En liten snövit prick rörde sig över slätten. Fyra kraftiga ben, byggda för att kunna finna fäste på isen i norr, sattes ner i det gulaktiga gräset ett efter ett. Två vaksamma ögon svepte över landskapet och ett par vita, fluffiga öron klippte vid ljudet av en okänd fågels rop. Med tanke på den vita tikens namn kunde man kanske tänka sig att hon skulle veta vad det var för fågel, men hon var alltför djupt försjunken i sina egna tankar för att kunna identifiera djuret. Hon hade lämnat Eldskogen bakom sig, för varje steg krympte skogen i fjärran och snart skulle den vara för liten för att gå att se alls. Hon hade nu stigit in på ett nytt område, ett område som kallades för Numoorislätten. Såvitt hon hade förstått utgjorde slätten hon nu gick på själva hjärtat, kroppspulsådern i landet genom vilken allt livsviktigt blod pumpade. Från slätten var det enkelt att ta sig till flera andra områden, och därifrån vidare om man så önskade. Hon kunde inte förneka att hon var mer än måttligt nyfiken på vad som fanns bortom slätten, bortom barndomshemmet i Silverpile, bortom Eldskogen. Kanske i Shendu, som Ronan lovat visa henne. Kanske i bergen, som hon skulle vilja se i sällskap med Bambra. Men kanske var inget av det där längre viktigt. Kanske var det bara tomt prat, ord tömda på mening. Kanske skulle all deras upptäckarlust rinna ut i sanden. 
   Men, som hon själv nyss hade tänkt, så var Numoorislätten nyckeln till de flesta platserna i landet. Det var ett gott steg på vägen att börja här. Hon visste inte än vad hon tyckte om den. Nog för att hon uppskattade skog och träd, och kände sig sårbar och lätt att slå ner på utan dem, men det var inget större fel på slätten egentligen. En ensam vandrare som hon skulle nog kunna trivas här, med lite viljestyrka. Men det var en viljestyrka hon inte hade, och ännu drev hennes tassar henne vidare. Ännu var det inte dags att stanna. 
   Duva höjde huvudet och spanade ut över vidderna. Det var en imponerande stor slätt, det måste erkännas. Hon kunde inte se slutet på den ens om hon riktigt skärpte blicken. Och en god syn var ett kännetecken för Duvas familj. Allihop döpta efter fåglar, besatt de egenskaper som krävdes för att överleva. Nog hade hon det som krävdes, alltid. Hon var en överlevare. Precis som fågeln hon var döpt efter anpassade hon sig till miljön hon för tillfället befann sig i. 
   Musklerna värkte en aning efter en lång dags vandring för att komma ut ur skogen. Kanske var det tid för en liten vilopaus. Men det var något som drev henne vidare, en kittling i nosen, som en outvecklad lukt som kanske kunde komma att utveckla sig till en lukt om hon bara fortsatte. Så det gjorde hon. 

[Pax till Marcela]