem och hade inga bekymmer med att följa efter. De vandrade i tystnad, Gråsvans först och Cerin en liten bit efter. Förrutom deras knarrande tassar i snön hördes ingenting, det var som att snön låg som en dov matta över hela skogen. För någon som ständigt förlitar sig på sin hörsel var detta obehagande. I bergen färdades ljud långa vägar, de studsade mellan bergväggar och gav henne alltid en tydlig bild av vad som fanns omkring henne. Här var ljuden alldeles mjuka, liksom luddiga och hon förstod bara vad som var alldeles intill henne. Det var skrämmande.

Vandringen tycktes vara en evighet, Cerin var smärtsamt medveten om varenda isande steg i snön och hungern växte sig större och större. Hon lyssnade på Gråsvans andetag, de var lätta men beslutsamma. Borde hon säga något? Några gånger öppnade Cerin munnen men stängde den igen utan att komma till tals. Hon visste inte hur länge sedan det var hon pratat med någon. Inte ens när hon bodde hos flocken hade hon pratat särskilt mycket, hon hade mest hållt sig i bakgrunden där hon inte var i vägen. Det var så flocken ville ha henne. En doft fångade Cerins uppmärksamhet. Hon höjde huvudet och vädrade med nosen. Det var en främmande, samtidigt bekant doft. Det doftade Gråsvans. De måste vara framme.
Till överst på sidan Gå ner
Gråsvans



Spelas av : Eve

InläggRubrik: Sv: Början på mitt äventyr (P)   tis 19 dec 2017, 21:29

Gråsvans nosade runt öppningen. Ingen hade varit där sedan hon lämnat den för att jaga tidigare. Öppningen var precis stor nog för att hon skulle kunna komma igenom, och runt den växte rötter och blåbärsris. Hon kröp in först. In, ner. Inuti var den större, likt ett ovalt rum, och hon kunde sitta bekvämt upprätt. Tack vare sin styrka hade hon kunnat gräva en lya som var stor nog. Om den var av bekväm storlek för henne skulle den vara ännu större för Cerin. Det var mörkt där inne, särskilt nu på kvällen, men det skulle nog inte göra stor skillnad för den lilla. Det var åtminstone varmt, tryggt och ett skydd från den bitande vinden. 

Gråsvans släppte ner haren på golvet och började slita i den med tänderna. Hon slet av ett stort stycke kött och kastade det åt sidan till den andra honan.
"Här." sa hon kort. "Ät."
Sedan backade hon upp intill väggen längst in, slog sig ner och började gnaga på sitt byte.
Till överst på sidan Gå ner
Cerin

avatar

Spelas av : Emma

InläggRubrik: Sv: Början på mitt äventyr (P)   tis 19 dec 2017, 21:59

Cerin började genast att äta på köttstycket som Gråsvans slängt till henne. Det var varmt och behagligt i lyan och hon kände sin frusna päls sakta tina. När mättnaden spred sig i Cerins kropp började intresset för främlingen att växa, nu när hon visste att hon inte var farlig. Bodde hon här? Eller var hon bara på vandring? Varför var hon ensam? Vart kom hon ifrån? Hon insåg dock att hon inte kunde få svar på allt ikväll. Gråsvans tycktes även hon vara fåordig. Var hon ovillig eller bara ovan? En tung tystnad hängde över de två honorna i lyan medan de åt, Gråsvans sittandes i ett hörn, Cerin ihopkrupen mitt emot. Tillslut var det Cerin som tog till orda. Hon frågade försiktigt:
"Är du också ensam?"
Till överst på sidan Gå ner
Gråsvans



Spelas av : Eve

InläggRubrik: Sv: Början på mitt äventyr (P)   tis 19 dec 2017, 22:19

”Är du också ensam?”
Gråsvans hade varit försjunken i sina egna tankar när Cerin bröt tystnaden. Hon stannade förvånat upp, lyfte blicken till den andra honan mitt emot – en mörk siluett – och slickade blod från nosen.

Är du också ensam?

Ja, nog var hon ensam. Det hade inte alltid varit så, dock. Frågan väckte minnen till liv. Hon sprang med sin grupp, med solen i ryggen och ett skratt i halsen. Hon sov tillsammans med dem, hopkurad intill sin partner. Hon stannade för att dricka ur en flod en sommardag när en av de andra knuffat ner henne i vattnet och hon hade dragit ner denne med sig i fallet, de hade skvätt på varandra tills de tjöt av skratt.
”Ja.” svarade hon. ”Brukade vara en flockvarg, nu är jag en vandrare.” En vandrare utan mål eller mening. Hon fortsatte att äta utan att vidare utveckla sina ord eller visa minsta känsla på ytan.
Till överst på sidan Gå ner
Cerin

avatar

Spelas av : Emma

InläggRubrik: Sv: Början på mitt äventyr (P)   tis 19 dec 2017, 23:17

Cerin valde att inte fråga mer ikväll. Värmen i lyan hade gjort henne sömnig. Ögonlocken kändes tunga och maten värmde henne innifrån. Hon gäspade stort och kröp ihop på stället.
"Tack. För maten." Sade hon och somnade inom kort.

När Cerin vaknade var det ljusare i lyan, hon hörde fåglar utanför och förstod att det var morgon. De senaste dagarna hade hon vaknat lika trött som hon somnat, efter att ha vridit och vänt på sig av oro hela natten, nu kände hon sig skönt utvilad. Hon hade också begett sig vidare i samma stund hon vaknade, nu låg hon kvar med nosen i svansen och andades lätt. Hon lät öronen leta efter ljudet av Gråsvans andetag, men det var helt tyst, Cerin låg ensam i lyan. Hon reste sig upp och sträckte på frambenen och följde sedan fågelsången upp ur lyan. Solen värmde hennes ansikte när hon kom ut i ljuset. Luften var kall och klar och det var skönt att fylla lungorna med den. Snön hade ett tunt islager som knastrade när hon gick och när ljudet studsade mellan trädstammarna fick hon en bild av sin omgivning. Men Gråsvans var inte där.
 
Cerin stod osäkert kvar alldeles vid lyans mynning. Skulle hon stanna kvar tills Gråsvans återvände eller förväntade hon sig att Cerin skulle vara borta tills dess? Så hörde hon plötsligt steg närma sig och kände sig lättad att slippa göra ett val. Men ju närmare stegen kom dessto osäkrare blev hon. Hon mindes Gråsvans lätta, stadiga steg igår kväll. Dessa steg var släpande och orytmiska och när den fräna lukten från den som närmade sig kom till Cerin förstod hon att detta var någon annan...

"Hallå, där." Sade en rosslande röst. En illaluktande hane var nu bara några meter ifrån Cerin som inte hunnit gömma sig. Rösten var tillgjort mjuk, Cerin kände igen det från hanarna i flocken och det gjorde henne genast på sin vakt. Hanen släpade sig fram mot Cerin i en hotfull cirkel som att han ville omringa henne på egen hand.
"Vilken tjusig lya." Sade han. Cerin hörde att han var road. hennes hjärta slog hårt och blod rusade upp i kinderna hon förstod snabbt hans motiv, men hon sade ingenting utan stod kvar som en vakt framför Gråsvans lya. Hon önskade att hon var här...
"Är du både blind och stum?" Sade hanen med ett tillgjort förbluffat tonfall. Cerins öron följde hela tiden hans cirkulerande rörelser. Han skrattade och var nu alldelles bakom henne.
"Eller du kanske bara är rädd för mig? Det behöver du inte. Jag är bara en stackars, frusen hemlös karg som letar någonstans att bo." Sade han lågt för nu var han alldeles intill hennes öra. Cerin stod som fastfrusen, dels av rädsla och dels av pliktkänsla till Gråsvans. "Så om du bara springer iväg och låter mig gå in och värma mig så behöver inte det här sluta otrevligt." Viskade han i hennes öra. En rysning for genom hennes kropp. Han var som de flesta mycket större än henne. Han behövde inte ens fråga han kunde utan problem flytta henne själv, men Cerin förstod att han lekte med henne, han njöt av att skrämma henne. Minnen från flocken for i hennes huvud och pulsen dunkade i hennes öron. Tillslut sänkte hon huvudet och flyttade på sig. Hanen skrattade och Cerin önskade åter igen att Gråsvans var här.
Till överst på sidan Gå ner
Gråsvans



Spelas av : Eve

InläggRubrik: Sv: Början på mitt äventyr (P)   ons 20 dec 2017, 00:43

Åter igen med en hare i munnen gick Gråsvans mellan de tysta höga stammarna. Denna gång med lite mer liv i blicken, lite mer värme i bröstet. Hon var inte längre helt ensam, även om hon såklart inte visste hur länge det skulle vara så. Hon uppskattade den lilla blinda honans sällskap mer än hon trott. När denna somnat kvällen innan hade hon kommit på sig själv med att tyst ligga och se på henne under trötta ögonlock, betrakta hur den lilla kroppen krupit ihop och hur pälsen rörde sig när sidorna höjdes och sänktes i lugna andetag. De blinda ögonen slutna och den lilla nosen gömd i päls. Fortfarande bräcklig, men nu även trygg – på grund av henne. Hon hade varit anledningen till att den lilla kunnat sova så lugnt och gott. Det kändes oväntat bra. Eftersom de varit två som delat på en liten hare hade hon givit sig av i gryningen för att fånga ännu en, så att de skulle vara ordentligt mätta på dagen. Hon undrade vad Cerin skulle tycka om hennes initiativ. Hon undrade också om hon hunnit vakna, och ifall hon ens var kvar.

När hon närmade sig lyan förde vinden med sig doften av Cerin, men även en annan okänd doft som fick Gråsvans att haja till. Vad nu…? Hon saktade in från sin travande fart, gick fortfarande med sin vanliga stolta hållning men mer på sin vakt. Blicken spanade mellan träden och hon kunde inte låta bli att känna oro när doften blev starkare. Snart såg hon lyan, och Cerin. Men hennes blick fastnade på den främmande vargen som cirklade runt den lilla. En ovårdad hane med brun, skabbigt matt päls. Han var större än Cerin men mindre än Gråsvans. 

Han hade inte upptäckt henne, utan var fokuserad på Cerin som inte heller verkade ha upptäckt henne. Hanen talade till den lilla, nu alldeles intill henne, och Gråsvans spetsade öronen för att lyssna. Han talade för lågt så hon kunde inte uppfatta vad han sa, men vad det än var så fick det Cerin att se obekvämt stel ut. Hon stod som en liten tapper staty men Gråsvans kunde rentav känna hennes rädsla i doften. Synen fick hennes blod att koka men hennes minspel visade som vanligt inte vad hon kände. Med lugna, säkra steg började hon gå igen och närmade sig de andra. Hon såg Cerins öron spetsas och röra på sig, och hanen få syn på henne. Han hade just öppnat munnen för att viska något mer till den lilla men stängde den nu och höjde huvudet riktat mot den grå.

”Nämen!” hörde hon honom säga. Hon tyckte inte om hans röst och tonläge. Hon tyckte inte om hans blick när den gled över den annalkande honan. Hon tyckte inte om honom.
”Det ser ut som att vi får besök, lillan.”
Gråsvans stannade när hon kom fram och släppte ner haren på marken innan hon reste huvudet och spände blicken i hanen.
”Vad vill du henne?” ljöd Gråsvans stämma.
Hanen låtsades se förvånat oskyldig ut, som om skärpan i hennes ton inte passade sig.
”Vad jag vill henne? Jag vill ha min lya, det är vad jag vill ha. Hon, öh, gjorde intrång och försökte ta min lya.”
”Jaså.” svarade hon. Över henne infann sig ett spelat lugn. ”Och den lilla ynglingen är ett sånt hot mot dig och din lya?”
Hanens blick flackade ner mot Cerin innan den återvände till den grå honan.
”Ja, hon är farlig! Hon kanske inte ser ut som det, men hon har läskiga krafter. Jag skulle akta mig om jag vore du! Vi borde samarbeta emot henne, skulle du vara så schysst och hjälpa mig försvara mitt hem?” 
Han tog några steg närmare henne, med stora oskyldiga ögon och Cerin bakom sig. Gråsvans gick långsamt närmare, sa ingenting, medan blicken inte lämnade hanen för en sekund. Han höll kvar skådespelet. Hon stannade framför honom.
”Vad är ditt namn?”
”M-öh va?” Han kom av sig av den plötsliga frågan och blinkade dumt.
”Ditt namn.” Hennes ton blev skarpare. 
”Öh, Lorryn. Jag heter Lorryn.”
”Lorryn.” Hon sänkte huvudet så att hennes ögon var i höjd med hans.
”Ja...?”
”Det här... är min lya.” Hennes röst var låg, men han hörde. Hon såg för en sekund hur hans ansikte ryckte till av insikt, hans mask höll på att spricka men han räddade sitt skådespel genom att byta attityd. Han blottade tänderna medan hon höjde huvudet tillbaka till sin ursprungliga position.

Ännu en inkräktare! Du ska inte få min lya heller.” utbrast han.
Gråsvans hade blivit road av situationen och hanens desperata försök, men nu kände hon irritationen bubbla upp. Bilden av hanen som hade mage att skrämma upp Cerin var färsk för hennes ögon och den tände ilskan igen. Hon speglade honom genom att blotta sina egna tänder, hon med.

Han hade börjat säga något, var mitt i en mening, mitt i ett ord, men hon bet av.
”Ge dig av.”
Ett brett hånflin spred sig över hanens obehagliga ansikte. Han hånade henne.
”Annars vadå?”
”Du kommer att ångra dig.”
Ett hest skratt kom från hanen, han skrattade henne i ansiktet där hon stod och hotade honom med sitt ansikte av sten och sina hårda ögon.

Det var droppen. Hanens hånskratt hade inte ens hunnit dö ut innan Gråsvans for fram, öppnade käkarna och lät dem slutas kring hans nacke, hennes styrka drog ner honom i marken och tryckte ner honom i snön. Tänder, klor, han gjorde allt han kunde. Hon kände något vasst vid frambenen. Skrattet hade tystnat och ersatts med ett hest väsande, han sprattlade och försökte komma loss ur det järngrepp hennes käkar höll om hans strupe. Inte hårt nog för att döda, men hårt nog för att vara obekvämt. Det som skadades mest var hans ego. En djup morrning steg ur honans bröstkorg och hanen slutade sprattla till slut, han blev mindre och kröp ihop. Ett svagt, pipande ljud hördes från honom. Hon släppte taget, och hanen for upp som en vind, halkade omkull men var lika snabbt uppe igen och sprang så fort benen bar ifrån platsen. 

Gråsvans andades häftigt, stod bredbent med huvudet i mankhöjd och blicken fäst vid hanens försvinnande gestalt. Blodet rusade, det susade i öronen och hjärtat bultade av adrenalinet och ilskan. Hon kände något varmt som rann längs ena frambenet, hans klor hade lyckats riva upp ett sår, men annars var hon oskadd. Hon kände en aning rädsla, men det var inte någon vanlig rädsla – det var inte på grund av honom, han skulle aldrig kunna skrämma henne – utan det var en rädsla för sig själv. Den infann sig, eftersom hon hade velat döda honom. Hon hade velat det, och det skrämde henne. Hon var ingen mördare. Eller... Tekniskt sett så var hon redan det, men det var en annan historia – historien om hur hon råkade upptäcka sin övernaturliga styrka som liten. Anledningen till att hennes familj kastat ut henne likt skräp. Hon vägrade bli vad de kallat henne. Hon hade svurit att aldrig mer bli skälet till någon annans död.

Andningen saktade långsamt in, hjärtat återgick till sin normala takt, ilskan svalnade. Blodet torkade sakta in i pälsen, lite av det hade droppat och färgat snön. Röda blommor slog ut i det vita efter varje droppe som föll.
Hon påmindes om den lillas närvaro, och vände huvudet mot henne. Blicken mjuknade vid åsynen av den förskräckta honan.
”Jag tog med mig frukost.”
Till överst på sidan Gå ner
Cerin

avatar

Spelas av : Emma

InläggRubrik: Sv: Början på mitt äventyr (P)   ons 20 dec 2017, 15:28

Cerin lyssnade förskräckt på tumultet av kroppar i snön. Det var svårt att förstå vad som hände, vem som var vem. Men det tog bara ett ögonblick innan det var över. Hanen sprang iväg och Gråsvans stod kvar på stadiga ben. Cerin kunde inte veta exakt vad som hade hänt men hon förstod på hanens snabba flykt att Gråsvans vunnit. Hon vände sig om mot Cerin, oskadad av den korta striden.
"Jag tog med mig frukost." Sade hon kort och först nu kunde Cerin känna doften av ännu en kanin. Hon kunde inte förmå sig att svara, hon var alldeles för omskakad av händelsen och stod kvar alldeles stel. Så tog hon ett plötsligt språng fram till Gråsvans och begravde nosen i hennes varma, mjuka päls. Hon kände tårar välla fram bakom de slutna ögonlocken.
Till överst på sidan Gå ner
Gråsvans



Spelas av : Eve

InläggRubrik: Sv: Början på mitt äventyr (P)   ons 20 dec 2017, 18:22

Hon hajade till och blev helt stel, ögonen stirrade rakt fram ut i luften. Sedan sänkte hon sakta blicken ner och såg på den mörka lilla kroppen intill, kände nosen som trycktes in i hennes päls. Hon var ovan vid känslan, men en värme började sprida sig i bröstet.
 
Det var då hon bestämde sig för att inte låta någonting hända den egendomliga lilla varelsen.
 
[Några dagar senare]
 
Gråsvans vände huvudet bakåt över axeln och såg tillbaka på lyan en sista gång. Det kändes märkligt att lämna den, men även bra. Hon hade levt för länge i det vakuum som hennes tillvaro varit där, som om hon väntat på att livet skulle börja igen. Egentligen hade hon vetat hela tiden att hon inte kunde stanna. Cerin gav henne bara en anledning att ta tag i det hela. Gråsvans hade bestämt att det var bäst att förflytta sig, ge sig av, för det var inte säkert för den blinda ungtiken där uppe. Den lilla verkade inte ha några invändningar. Efter att hon matat henne, gett henne en skyddad plats att sova på och försvarat henne från främlingen verkade hon lita på henne. Nu följde den lilla honan henne i hasorna och Gråsvans hade ingenting emot det, tvärtom uppskattade hon sällskapet även om ingen av dem var särskilt pratglada. De hade bestämt sig för att ta sig ner till Lövskogen och sedan se var tassarna bar dem efter det, utan mål men en vilja att röra på sig. Vissa levde ju såhär hela tiden, tänkte hon. Vissa är vandrare utan mål, alla har inte växt upp i flock. Solen steg upp och färgade himlen blekt rosa medan stora snöflingor tyst dalade ner över honorna som lade fler tassavtryck bakom sig i snön för varje steg medan de påbörjade vandringen söderut.

[Avslutat]



.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Början på mitt äventyr (P)   

Till överst på sidan Gå ner
 
Början på mitt äventyr (P)
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1
 Liknande ämnen
-
» Nya äventyr (TÖRNE)

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Nordanskogen :: Nordanskogen-
Hoppa till: