Gläntan hade delats i två av stigen som han vankat på. Den före detta valpen hade vuxit upp till en muskulös ungvarg som nu vankade av och an i gläntan. Han hade lämnat reviret i gryningen och gått i några timmar innan han funnit gläntan med det decimeterdjupa snötäcket på marken. Sedan dess hade han vankat av och an i samma spår. Gräset under snön hade nötts bort och den kalla hårda jorden var det ända som fanns kvar i spåret. Himlen såg ut som att den snart skulle trilla ner så tung som den var och vinden drog snålt mellan tallarnas stammar för att slå ungvargen i ansiktet. Solen hade börjat ge upp och mörkret kröp snabbt fram mellan de höga träden.

Frustrationen pyrde om honom när han försökte få tag på sin undflyende magi. Den hade hållit sig utom räckhåll för honom ända sedan han gick med i flocken och det hade fått självförtroendet att svikta fler gånger än han ville erkänna. Det fanns en anledning till att han spenderade så mycket av sin tid med att träna sin kropp fysiskt, ingen skulle få säga att han inte kunde bidra.
Längs hans korta stig fanns uppenbara utbrott av raseri. På flera ställen var snön helt bortsopad och marken attackerad av arga klor, det fanns inga låga grenar kvar för de låg alla utspridda i gläntan, tydliga märken i snön och på trädstammarna vittnade om att han stångat träden i ren frustration. Hade någon varit tillräckligt nära hade de kunnat höra alla frustrerade skrik som han ylat mot himlen när magin fortsatte att undfly honom.
Ilskan hade vuxit till en hård klump i bröstet på honom. Det fanns inga ord som kunde beskriva ilskan han kände gentemot de yngre krypen i flocken när han såg de använda sin magi, han fick kämpa för att inte kasta sig över dem.
Nu när solen försvann var den arga stenen allt han kunde fokusera på, om han var hungrig eller trött var det helt enkelt ingenting han märkt. För sitt inre frammanade han spegelbilden av sig själv som han så innerligt önskade skulle dyka upp framför honom. Han fokuserade all sin ilska på bilden som vägrade bli synlig. Till slut stod han bara där och skrek mot sin ickeexisterande magi.
Det var så orättvist.
Han försökte verkligen. Han kämpade så hårt för att inte vara en besvikelse och ändå så kunde han inte göra den enklaste av magier, och ändå visste han att han kunde någonting.
Lungorna gjorde fruktansvärt ont, det kändes som att han svalt knivar och svarta fläckar dansade framför ögonen på honom. Den arga stenen i hans bröst verkade svälla och pressa extra hårt på lungorna när den växte, han kände hur ilskan uppfyllde varenda liten cell i hans värdelösa kropp.
Den plötsliga spegelbilden fick honom att dra ett andetag i ren förvåning innan han fortsatte vråla åt sin spegelbild som stod och hånflinade mot honom.
”DIN LILLA JÄVEL! HUR KAN DU VARA SÅ KORKAD DIN FÅNIGA FÅRSKALLE? DU ÄR VÄLL INTE ENS VERKLIG! EN SPEGELBILD AV NÅGOT DU ÖNSKAR!”
Han föreställde sig hur spegelbilden kröp ihop och blev så liten och ynklig som han hoppades att den kände sig. Ilskan fortsatte att dåna i hans öron när han tystnade och såg med avsmak på sin spegelbild som krympte ihop på marken med svansen mellan benen och vingarna tätt mot kroppen.
Han såg ynklig ut där på marken.
”Ähh res dig upp, du ser för fan inte klok ut.” fräste han och skakade på huvudet. Spegelbilden reste sig från marken och såg forskande på honom. Efter att ha mätt den med blicken började han gå runt gläntan och såg för sig hur spegelbilden gick vid hans sida. Den arga pulserande värmen var fortfarande där, men nu kunde han hålla samma känsla med hjälp av den segerrika känslan. För sitt inre såg han hur ett vasst stålblad delade på känslan och redan innan han såg åt vänster visste han vad han skulle se. Flinet som han möttes av var hans eget, och det var inte ens obehagligt. Han sneglade på den andra spegelbilden som även den log det breda flinet. Segerkänslan växte sig starkare i bröstet när han vände nosen mot reviret med sina spegelbilder på var sin sida.

(Om någon känner för att svara är det fritt fram, annars är det här ett ensaminlägg)