Virel hade fått vara en del av något, och om sanningen skulle fram så älskade han det, han kände sig välkomnad och hemma för första gången på länge, nu var det bara att hoppas att känslan satt i sig istället för att försvinna som sist.
Han vandrade igenom skogen, det var trevligt att vara en del av något större som en familj, men det betydde inte att han inte ville ha sina egna små stunder för sig själv också.
Han såg upp mot lövkronorna, de var annorlunda från det hem han var van vid, men det var inte direkt dåligt på något sätt, han gillade skogen även om han saknade att ha sand under sina tassar, sanden var en förlängning av honom själv, han kunde kontrollera den, men i dess frånvaro kände han sig litet naken på något sätt, han var så inne i tankar att han inte var uppmärksam på vart han gick.

[Tristan]