[Privat rollspel mellan Mivria, Aisu och Åskvilja, och alternativt Ghadam]

Mivria hade precis avslutat en session med Ghadam där de hade övat meningar på Lucarni och dess uttal. Hon var stolt över hennes lärjunge som var ivrig att lära sig, och Mivria var väldigt nöjd med livet när hon kunde lägga ner tid på något hon tyckte var genuint roligt. Och det var så givande för hennes själ. Det gav henne en mening hon tidigare kände att hon kunde sakna, eller förlorat. Nu var det som att hon hade hittat hem igen. Nog kom tankarna tillbaka till Qu, dagligen, och ett leende kunde plötsligt spridas i hennes ansikte. Hon blev glad när hon tänkte på dem, hennes familj och gamla vänner, och hon bad ofta för dem att de skulle ha det bra. Men hon längtade inte tillbaka till det livet längre. För hon visste mycket väl att hon var där hon skulle vara. Hon var lycklig.

Hon drabbades dock ibland av oroande förnimmelser, känslor och bilder av Duraneir som kunde ge skäl till hennes böner. Hon hade nyligen känt av en mörk skugga som drog mot Qu, en mer direkt än vad hon annars kunde känna, men det var inget hon hade kunnat tyda. Men hon visste också att det inte var något hon kunde påverka längre. Hon behövde lite på att hennes gamla flock kunde ta hand om sig själva, och det visste hon att de kunde. Hon hade fått lära sig att släppa taget om orosmolnen. 

Mivria rörde sig mot altaret som låg i närheten av en större damm. Det var en vacker och lummig plats, som nätt lystes upp av mjukt solljus som hade silats genom de höga trädkronorna. Huvudsmycket av växter som hennes silannivänner hade skapat åt henne vajade lätt i den stilla skogsvinden, och de små vita blommorna de flätat in i hennes svarta svans lyste upp hennes gråsvarta päls, medan hon satte sig vid altaret. Hon slöt ögonen och föll in i ett transliknande tillstånd där hon bara lyssnade.

Ibland var det tyst, bara behagliga viskningar, varma känslor. Känslan av minnen eller förnimmelser av en ljus framtid. Ibland var det mer av ett kaos hon möttes av, att något hände eller skulle ske eller skuggor från kaotiska minnen som aldrig tycktes släppa taget om henne, minnen och röster att bearbeta och lära sig av. Vissa dagar var det bara väldigt abstrakt.

Men nu, var det något annat. En känsla av att en del av henne själv oväntat nog var på väg mot henne. Det var en så väl bekant fysisk energi att det inte gick att ta fel på. 

"Aisu" Sa hon högt och hon öppnade ögonen igen. Hennes dotter var på väg hit. Hennes dotter var här! Hon reste sig genast för att gå och möta henne i skogen.