Det här är inget nederlag. Han upprepade orden för sig själv, gång på gång, som ett mantra, när han vankade av och an mellan trädstammarna. Devils hade inte gett upp. Kione och Spik skulle söka norrut. Han skulle fortsätta österut. De hade fortfarande en chans att lyckas. Mörkret tätnade. Solen hade sedan länge försvunnit bakom horisonten. Det var tyst och vindstilla. Omkring honom i mörkret låg flockmedlemmarna och sov. Tass kunde höra en och annan snarkning och någon som rörde sig i sömnen. Dessa ljud skulle i vanliga fall göra den gamle ledaren varm inombords. Men Malvados svek hade gjort Tramptass kall och avtrubbad. 

Någonting rörde sig i mörkret. Tass kände flockbroderns vakna sinne närma sig. Tass stannade upp i sitt vankande och såg ut i mörkret. "Hej Saturn."

Han hade inte direkt svårt att sova. Han kände sig bara rastlös och det gjorde att han inte kände sig så trött att han skulle kunna lägga sig ner och somna. Så den randiga hanen hade klivit upp och börjat rörs sig runt platsen där de andra flockmedlemmarna ligger och sover. Natten är frisk och var inte de alla helt slut av jakten så hade nog natten kunnat kallas lugn och fridfull. Men förmodligen var fridfull något som ingen av dem riktigt kände till just nu.
Energin av flockledaren längre bort hade för en stund fångat Saturn's uppmärksamhet. Något tveksamt om han skulle ta sig närmare hade än dock tassarna styrt honom åt det hållet. Inte långt senare hörs ledarens röst hälsa honom vid namn. Ett snett leende placerar sig på den randiges läppar och han kliver fram.
"Hej, Tramptass". Hälsar han själv och böjer lätt på nacken i en respektgivande gest åt ledaren och stannar på behörigt avstånd.

Den randige vargen stannar en bit ifrån ledaren och hälsar. Det går inte riktigt att urskilja honom från mörkret. Bara en mörkare siluett avslöjar var tigervargen befinner sig. Höstmörkret hade kommit fort och Tass var inte riktigt beredd på vinter. Inte än.

"Har du bestämt dig för hur du ska göra imorgon min vän? Ska du fortsätta sökandet efter förrädaren?" Det fanns inget hot i rösten. Tass skulle inte döma de som valde att återvända till Blodbergen. Jakten hade varit hård och intensiv. Alla var trötta och de hade lämnat reviret försvagat alltför länge nu. Men ledaren hoppades ändå att några valde att fortsätta sökandet.

Saturn står stilla och studerar ledaren. Även om mörkret ligger tätt omkring dem så har han inga svårigheter att se. För han ser energierna. Den randige står stilla och lyssnar till ledarens stämma.
"Om det förväntas av mig så gör jag det. Vi kan behöva så många ögon som möjligt för att fortsätta sökandet. Så länge det har högsta prioritet". Svarar han. Saturn känner inte för att återvända till reviret och sitta där och tänka på vad som kan hända i framtiden. Han är hellre ute i fält och drar sitt strå till stacken. Han gör vad som behövs göras och vad som krävs av honom. Så länge förrädaren fortfarande är där ute så finns det fortfarande orsak till att fortsätta sökandet om det är ledarens order. Men kanske är det bättre om alla eller i alla fall så många som möjligt drar sig tillbaka till reviret och gör sig redo för eventuella överraskningsattacker. Man är starkast tillsammans och inte spridda för vinden. Men i sådana här situationer vet man inte vad man kan förvänta sig.
"Men vi är som starkast tillsammans". Orden smiter över hans läppar som en fundering mer än en åsikt.

Tramptass hummade till svar. Malvado var högsta prioritet. De skulle inte ge upp. Tass gav aldrig upp.

"Nej. Vi behöver någon som söker söderut. Ta med dig någon lämplig, om du vill." De var inte starkast tillsammans. Ensam är stark. Det fanns ingen annan han kunde lita på än sig själv. Han skulle hädanefter söka ensam. Ingen skulle då hugga honom i ryggen. "Och Saturn. Passerar du Öknen, hitta de vi lämnade kvar och ta med dem tillbaka. Ta med dem hem." Om de fanns kvar, om de fortfarande levde. Sarabi var lojal. Tass kunde lita på henne. Eller kunde han det? 

"Vi möts i Blodbergen sen." När visste inte Tass. Kunde vara dagar, kunde vara månader. Kanske till och med år.

Söka söderut. Ta med någon lämplig. Ärligt talat visste Saturn inte vem som skulle vara lämplig. För även om han anser att de är starka tillsammans så var det länge sedan Saturn hade någon vid sin sida som han helt och fullt litade på. Han tänker tillbaka till en tid med påfågeln. Men kunde det ses som tillit? Saturn är i alla fall övertygad om att han är där han ska vara. Devils är hans hem och han skulle aldrig kunna svika Tramptass. Men är lojalitet detsamma som tillit?
"Jag gör mitt bästa". Svarar han.
Passera öknen. Hitta de som lämnades kvar. Ta med dem hem. Vi möts i Blodbergen sen. Saturn sänker huvudet i en nickbugning.
"Självklart". Han accepterar det han blir tillsagd. Ingen tvekan. Nu har han ett mål. En order som måste utföras. Sök förrädaren söderut och finn de som lämnades kvar och ta med dem hem. Saturn höjer blicken och ser på ledaren.
"Önskar du något mer?" Frågar han innan han kan se det hela som avslutat. Han borde fundera på vem som är lämpligast att ta med. Det tåls att tänkas på. Men han kommer ge sig av så fort som möjligt.

Saturn hade alltid varit enkel att ha att göra med. Ifrågasatte aldrig utan anledning och litade på ledarens ord. Han var lojal och Tass hade alltid känt att han kunde lita på den randiga. Men Tass hade litat på Malvado också. Och se hur det gick.


"Det var allt." Svarade Tramptass bara och började återigen vanka av och an. Det var inget nederlag. Han skulle inte ge upp. De skulle hitta förrädaren.

Saturn nickar. Införstådd med vad han ska göra.
"Du kan lita på mig". Säger han innan han vänder om och går in i mörkret och rör sig bortåt från ledaren. Den randige är redo att ge sig av så fort som möjligt. Han lever för flocken och en dag, långt in i framtiden, ska han dö för flocken. Innan dess så gör han allt för flocken. För familjen.

[hurrdidurr. AVSLUTAT]