HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Plask-plask [Vera]
Idag på 15:27 av Oreliel

» Kyla från norr [Öppet]
Idag på 14:40 av Vera

» Spår av ett moln
Idag på 13:30 av Kione

» Förbannelse
Idag på 13:24 av Amanita

» Mejländring
Idag på 10:27 av Xejja

» Akuma x Shiva valpar
Idag på 10:27 av Xejja

» Upp på torra land
Igår på 16:19 av Dafne

» Blod & Jord
Igår på 10:54 av Tannin

» Ta en svamp, ge en svamp.
ons 18 okt 2017, 23:11 av Jodano

Vem är online
Totalt 6 användare online :: 2 registrerade, 0 dolda och 4 gäster.

Abraxas, Ronia

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Återförenade [Jägarna]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Naira
Ande
avatar

Spelas av : Älg

InläggRubrik: Återförenade [Jägarna]   sön 01 jan 2017, 15:00

Hon hade blivit starkare. Hennes ben vek sig inte längre inunder henne, och hon kunde bibehålla en fysisk form, om än den inte var fast. Det fanns ingen möjlighet för henne att påverka sin omgivning och den påverkade i sin tur inte heller henne. Det var en konstig känsla. Att finnas men att samtidigt inte göra det. Hon blev inte trött, inte hungrig. Aldrig utmattad. Naira genomskinliga tassar hade burit henne genom hela Numoori utan vila. Hon visste inte ens riktigt vart hon hade varit på väg: hon hade endast en känsla av att hon rört sig i rätt riktning. Nu stod hon där, till ingången till dalen, utan en möjlighet att faktiskt besöka den. Hon var helt säker på att hennes familj fanns där nere. Att hennes flock fann där. Zayev. Valparna. De måste ha blivit stora nu... En känsla av sorg sköljde över henne. Den mångögda blicken vände sig mot skyn. Varför gjorde gudarna detta mot henne? Hon var så nära men ändå så långt borta. Desperat kastade hon sig mot den osynliga barriären utan att lyckas ta sig igenom den. Med ett gnyende läte lade hon sig ner och stirrade stint på ingången. Och väntade.

[KOM NI SMÅ JÄGARE SOM VILL VARA MED <3]
Till överst på sidan Gå ner
Arno
Antagen
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Återförenade [Jägarna]   sön 01 jan 2017, 15:49

Det var en känsla han inte riktigt kunde förklara. Arno hade vaknat redan innan kvällen fallit med en känsla av att han behövde röra på sig. Han hade inte kunnat somna om, och det var väl egentligen inte så långt till kvällen ändå. Flocken hade befunnit sig i närheten av bergen, i dalens ena utkant. Han hade sett på Oberon när han rest sig upp, men den mörkare brodern sov och Arno ville inte störa honom. Det var sällan Arno lämnade sin broders sida några längre stunder, det var i stil med vad som än väckt honom en känsla av att han behövde vara nära.
     Azdell och Gharrow hade varit vakna, och hade följt med sin äldre broder när de tagit sig upp bland bergen. Arno hade spenderat en del tid de senaste dagarna med att söka mineraler bland klipporna för sin nya ljudskål, en bättre ljudskål. Syskonen hade pratat om dumheter som hänt medan de klättrat. Deras skratt klingade mellan stenarna, men Arnos hesa stämma dog hastigt ut när hans blick föll på något längre fram. En skepnad som fick hans hjärta att stanna upp och luften att fastna i hans hals.
     ”Mamma?” Det spruckna ordet lämnade honom innan han hunnit tänka färdigt. Stelt blev han stående med blicken fäst på den skimrande skepnaden längre bort. Hon var otydlig, blek och på något vis genomskinlig, men han var säker. Känslan sade honom att det var så. Det måste vara så. Mamma. Han försökte förstå, men kunde inte. Det var så länge sedan, allt hade hänt för så länge sedan. Ropen. Blodet. Tystnaden.
     Mamma.
Till överst på sidan Gå ner
Naira
Ande
avatar

Spelas av : Älg

InläggRubrik: Sv: Återförenade [Jägarna]   sön 01 jan 2017, 16:11

Skrattande röster fångade hennes uppmärksamhet, varav en av dem klingande så otroligt bekant. Visst var den förändrad, men hon kunde inte ta miste på den. Naira höjde huvudet och såg mjukt på sonen när denne uppenbarade sig.
    "Hej älskling." svarade hon honom kärleksfullt.
Han var vid liv. Hennes son var vid liv. Hennes uppoffring hade inte varit förgäves. Hennes död hade betytt någonting. Och som hon hade hade saknat honom! Insikten slog emot henne likt en tidvåg. Oberon. Oberon var inte med honom. De lämnade knappt varandras sidor. Hennes pojkar. Hennes vackra pojkar.

Den förut röda blicken föll på de två yngre intill honom. Tiden de haft tillsammans var kort men det var uppenbart vilka de var.
    "Vid gudarna, så stora ni har blivit!" utbrast hon. Det var helt otroligt hur mycket som hade förändrats. Hon såg på Arno igen.
    "Jag är så glad..." viskade hon och ställde sig upp. Försiktigt gick hon fram till gränsen hon inte kunde passera. "Jag är så glad att du är vid liv."
Det hade varit värt det. Trots att hon inte kunnat vara en del av Nenas, Gharrows och Azdells uppväxt hade det varit värt det. Alla hennes valpar var vid liv. Hon bara visste det. Hon kunde känna det.
Till överst på sidan Gå ner
Arno
Antagen
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Återförenade [Jägarna]   sön 01 jan 2017, 21:03

Mamma.
     ”Hej älskling.”
Mamma.
Arno stod som förstummad när Naira talade till syskonen. Hennes skepnad skimrade för hans syn och världen tycktes med ens otydlig. Oviktig.
     ”Jag är så glad…”
Han bet ihop hårt.
     ”Jag är så glad att du är vid liv.”
Tårarna föll ohindrat från hans ögon när han blinkade. Stelheten släppte plötsligt och märkbart sitt grepp om Arno när hans skuldror och hållning sjönk. Svansen föll lågt bakom honom. Det var med hårt tillbakadragna läppar och tunga snyftningar han tog ett steg framåt, innan han satte av i språng. Han sprang emot modern, men när han kom närmre och kurade, redo att möta hennes kropp, så fanns där inget att möta. Egentligen hade han väl inte väntat sig något annat, men känslan – eller snarare avsaknaden av den – av när han kom emot Naira gjorde ont inuti honom. Hon fanns inte där. Inte egentligen. Inte som då. Inte så som han ville ha henne där.
     Hon var redan död.
Hon var redan död och det var hans fel.
     ”Förlåt mig”, kved han ner i marken. ”Förlåt mig.” Gråten gjorde det svårt att få fram orden annat än i hickande snyftningar. ”Mamma.”
Till överst på sidan Gå ner
Azdell
Novis


Spelas av : Älg

InläggRubrik: Sv: Återförenade [Jägarna]   lör 07 jan 2017, 16:01

När hon lämnade flocken för att gå på nattlig promenad tillsammans med Arno och Gharrow hade hon aldrig kunnat ana att deras mor, den mor de förlorat då hon och kullsyskonen endast hade varit små, skulle uppenbara sig.
    "Mamma?" hade hon tyst frågat sig själv.
Azdell mindes henne knappt. Det fanns bara vaga minnen av en doft och en röst som innebar trygghet. Och visst var rösten bekant, men samtidigt så främmande. Tiden de haft tillsammans hade varit så knapp.

Det skar i hennes unga själ då hon såg den äldre broderns reaktion. Hur han föll i bitar framför dem. Deras mor stod faktiskt där. Framför dem. Genomskinlig och inte längre vid liv. De andra i flocken borde få veta. Zayev, Oberon och Nena.
    "Gharrow, vi måste berätta för pappa." sade hon och han nickade åt hennes ord.
Med en sista blick på Naira vände hon om och sprang tillbaka till dalen för att hämta de andra.
Till överst på sidan Gå ner
Naira
Ande
avatar

Spelas av : Älg

InläggRubrik: Sv: Återförenade [Jägarna]   lör 07 jan 2017, 16:22

Som hon önskade att hon kunde röra vid sonen. Att få hålla om honom en sista gång. Hon ville ingenting hellre än att gråta men kunde inte. Aldrig hade hon trott att hon skulle sakna en fysisk kropp lika mycket som nu.
    "Arno, nej... hjärtat mitt." sade hon med tjock röst och försökte instinktivt trycka nosen mot hans panna, utan att lyckas. "Det här är inte ditt fel. Jag gjorde ett val och jag ångrar det inte för en sekund. Du var, och är, så mycket viktigare för mig än mitt liv."
Naira sökte hans blick och lyckades fånga den. Ett vagt leende spelade på hennes läppar.
    "Så snälla, skyll inte på dig själv."
Hon kunde inte se honom såhär. Trots att hon egentligen inte fanns gjorde det ont i henne. Så otroligt ont. Det här var jobbigare än hon någonsin kunnat ana. Och hon hade fortfarande så många kvar att träffa.

    "Naira!"
En röst hon skulle känna igen vart som helst nådde henne och hon höjde hastigt på huvudet och såg ut över dalen. Han var vid liv. Hennes älskade drummel var fortfarande vid liv. Visst hade hon känt det på sig, vetat, men att faktiskt få bekräftelsen var en oerhörd lättnad.
    "Zayev... " andades hon tyst.
När deras blickar möttes stannade han upp.
    "Förlåt att det dröjde så." sade hon och log ett sorgset, snett leende.
Liksom sonen gått i bitar framför henne såg hon nu Zayev göra precis samma sak. Ett kvidande läte lämnade den stora hannen, ett ljud man aldrig trodde skulle vara möjligt när man bara såg honom.
Till överst på sidan Gå ner
Arno
Antagen
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Återförenade [Jägarna]   lör 07 jan 2017, 16:39

Flämtande mellan snyftningarna såg Arno upp på Naira när hon talade. Sade att det inte var hans fel, att det varit hennes val. Den hårda knuten i Arnos inre spände än hårdare. Det gjorde ont, så fruktansvärt ont i hans bröst.
     Inte hans fel?
     Det var med stirrande ögon han kastade en blick på Zayev och syskonen när de dök upp, endast för att snabbt vända sig tillbaks till sin mamma.
     Mamma.
     Inte hans fel?
Arno reste sig plötsligt. En hård, förargad min spände över gråten i hans ansikte. Inte hans fel?
     ”Hur kan du säga så?”, kved han. Rösten steg desperat när han fortsatte. ”Det är mitt fel! Allt var mitt fel! Om jag inte hade kommit tillbaka hade du aldrig dött! Om jag inte hade kommit tillbaka hade du varit här nu! Om jag inte kommit tillbaka hade pappa aldrig blivit så arg. Oberon-” Arnos röst brast i en våldsam snyftning, och han tvingades hämta andan för att kunna fortsätta. Han gav inte någon tid att avbryta. ”Oberon hade inte blivit så arg! Han hade inte varit så ledsen, mamma. Azdell och Nena och Gharrow hade haft en mamma! Om jag inte hade kommit tillbaka hade allt varit bättre! Om jag inte hade gått fram till vampyren från första början! ALLT ÄR MITT FEL! MITT FEL FÖR ATT JAG INTE KUNDE SPRINGA NÄR JAG BLEV TILLSAGD ATT SPRINGA! OCH NU ÄR DU DÖD! OBERON ÄR- AZ- GHARROW.” Den desperata tonen blev gäll, skälvande. ”OBERON HADE VARIT GLAD. DE HADE HAFT EN MAMMA. DE HADE HAFT EN PAPPA SOM INTE FÖRSVANN OCH ALLT ÄR MITT FEL.” Ordströmmen försvann helt i hans våldsamma, arga snyftningar, men Arno förblev stående, stelt och tungt och med svansen långt in under kroppen. Allt var hans fel. Hade det inte varit för honom hade allt varit bättre.
Till överst på sidan Gå ner
Naira
Ande
avatar

Spelas av : Älg

InläggRubrik: Sv: Återförenade [Jägarna]   lör 07 jan 2017, 17:22

Arnos plötsliga rörelse fick henne att se på sonen igen och minen hon mötte var inte en hon hade väntat sig se. Ilskan syntes tydlig i hans ansikte och hon kunde inte förstå varför. Inte förrän han tog till orda.
    "Arno..." sade hon prövande då hans röst svek honom, men tystnade igen då han fortsatte.
Hon kunde inte låta bli att undra hur länge han burit det inom sig. Hur länge han väntat på att få ur sig detta. Naira såg kort på familjen som tyst stod och såg på innan hon återigen vände ögonen mot sonen.
    "Nu lyssnar du på mig." sade hon med allvarlig, nästan vass, röst. "Jag visste vad det var jag gav mig in på när jag och Zayev gick med i Jägarna. Mitt öde sedan den dagen var att bli dödad av en vampyr. Hade det inte hänt då hade det hänt senare. Verkligheten är att jag aldrig hade kunnat få en stilla död, aldrig dött av ålder."
Hon var tvungen att få honom förstå. Det var inte hans fel.
    "Varken du eller dina syskon hade något val. Ni föddes in i det här. Är det någon du ska vara arg på så är det oss." hennes minspel mjuknade och likaså gjorde hennes röst. "Och det var inte du som tog mitt liv. Det var vampyren."

    Älskade valp, varför gör du såhär mot sig själv?

    "Jag räddade dig för att jag älskar dig över allting annat. För att du är min son."
Hennes röst sprack i slutet av meningen. Vid gudarna som hon önskade att hon kunde gråta och känna sig lättare inombords.
    "Och jag skulle göra det om och om igen om det krävdes."
Visst ångrade hon att hon inte kunnat vara där för honom. För Zayev, Oberon, Nena, Azdell och Gharrow. För flocken. Men hon ångrade inte för ett ögonblick valet hon gjort. Valet att rädda sin son från vampyrens käftar.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Han kunde inte tro sina ögon. Hon stod faktiskt där framför dem. Död, men närvarande. Zayev hade inte trott på valparna när de först berättat för honom. De hade bara drömt det. Men när de båda hade samma dröm... någonting var tokigt. Och nu stod hon där och såg på honom, och han kunde inte få fram ett enda ord. Han saknade henne så han höll på att spricka. Varje dag hade han tänkt på henne. Varje dag hade han sörjt.
    "Förlåt att det dröjde så."
Dröjde? Bara det faktum att hon visat sig igen var ett mirakel. Han hade trott att han aldrig skulle få se henne igen. En blandning av obeskrivlig lycka och total sorg och skyldighet välde över honom på samma gång. Han visste knappt vad han skulle känna. Allting han var helt säker på var att tårarna rann i en strid ström ned för hans ansikte.
    "Hur kan du säga så?"
Sonens röst tillkallade hans uppmärksamhet och han såg på honom. Vad som sedan skulle lämna hans mun var någonting han aldrig skulle komma att glömma. Skulden Arno känt över att Naira dött. Visst hade han vetat att han kände sig skyldig, vid gudarna till och med han hade skamligt nog sett sonen som skyldig ett tag, men aldrig hade han kunnat ana hur mycket skuld sonen verkligen bar på.

DE HADE HAFT EN PAPPA SOM INTE FÖRSVANN OCH ALLT ÄR MITT FEL!

Visst hade han varit frånvarande men försvunnen? Hade det verkligen... Zayev vände blicken ner i marken. Han hade aldrig menat det men han hade övergett sin familj när de behövde honom som mest. Grävt ner sig i sin egen sorg. Han var verkligen helt värdelös, men inte för att han inte kunnat rädda Naira. Innerst inne visste han nog att han aldrig hade kunnat rädda henne den dagen. Men han hade övergivit sina valpar. De han älskade mest i hela världen.
Den stora hannen tog ett steg närmare sonen när Naira tillrättavisade Arno. Till och med i döden gjorde hon ett bättre jobb än han gjort. Tanken var skrattretande. Han kunde verkligen inte göra någonting utan henne. De orangea ögonen sökte sig ner till marken igen.
    "Förlåt mig..." Orden lämnade hans mun innan han ens hunnit reflektera över det. "Förlåt mig för att jag inte funnits där för er när ni behövt mig..."
Rösten darrade när han talade. Han kände sig så otroligt skamsen och skyldig över att ha övergett dem. Han var ju deras far för tusan! Det var hans jobb! Att ta hand om sina valpar. Att vara en trygghet för dem. Och han hade svikit dem. Helt och hållet.
    "Jag kan inte ens... jag menar..."
Det fanns ingenting han kunde säga som skulle kunna beskriva hur ledsen han var över det. Hur mycket han ångrade sig och valet han gjort över att dra sig undan.
Till överst på sidan Gå ner
Gharrow
Novis
avatar

Spelas av : Jenn

InläggRubrik: Sv: Återförenade [Jägarna]   lör 07 jan 2017, 18:00

Blicken flackade våldsamt mellan gestalten av modern och Arno. Hans bror som alltid var glad, som alltid var stark. 
Gharrow svalde hårt och kände hur tårarna la sig som ett tjockt lager över randen av hans nedre ögonlock. Arno. Att se honom falla i bitar gjorde så ont inombords - som att något var på väg att brista i honom. Han snörvlar högt. Azdell. Nena. Blicken vändes tillbaka från det håll dom kommit när deras sinnen smög sig upp på hans radar. Pappa.
Alla tre var där. Ögonblicket han mötte faderns ögon var den då allt brast. Tårarna välde ner över kinderna och det slog honom. Kanske han borde vara stark för sin familj, som Arno varit för dem alla, men han var inte som Arno. Han var svag. Känslig.
'Pappa...' Ordet kom ut som en viskning mellan snörvlingarna.
Han såg tillbaka. Arno. Mamma. En explosion av känslor slog ut från brodern och ynglingen ryggade med ens tillbaka. Backade några osäkra steg för att stöta in i faderns ben. Gharrow vänder sig om, slickar pappa över benet och förflyttar sig åt sidan.
Blicken hamnar på hans systrar för en kort stund innan han leder den tillbaka till Arno och Mamma.


Senast ändrad av Gharrow den sön 08 jan 2017, 00:59, ändrad totalt 1 gång
Till överst på sidan Gå ner
Arno
Antagen
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Återförenade [Jägarna]   lör 07 jan 2017, 20:10

Arno grät. Stora, tjocka tårar föll från hans ögon. Hans kropp skalv av tunga snyftningar och kvidanden när hans mamma försökte trösta honom, men det hjälpte inte. Inget hjälpte. Hon var redan död. Han hade inte haft ett val om att födas in i den här flocken, men han hade haft ett val då. Och han hade sprungit tillbaka istället för i säkerhet. Han hade kallat på dem. Det var han som vampyren slutit sina tänder om. Han vars hals bar ärr efter vad som skulle ha blivit hans död. Han som bar ärr efter den död som hans mamma istället fick. Om han inte hade återvänt till striden så hade hon inte behövt skydda honom. Oavsett vad de valt tidigare.
     ”Mamma”, var allt Arno fick fram. Det var inte mer än en hickning mellan snyftningarna. Det var fel. Hon borde ha varit här nu. Han hade gått över det i sitt huvud så många gånger, enda sedan den natten för vad som kändes som en evighet sedan. Smärtan från då hade över tiden blivit en avlägsen värk, men den hade aldrig försvunnit. Aldrig slutat fråga. Om jag bara inte. Om jag gjort något annorlunda. Om jag inte sagt något. Om jag bara sprungit som tillsagd. Om jag…
     Men det spelade ingen roll hur mycket han grämde sig. Hans mamma var död. Hans och Oberons och Gharrows och Azdells och Nenas mamma var död och det var hans fel. Naira var död och Zayev-
     Arno vände plötsligt blicken till sin pappa när Zayev tog till orda. En flammande ilska sprängde fram inom honom. Arno ville inte vara arg. Han tyckte inte om att vara arg. Alla runtom honom var arga, så arga. Det var något mörkt med det, något obehagligt.
     ”NEJ!” Han låste blicken vid Zayev. ”NEJ DU FANNS INTE DÄR. DU VAR INTE DÄR NÄR NENA VAR MED OCH JAGADE FÖRSTA GÅNGEN. DU VAR INTE DÄR NÄR AZDELL UPPTÄCKTE SIN KRAFT. VET DU VAD GHARROW HAR GJORT VID SIDAN OM TRÄNINGEN? HAR DU SETT DET HAN LÄRT SIG?” Arno visste att han gick för långt. Han ville inte säga mer, ångrade orden när han hörde dem lämna sin mun. Men han kunde inte sluta. Och någonstans ville han säga mer. Någonstans inom sig ville han vara arg, där ville han att Zayev visste att han varit borta. Vad han hade missat. Hur resten av flocken varit mer närvarande än honom. Hur Loke varit mer närvarande. Zayev hade inte varit där när Dimitrij varit arg. Han hade inte varit där under vandringen. Han hade inte varit där när Arno fumlat och försökt förstå hur han kände. Han hade inte varit där när Arno varit stark. Han hade inte varit där när-
     ”Du var inte där när Oberon grät.” Arnos röst, skrovlig redan innan och nu tjock av gråt, gav med sig i utdragna kvidanden. ”Du var inte där när jag grät.” Han ville inget hellre än att sjunka genom marken. Han ville inte såra sin pappa, men en liten bit av honom kunde inte förlåta. Med tänderna blottade i en grimas och ögonen vidgade av blandad sorg och ilska fortsatte han, betydligt lägre än förut. De sista orden försvann i ett kvidande.
     ”Hade du varit här för dem om jag inte varit det?” Hade du varit här om mamma varit vid liv? Om det var mig du förlorat istället? Om jag tagit hennes plats? Trots att han hade blicken fäst vid Zayev så såg han inget längre. Världen var inte mer än ett skimrande töcken bakom tårarna.

_________________

Enduring and forgiving are two different things. You must not forgive the cruelty
of this world. It's our duty as human beings to be angry at injustice. But we must
also endure it. Because someone must sever this chain of hatred.

(Fullmetal Alchemist, Vol. 18, Hiromu Arakawa )
Till överst på sidan Gå ner
Zayev
Björn-fisk-buss-tjockis-fulfejs
avatar

Spelas av : Älg

InläggRubrik: Sv: Återförenade [Jägarna]   sön 08 jan 2017, 15:09

Arno snodde runt och ilskan hos sonen var någon som Zayev aldrig tidigare hade sett. Visst hade han sett honom arg, även om de gångerna var få, men aldrig på det här viset. Aldrig riktat mot honom. Han hatade det. Och han visste att han bara hade sig själv att skylla.
    Tyst lyssnade han till Arnos ord och var och ett av dem skar i honom som de vassaste utav tänder. Och allting var sant. Han hade inte varit med när Nena jagade första gången, eller när Azdell upptäckte sin kraft, och inte heller hade han sett till nån större utsträckning vad Gharrow hade lärt sig. Han hade inte funnits där. Han hade inte funnits där för de viktigaste vargarna i hans liv. Hans egna valpar.
    "Arno..." sade han tyst när sonens ord tagit slut.
Han ville inget hellre än att gå fram till honom och hålla honom tätt intill sig. Men han vågade inte. Rädslan över att bli bortstött var enorm. Zayev blinkade bort tårarna för att kunna se klarare.
    "Jag..." hans röst svek honom.
Vad skulle han egentligen säga? Fanns det ens någonting han kunde säga?
    "Jag vet... att jag svikit er, och jag förstår om ni aldrig kommer kunna förlåta mig..." han var inte bra på att tala om emotionella saker, hade aldrig varit. "Och jag kan inte ens beskriva hur ledsen jag är över det."
Zayev mötte Arnos blick. Mötte sorgen och ilskan.
    "Det finns ingenting jag kan säga för att göra det bättre, hur gärna jag än vill." de orangea ögonen sökte sig till Naira. "Jag förlorade en del av mitt hjärta... Och varje dag har jag önskat att det kunde varit jag istället..."
Naira hade kunnat finnas där för deras valpar trots sorgen. Hon hade vetat vad hon skulle göra. Hon hade kunnat vara stark. Till skillnad från han själv.
    "Jag vet hur det är att förlora sin mor... känslan av att allting är ens fel..."
Han hade dödat henne. Sin älskade mor, den han älskat mest. Om han bara hade kunnat kontrollera sin ilska... så hade det aldrig hänt.
Zayev vågade sig på att se på sonen igen. Han hade aldrig berättat det här för honom. Ingen av valparna visste. De enda som faktiskt vetat om det var Dimitrij och Naira.
    "Jag förlorade kontrollen... precis som dagen då..." hans röst tynade bort. "Min mor råkade komma i vägen. I ett försök att lugna mig."
Han hade inte varit mycket äldre än vad Arno själv var.
    "Så jag förstår hur du känner. Mer än vad du tror."
Flera gånger hade han tänkt vad som kunnat hända om någon av valparna var den som kommit i vägen istället för Loke. Tanken fyllde honom med sådan skräck och sorg att han knappt klarade av det.
    "Jag har varit så otroligt rädd för att förlora er..." ett kort, glädjelöst skratt lämnade honom. "Men det verkar som att jag redan gjort det."
Ironin var nästan skrattretande. Han kunde verkligen inte göra någonting rätt.
Till överst på sidan Gå ner
Niyaha
Antagen
avatar

Spelas av : My

InläggRubrik: Sv: Återförenade [Jägarna]   ons 25 jan 2017, 02:44

Azdell och Gharrow hade kommit tumlande, kallande efter allas uppmärksamhet. Mamma, Naira, hade de sagt. Redan då hade det börjat värka långt in i bröstet. Det var en hägrande rädsla. Vad menade dem? Orden hade varit tafatta, otydliga. De hade tillsammans med Zayev försvunnit upp bland Bergen. Niyaha hade sökt sig till syskonen, berättat, innan även hon med en hetsig fart försvunnit upp längs bergsfoten efter doften av Azdell, Gharrow och Zayev.
     Innan hon ens kommit fram, hörde hon skrik. Skrik fyllda i vredesmod studsade emellan bergsväggarna. Rädslan växte sig djupare. Arno? Orden var oklara, Niyaha kunde inte urskilja vad han sade men det gjorde ont inuti henne att höra hans stämma så fylld av eldfängd ilska. Tiken ökade takten ännu mer, orolig.
     Niyaha såg avbilden av Zayev längre bort, hörde deras stämmor. En blek, färglös varelse befann sig bland dem. Det var inte förrän några långa språng närmare hon kunde se vem det var. Nairas skepnad. Nairas tomma skepnad. Hjärtat stannade i hennes bröst, och utan hejd föll tårarna. Var det verkligen hon? Var det verkligen... Naira? Det spelade ingen roll hur väl hon mindes henne, när hon nu såg henne, så var det som varje atom i hennes kropp exploderade i smärta och saknad. Åh, Naira...
Blicken sökte sig till Arno. Skälvande i smärta, i sorg. Niyaha stönade av värken. Käraste Arno, käraste, käraste... Niyaha kunde inte stoppa sig, utan att tänka skyndade hon sig fram till honom.
     ”Arno”, andades hon tyst. Tårarna rann fortfarande längs hennes kinder ohämmat. Hon visste att det inte fanns ord. Det fanns inget hon kunde säga. Det fanns inget någon kunde säga. Istället tryckte hon sig intill honom, begravde huvudet i hans rufsiga krage. Gråten fick henne att huttra. Försiktig sneglade hon på Naira. Hon vågade inte tro sina ögon, var skepnaden sann? Hon vågade inte tala till henne, visste inte vad hon skulle säga. Istället tryckte hon sig närmare Arno.
     Jag är här... Jag är här...
Till överst på sidan Gå ner
Oberon
Antagen
avatar

Spelas av : Vic

InläggRubrik: Sv: Återförenade [Jägarna]   mån 19 jun 2017, 04:01

Det ryckte i de runda öronen. Rörelser. Röster. I vanliga fall hade Oberon inte uppmärksammat dem, allt för van flockens rörelse och ljud, men dessa var annorlunda. Stegen var inte det de brukade vara en tidig kväll när majoriteten fortfarande sov; försiktiga och få. Istället lät de jäktade - snabba steg och tvära stopp - men än märkligare var de dämpade rösterna mellan djupa andetag. Viskningar.
   Ögonen rörde sig oroligt bakom ögonlocken. Sömnen var enveten och Oberon fann sig själv drifta bort från märkliga viskningar och stressade steg när en plötslig rädsla gjorde sig påmind. Arno.
   Han kände sig själv dra efter andan och slog med ens upp ögonen; klarvaken. Han såg sig omkring omedveten om att han andats ut sin brors namn. Arno var inte där. Vilka än som pratat tidigare var inte heller där. Varför? Var var Arno? Varför viskad... Hjärtats hårda bultande dränkte allt ljud omkring honom. Han svalde hårt. Arno. Det hade hänt Arno något. Nej. Nej. Vad hade han... vid gudarna, vad hade hänt?
   Oberon sprang. Han vågade inte stanna; vågade inte sakta ned. Hur mycket tid hade Arno kvar? Kanske var det redan för sent? Nej, snälla. Varför hade ingen sagt något? Ville de inte att Oberon skulle få veta?
   Doften av flockmedlemmar låg färsk i luften och Oberon spårade den upp bland bergen. Lågor flammade ur gapet och upp mot nosen för varje hårt andetag. Helveteshunden bad, bad Gudarna att inte ta Arno ifrån honom men avbröts när skrik plötsligt vandrade mellan bergväggarna. Oberon tvingades stanna och försökte tyda den panikartade stämman genom ekot. 
   "...VAR INTE DÄR NÄR NENA VAR MED OCH JAGADE FÖRSTA GÅNGEN. DU VAR INTE DÄR NÄR AZDELL UPPTÄCKTE SIN KRAFT. VET DU VAD GHARROW HAR GJORT VID SIDAN OM TRÄNINGEN? HAR DU SETT DET HAN LÄRT SIG?”
   Arno. Vid liv. Arno var vid liv. Oberon kunde inte känna någon lättnad. Han hörde de sårade orden välla ur sin bror och förstod vem de var menade för. Det fick den tidigare rädslan att ersättas med en ny. Hur skulle pappa ta Arnos ord? Vad hände om han tappade kontrollen när Arno var i närheten?
   Oberon sprang på nytt. Han mötte sin fars ryggtavla, så väl som sina småsyskons gestalter. Blicken sökte febrilt av området - letandes efter Arno - men föll på en skir varelse mitt emot. Fem ögon räknade han till i dess näpna ansikte och luften slets ifrån honom.
   Han tvärstannade; kippade efter andan i vad som kändes som en evighet, oförmögen att dra in ny luft i lungorna. Ögonen stod stilla på honom, fäst vid den bleka gestalten. Det kunde inte... mamma. Benen darrade märkbart. "Nej. Nej...", andades han ynkligt ut med skälvande stämma. Ögonen var blanka och orden inte mer än viskningar. Nej. Nej, nej, nej. Mamma. Nej. Varför?
   Plötsligt var han tillbaka; höga lågor som i cirkel omgav dem. Mamma och Arno. Döda. Magen vred sig när han kände Arnos blod på sin tunga; såg hans panikslagna blick så väl som sin mors livlösa kropp.
   Oberon ville skrika. Allt gjorde så fruktansvärt ont och för en stund trodde han sig känna sina egna ärr spricka upp på nytt. Han öppnade munnen, men alla ord - allt han ville säga - stockade sig i halsen.
   Rörelser fick blicken - som så nitiskt bitit sig fast i varelsen - att flacka, och Oberon såg till höger om sig. Arnos skepnad. Synen var lika smärtsam som dagen då döden nästan tagit honom. Tårar strömmade ned för hans kinder och Oberon rusade fram till sin bror, så brysk i sina rörelser att han nästan knuffade bort Niyaha.
   Han pressade Arno intill sig och höll om hans skälvande kropp men sin framtass. Mellan tårarna såg Oberon mot Zayev med en blick blandad av sorg och ilska. Han vägrade torka Arnos tårar. Han ville att deras far skulle se och känna all den sorg och skuld Arno burit på de senaste månaderna. Detta var verkligheten. Detta var vad han och mamma fött in dem i.
Till överst på sidan Gå ner
Naira
Ande
avatar

Spelas av : Älg

InläggRubrik: Sv: Återförenade [Jägarna]   mån 19 jun 2017, 12:27

Hon hoppade märkbart till när Arnos röst höjdes. All ilska och sorg som spilldes ur honom krossade hennes hjärta. Han hade burit på det länge, så mycket kunde hon avgöra i alla fall.
    "Älskling..." sade hon tyst.
Samtidigt som hon visste att sonen var tvungen att få allt det här ur sig, och att Zayev behövde höra det, så visste hon också att det skulle krossa den stora, blå drummeln. Med sorgsna ögon såg hon på sin partner och väntade. Hans svar kom och det fanns så mycket sorg i hans röst.
En rörelse i ögonvrån fick henne att ta blicken från Zayev och den landade på en bekant skepnad. Ett försök till ett leende spred sig på hennes läppar. Älskade Niyaha. Hon kastade sig mot Arno och mitt i all sorg kände hon ett stygn av glädje.
    "Hej, vännen." sade hon mjukt när hennes och Niyahas ögon möttes.
Ytterligare en rörelse tog hennes uppmärksamhet. Oberon. Hennes fina, älskade Oberon. Även han kastade sig mot Arno, men han såg inte på henne. Hans blick var istället riktad mot Zayev. Naira såg på den björnlike. Han såg helt förtvivlad och förstörd ut.
    "Zayev..." hon sade det tillräckligt högt för att han skulle höra henne.
Hon var kluven. Hon ville trösta honom. Hon ville skälla på honom. Hon önskade vagt att hon aldrig kommit dit. Att hon aldrig hittat dem. Hon hade orsakat dem så mycket smärta. Mer än hon någonsin önskat, än hon kunnat ana.
    "Åh, din drummel." sade hon uppgivet. "Jag offrade inte mitt liv för att du skulle överge dem."
Att hennes död tagit hårt på honom var uppenbart, men han kunde inte bara stänga av och försvinna. Han var deras far: han var menad att finnas där för valparna.


ZAYEV
Både Niyaha och Oberon dök båda upp och han såg på dem. Att möta den nyanlända sonens ögon var oerhört smärtsamt. Ilskan. Smärtan. När Naira kallade på hans uppmärksamhet såg han nästan motvilligt på den skira skepnaden. Hon var död, men ändå stod hon där framför honom. Det gjorde ont. Så ont.
    "Åh, din drummel."
Orden fick skammen att blossa upp inom honom. Tårarna som tillfälligt slutat rinna började igen. Han blinkade frenetiskt för att kunna få en någorlunda klar syn igen.
    "Jag vet." svarade han med bruten röst.
Han hade svikit dem. Arno. Oberon. Nena. Azdell. Gharrow. Naira. Hela flocken. Han hade svikit dem alla. De orangea ögonen såg på sönerna.
    "Och jag är så, så ledsen över det."
Han visste inte vad han skulle säga, vad han kunde säga. Han hade aldrig menat att överge dem. Men han hade gjort det ändå. Och han visste inte vad han någonsin skulle kunna göra för att rätta till sitt misstag.
Till överst på sidan Gå ner
Oberon
Antagen
avatar

Spelas av : Vic

InläggRubrik: Sv: Återförenade [Jägarna]   mån 03 jul 2017, 14:27

Skepnaden talade med mammas stämma. Oberon hade svårt att avgöra vad den och Zayev sade genom Arnos ostadiga andetag och sin egen gråt. Han var inte säker på att han ville höra heller.
   "Du var inte där för dem...", bet han fram med en röst tjock av gråt efter att Zayev mumlat fram sin ånger. "För Azdell, Nena, Gharrow." Han tvingade sig själv att se på den blå björnen och tryckte instinktivt sin bror närmare intill sig. "Du... du klandrade Arno", viskade han och skakade oförstående på huvudet med en blick som grumlades av förtvivlan. Hur kunde man göra så? Hur kunde pappa göra så? Han förstod inte. Kroppen vibrerade kraftigt av alla känslor som efter månader nu bubblade upp till ytan. Han ville skrika Zayev i ansiktet; spotta på hans lama ursäkter. Delar av honom ville aldrig förlåta sin far.
   Oberon drog ett skakigt andetag i ett försök att lugna sig själv och stärka sin svaga stämma. "Vi förlorade mamma den natten och... och även en del av dig. Jag trodde Arno var dö–" Ordet vägrade lämna hans mun. Han begravde ansiktet i sin brors hals och en våldsam snyftning lämnade honom. Pälsen dränkte det mesta av hans röst när han fortsatte. "Allt blod... h-han, han dog." Oberon drömde fortfarande mardrömmar om den natten; vaknade upp gråtandes med ytlig, oregelbunden andning, paniken tydlig i de fyra ögonen. "Jag vill inte förlora fler", andades han orkeslöst ut och mötte sin fars blick. Jag kan inte förlora dig också. "Och jag är less på att vara arg. Arg och r–" Oberon hindrade sig själv. Han vågade inte berätta hur mycket ilskan skrämde honom; hur obeskrivligt rädd han var över tyngden i bröstet som vissa dagar var så outhärdlig att han knappt stod ut. Han svalde ner ordet i sin svullna hals. Detta handlade inte om honom.
   "Jag älskar dig, pappa", pep Oberon ynkligt och ögonen tårades på nytt. Han behövde klargöra det innan han fortsatte. Den blå tog ett par andetag för att finna styrka i sin röst, han ville inte att den skulle svika honom nu. "Om... om de kan förlåta att du inte fanns där, om Loke kan förlåta vad du gjorde..." Han knep ihop ögonen; tvingades stilla sin svajande stämma. "Om Arno kan förlåta vad DU gjorde mot honom så, så kan även jag." Det tog emot att säga det, men Oberon kunde inte fortsätta låtsas att han hatade sin far. Hatet åt upp honom, och han orkade inte ha ont mer.
   "Men det förändrar inte vad ni gjort." Oberon såg mellan båda föräldrarna och skrämdes av hur lik sin far han lät med den nyfunna skärpan i rösten. "Vad ni fött in mina syskon i, det – DET – kommer jag aldrig förlåta er för." Det kunde han inte, även om han ville.


Senast ändrad av Oberon den lör 07 okt 2017, 15:08, ändrad totalt 1 gång
Till överst på sidan Gå ner
Arno
Antagen
avatar

Spelas av : MoonPhanter

InläggRubrik: Sv: Återförenade [Jägarna]   lör 12 aug 2017, 14:23

Känslorna var överväldigande. De var för mycket. Ilskan var inte längre mer än ohämmad gråt. Det kändes som om han höll på att drunkna. Han kunde inte göra annat. Han kunde inte säga något när Niyaha tryckte sig emot honom. Han kunde inte svara med mer än att själv trycka sig närmre Oberon när brodern höll honom nära. Han såg inte mer än ett töcken av päls och blöta färger. Arno hörde sin pappa svara, hörde sin mamma – mamma, förlåt, förlåt, förlåt – sin mammas röst och Oberons ilska. Han registrerade inte alla orden, men det var tillräckligt för att han skulle förstå. Han försökte skaka på huvudet, men rörelsen var för ansträngande. Hans kropp skalv okontrollerat av snyftningarna. Han tillät sig att hållas närmare, än hårdare i broderns omfamning. Han grep själv, mer eller mindre medvetet, hårt om Niyaha i sin famn.
     ”Förlåt”, lyckades Arno slutligen få fram. Hans röst var inte mer än ett lågt kvidande. När det första ordet funnit vägen mellan de blöta hickningarna så var det som om en damm hade rämnat, och en flod av känslor flödade ur honom. ”Förlåt mig. För-förlåt. Mitt. Förlåt.” Han kunde inte stoppa det jämrande mantrat av ursäkter. Hans röst förblev tunn och svag, men orden vägrade sluta. Han ville bara sluta. Försvinna. Han önskade, så innerligt, att det här aldrig hade hänt. Önskade att han aldrig hade återvänt den natten. Önskade att han kunde ha tagit sin mammas plats. Allt hade varit bättre då. ”Förlåt. Det är mitt fel. Mitt- förlåt mig. Om jag inte- om jag hade- förlåt.” Arno hade varit stark, han behövde vara stark, för resten av familjen. För sina syskon. Men Arno kunde aldrig vara som mamma. Han kunde aldrig fylla hennes plats. Det hade varit bättre för alla om… om…
     Han var så arg. Arg på sig själv. Arg på sin pappa. Arg på hur orättvist allt var. Hur orättvist det var att hans småsyskon aldrig hade fått lära känna mamma. Hur orättvist det var att Oberon skulle behöva gråta över något som Arno hade gjort. Hur orättvist det kändes att vara arg på Zayev, när Zayev hade all rätt i världen att beskylla Arno för det han hade gjort. Arno hade- han hade-
     Arno kunde inte andas. Han ville inte vara arg. Ville inte vara ledsen. Han ville inte vara arg på sin pappa. Ville inte att Oberon skulle vara arg. Han tryckte sitt ansikte hårt mot broderns bröst. ”Förlåt mig.”

_________________

Enduring and forgiving are two different things. You must not forgive the cruelty
of this world. It's our duty as human beings to be angry at injustice. But we must
also endure it. Because someone must sever this chain of hatred.

(Fullmetal Alchemist, Vol. 18, Hiromu Arakawa )
Till överst på sidan Gå ner
Zayev
Björn-fisk-buss-tjockis-fulfejs
avatar

Spelas av : Älg

InläggRubrik: Sv: Återförenade [Jägarna]   mån 25 sep 2017, 21:55

Han kunde höra Oberons röst, full av gråt, och han såg på sonen.
    "Du klandrade Arno."
Zayev bet ihop käkarna. Det var sant. Han hade gjort det. Och det var det han skämdes mest över. Arno råkade finnas på fel plats vid fel tidpunkt. Han må ha brutit mot en order, men det var inte Arnos fel att Naira var död. Men han hade tyckt det då. Han öppnade munnen för att säga någonting men inga ord kom ut. Försiktigt stängde han den igen. Oberon fortsatte att tala, och den björnlike stod tyst och bara lyssnade. Orden skar i honom något fruktansvärt, men han visste att sonen var tvungen att få ur sig dem.
    "Arg och r-" sonen avbröt sig, men Zayev trodde sig kunna gissa vilket ord som skulle komma därefter.
De hade alla varit rädda. Han visste att åtminstone han själv hade varit det. Rädd för att förlora någon av valparna. Och ändå... ändå hade han övergett dem.
    "Jag älskar dig, pappa."
Ett kvidande läte lämnade honom. Han var beredd på ilska och besvikelse, men inte det. Och bara det faktum att han var villig att förlåta honom för allting... Han förtjänade det egentligen inte, men han ville inget hellre. Han ville att allting skulle vara så som det en gång varit, i Acherati. Men det skulle aldrig mer ske. För någon av dem.
    "Jag älskar dig också." lyckades han med tjock röst få fram när sonen tystnat. "Jag älskar er alla."
Oberon, Arno, Azdell, Nena, Gharrow, Niyaha, Nadie... Alla. Biologiska eller inte, de var i hans ögon alla hans valpar. Och han hade svikit dem något fruktansvärt.
    "Och jag klandrar dig inte för det... Vi visste båda om riskerna, men samtidigt..." han var inte säker på hur han skulle fortsätta.
    "Vi kunde inte heller ana hur det verkligen skulle bli." Nairas mjuka stämma fyllde i luckorna i hans egna mening. "Men det förändrar inte att vi drog in er i en hård och orättvis verklighet."
Zayev nickade. De kunde inte få det ogjort, och medan Dimitrij klargjort precis vad som kunde ske hade ingen av dem direkt sett allvaret i det. Och bristen på hot hade gjort att alla varningar hamnat i skymundan. Tystnaden hängde obekvämt över dem, fram till den bröts av Arnos stämma.
    "Arno..." de oragea ögonen tårades på nytt.
Han ville gå närmare och bara svepa upp sönerna i famnen och aldrig någonsin släppa taget om dem. Men han visste inte om han fick. Han ville inte riskera någonting. Hjälplöst såg han på Naira för stöd och hon skakade vagt på huvudet. Till och med nu kunde hon se rakt igenom honom.

NAIRA
    "Arno, hjärtat mitt." hon påkallande mjukt hans uppmärksamhet. "Jag klandrar dig inte. Du gjorde vad du kände var rätt."
Hon sökte hans blick och lyckades fånga den för ett kort ögonblick.
    "Precis som att jag gjorde det jag kände var rätt."
Hon skulle gå genom eld och över hav om det innebar att skydda sina valpar. Det fanns ingenting hon inte skulle göra för dem.
    "Jag ångrar inte en sekund att jag valde att rädda dig. Så snälla... gör inte såhär mot dig själv."
Hon klarade inte av att se honom så ledsen. Så full av ilska gentemot sig själv.
Till överst på sidan Gå ner
Oberon
Antagen
avatar

Spelas av : Vic

InläggRubrik: Sv: Återförenade [Jägarna]   lör 07 okt 2017, 16:02

Han hyssjade mjukt sin bror och vilade all vikt på hasorna när han omfamnade Arno med båda tassar. Det var inte hans fel. Oberon ville be honom sluta ursäkta sig - få honom att inse att Nairas död inte låg på han axlar. Men skulden vägde tyngre än hans ord. Oberon visste det.
   Det fanns inte mycket den mörkare av bröderna kunde göra annat än att hålla om Arno. Visa att han aldrig skulle lämna honom. Visa att om än Arno inte ville förlåta sig själv så fanns där andra som aldrig skulle klandra honom. Det var inte hans fel.
   Oberon kände sig liten, för liten för Arno och sin egen kropp. Han säkrade ett stadigare tag om brodern och strök tungan över hans huvud. En rysning gick genom kroppen när Naira talade, och Oberon andades ut ett skakigt andetag. Det var verkligen hon. Om än blicken inte riktigt vågade fästa vid den skira gestalten var stämman bekräftelse nog. Hon hade rätt, så klart. Det var inte Arnos fel. Det var något bisarrt med att deras mor även i döden kunde fostra, älska och trösta på samma sätt som hon gjort i livet. Han saknade henne.
   Flyktigt undrade Oberon vad deras mor såg när hon vilade blicken på honom. Om han såg så vilsen och rädd ut som han ibland kände sig. Fanns det kvar något utav den skojfriska, glada Oberon under all ilska? Ibland var han inte säker. De dagar han tränade tills benen vek sig och det svartnade för ögonen, var det tanken på att förgöra allt till aska som drev honom hårdast. Allt för att skydda de han älskade. Allt för dem, alltid.
   Det var inte Arnos fel. Han hade inte tagit mammas plats. Genom ett mirakel hade han lyckats behålla sin egen. Bland all sorg och smärta, var det en enorm tröst att Arno fortfarande fanns vid Oberons sida. Ärrad visserligen, men vid liv.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Återförenade [Jägarna]   

Till överst på sidan Gå ner
 
Återförenade [Jägarna]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1
 Liknande ämnen
-
» En fisk [Jägarna]

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Sacrari-
Hoppa till: