Elver vore ingenting utan sin stolthet. Han vandrade med lätta steg, tysta och smidiga. Han höll huvudet högt, ett och ett halvt öra vaksamt vinklade ömsom framåt, ömsom åt sidorna. Han undvek gärna att vinkla dem bakåt - ville helst inte höra vad han lämnat bakom sig. 

Vintern var tröstande nära, han kunde känna det i varje fiber av sin kropp. Vindarna hade de senaste veckorna hårdnat, luften andades snö och trots att han lämnat glaciären bakom sig hade kylan blivit mer och mer bitande för varje dag som gick.

Elver, vart ska du? Varför går du?

En fnysning lämnade honom och han ruskade på huvudet för att bli av med rösten i sitt huvud. Han var trött på att tänka, men han visste att tankarna inte var någonting han kunde göra sig av med. De var dessutom sammansvurna med minnen han inte kände någonting annat än avsky för. "Ensamhetens pris", muttrade han för sig själv.

Han stannade upp och såg sig omkring. Egentligen spelade det ingen roll vad han tittade på, han struntade fullkomligt i sin omgivning. Den här platsen var precis som alla andra platser: Bara en scen han inom kort skulle lämna. Men det var ibland skönt med en andningspaus, några minuters vila för hans trötta tassar.

Vandringen hade varit lång. Egentligen hade den pågått i hela hans liv. Han var aldrig framme, världen tog aldrig slut och stigen han följde svängde aldrig. Han väjde inte för någon, eller något.

I det ögonblicket exploderade marken några meter framför honom. Han kastade sig baklänges och ett ynkligt gläfsande lämnade hans strupe innan han kunde stoppa det. Hjärtat rusade i bröstet och han backade flera steg innan han till sist blev ståendes blickstilla, stirrandes på fenomenet framför honom.

Vatten...? Är det vatten?


Han tog två steg framåt men stannade sedan osäkert igen. En pelare av vatten rusade mycket riktigt upp ur ett hål i marken. Ett hål som definitivt inte hade funnits där tidigare. Han vågade inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om han inte tagit en av sina ovanliga pauser. 

Plötsligt kändes omgivningen viktigare än någonsin. Hur skulle han kunna veta om marken skulle öppnas där han stod just nu? Eller där han tog sina nästa steg? 

Han såg sig ovisst omkring och vägde från ena tassen till den andra. Mod hade aldrig varit hans starka sida och just nu fann han sig själv fast i sin egen rädslas grepp, oförmögen att ta sig vidare på sin färd.