Snart uppenbarades hon i hans synfält, den mindre svarta honan som låg hopkrupen och tycktes vara medvetslös. Öronen klippte till en gång ovan hans kristallbeklädda hjässa men han fortsatte med lugna steg. Stannade dock till slut på behörigt avstånd. Han var trotts allt skadad, och att tränga sig på en svag varg kunde bli det sista man gjorde. De var som mest aggressiva när de kände sig rädda och hotade, vargsläktet som även han själv tillhörde. Huvudet tippades lätt på sned och han betraktade honan. Vinden som lekte i hennes päls och de hackiga andetagen.
"Godkväll"
Sade han slutligen med sin dova stämma.
"Är du okej, madam?"
La han sedan till och tog några steg närmre. Skulle han riskera att knuffa på henne? Fenris hjälpte sällan de han inte ansåg förtjäna det, men han kände igen känslan honan väckte hos honom. Lite liknande den Selva väckt men av helt andra anledningar. Selva var en mäktig hona, starkare är honom och antagligen både ondare och galnare. Ganska garanterat både ondare och galnare.. Känslorna han kände inför henne var respekt blandad men en lagom dos rationell rädsla och visst obehag. Han gillade egentligen inte oberäkneliga vargar, han gillade vargar man kunde lite på. Selva fick stå för undantaget. Oavsett detta så kände han igen känslan, men detta var på grund utav den svartes krafter. Hon hade mörkerkrafter, utan tvekan. Och antagligen hade hon inte ens krafterna aktiva i sitt sovande tillstånd, mer än i lätt självförsvar. Fenris hade hört att egen svaghet eller ångest kunde trigga krafterna dock.
På ett sätt kände han en tillhörighet till de mes mörkerkrafter, för precis likt honom kunde de inte dölja sin kraft. Hans hade tagit sig i uttryck på hans yttre, den hade börjat växa ur honom i frustration under alla de långa åren på glaciären. Deras kändes alltid för både främlingar och vänner, givetvis o olika kontrollerade styrkor, men känslan fanns där. Den där korsningen mellan att vilja gråta, kräkas och springa därifrån. Fenris tog det hela med ro.
För att kompromissa med sig själv lät han en tassliknanade formation av kristall leta sig upp ur marken och mjukt buffa på honans ena sida. Sedan försvann den ner i jorden igen. Han väntade.