[Utspelar sig mellan mina karaktärer Kaiito och Xhie - inga svar, tack!]

När de odöda hade svept över landet som en flodvåg hade Kaiito inte haft något val. I form av en örn hade han flugit västerut, utan att tveka. Trots att Ristaka viskade ljuva ord i hans öron hade han inte lyssnat. Trots att hon bad honom att stanna och slåss för hennes skulle så flydde han. Och han skämdes, trots att demonen inte längre hade ett grepp över honom. 
Han skämdes för att han flydde.
Men likväl hade han lämnat de odöda bakom sig. Han var ingen krigare, inte nu. Han hade aldrig gillat stridens hetta, och efter allt som Ristaka hade tvingat honom att göra hade Kaiito svurit vid Gudarna på att aldrig mer skada en annan varg. Inte ens om de var vandrande kroppar. Det fick vara nog med våld i hans liv. Han ville finna frid, en plats där han kunde finna ro.
Och först hade hans tankar endast varit hos Echo. Han behövde finna Echo. Hon var den enda som kunde ge honom det han sökte, den enda han älskade, den enda som kunde befria honom. Men månvarven hade passerat och Echo fanns ingenstans. Och hoppet hade sviktat mer och mer. Ristakas ord blev ljuvare och ljuvare, lockade mer för var dag. Och Kaiito hade varit nära att ge upp hoppet, och falla tillbaka i det grepp som demonen haft över honom.

Men så, när han hade nått Eldskogen, mött han henne. Den snövita, grönögda honan som förändrat hela hans värld. Det ljusa skrattet hon hälsat honom med hade varit nog för att få alla mörka tankar att skingras hos den trasiga unga hanen. 
Xhie hade känt samma sak. Det planlösa vandrandet som till viss del orsakades av förvirringen som sakta smög sig på henne som en bieffekt av giftet hon fått in i systemet upphörde på något vis. I Kaiitos närhet verkade allting klarare. Det hade slagit gnistor omkring dem så fort de möttes, och det hade inte varit någon tvekan om saken från någon sida. De hade följt åt sedan den dagen, och en kärlek som verkade oövervinnerlig hade växt fram mellan dem.
De två vilsna själarna hade funnit lycka i varandra. Det verkade som att ingenting någonsin skulle kunna skilja dem åt.

Föga anade de vad framtiden skulle ha med sig. Men de levde i nuet. De var förälskade, lyckliga, och en framtid utan varandra var inte ett alternativ.
För evigt, lovande de varandra.
För alltid.