Vitt.
Ett vitt hav.
Kallt.
Ett vitt kallt hav.
Ceres gillade det.
Det var precis som hon, vitt och kallt.
En öken av vitt och kallt.

Det glittrade i solen och vid varje vindpust blåste snörök upp.
Hon kanske skulle stanna här. Där allt är kallt och ensamt och tyst. Hon skulle inte behöva prata med någon. Hon älskade ensamheten. Ensamheten och hon skulle bygga sitt liv här. Hennes stämband skulle förtvina och hon skulle glömma bort tal och artigheter, ja, de få artigheter hon hade orkat ödsla tid att lära sig. Som att hälsa när någon hälsade och att inte döda främlingar utan anledning.

”Hej!”

Hon ryckte till och såg sig irriterat omkring. Hörde hon inte en röst? Varför såg hon då bara snö? Kanske var inte ensamheten bra för henne. Kanske åt den upp henne inifrån, gjorde henne galen, precis som den där vargen hon hade mött på sin vandring hit. Den där förruttnande, stinkande, patetiska kraken som försökte skrämma henne med sina ”gröööhhhh” ”braaains” ”mrrrhhhhhh”. Höll hon på att förlora vettet?

”Ursäkta?”

Den här gången röt hon till av förvirring och plötsligt ursinne. ”Vem är du? Visa dig!” Morrade hon och stirrade omkring sig med raggen rest och tandraden blottad. Hon skulle allt strimla sönder det där spöket.

”Hej!” En ranglig gråbrun vren kravlade sig upp ur snön bakom henne. Ceres stirrade med avsmak på den patetiska varelsen. Kom han ifrån marken? Som en mask. Avskyvärt. Hon vände bort blicken, vägrade se på den vidriga saken. Vad ville den ens?

”Jag är Spik.” Han hasplade ur sig ett hest, halvkvävt skratt och närmade sig ogenerat den vita drottningen. Blicken studerade henne hungrigt. Usch. Ceres stegade iväg från masken utan så mycket som en blick på den. Masken följde ivrigt efter. "Jag är på hemligt uppdrag och medlem i en mäktig flock." Han sträckte stolt på sin taniga kropp. Patetiskt.

”Du är ensam.” Konstaterade den och fick ur sig ännu ett hostande skratt. Motbjudande. Ceres fortsatte undvika besten som envist följde efter henne.

”Låt mig ändra på det.” Masken flinade och fuktade sin svampiga nos. Ceres ryckte till och stannade plötsligt. ”Du är levande. Låt mig ändra på det.” Hennes röst, sammetslen och iskall. Hon log ett illmarigt leende. Masken tog ingen notis om hennes hot utan fortsatte orädd fram till henne. Den vita honan stod stilla och lät masken komma närmare. Så nära att hon kunde känna lukten av hans kalla päls.

”Jag kan värma dig.” Han knorrade förnöjt över tanken på att värma den snövita honan. Hon log svagt och borrade in sin röda blick i hans bruna. Bara lite närmare, tänkte hon för sig själv och väntade tålmodigt. Spik slickade sig ivrigt om de svarta läpparna och tog några steg till men blev sedan osäker. Han var bara några steg ifrån henne. Ceres darrade till, blodtörsten drev henne ett steg framåt. Snart.

”SPIK!?”

Båda vargarna ryckte till. En brun valpig varghane närmade sig. Ceres himlade med ögonen och masken struttade snabbt iväg till sin herre. Ceres lämnade snabbt platsen, bort från dårarna.

”Spik vad fan sysslar du med? Du skulle vakta renhjorden vi hittade inte trakassera främlingar! Kan jag inte ens lämna dig….” Rösterna försvann i vinden när avstånden mellan dem ökade. Den här delen av snöslätten var då ingenting för topasdrottningen. Maskar och bruna valpar tilltalade henne inte.

Hon försvann iväg, för att leta efter det enda som tilltalade henne; ensamheten. 


(Roll mellan mina två karaktärer Kione och Ceres samt Devils npc Spik)