Klorna klapprade mot den kalla stenen när Dimitrij landade. Med klippväggen i ryggen spred bergens ojämna vidder ut sig framför henne. Snö klädde många toppar, och kölden i luften fick hennes andedräkt att bilda tunna, vita moln. Solen hade skinit större delen av dagen, men ett lätt snöfall hade sökt sig in över området. Flingorna virvlade i vindens rörelser, men på klippan där hon stod var hon till större del i lä. Nedanför henne sträckte sig berget djupt ner. Djupet kunde ha varit svindlande, om hon inte varit van vid högre höjder. Trots det befann hon sig inte högt nog för att befinna sig på det massiva bergets topp.
     Det var med en vid gäspning som Dimitrij sänkte framkroppen mot marken för att sträcka på sig. När hon åter rätat på sig och ruskat snö ur pälsen såg hon ut över de omgivande bergen. Känslan av ett sinne hon känt förut hade fått henne att stanna upp. Det var inte ett bekant sinne, trots att hon kände igen det, och hon trodde att det kunde vara en av de främlingar flocken passerat under sin långa vandring. Blicken sökte över landskapet i jakt på sinnets ägare.
     Dimitrij lämnade sällan reviret längre stunder, och befann sig inte långt ifrån den väl dolda dalen. Hon kunde fortfarande känna den avlägsna närvaron av några av flockens medlemmar med sina mentala trådar. Det var inte mer än en aning över avståndet, men mer än inget. Hon hade dock velat söka upp främlingen som hon känt i närheten, till största del i hopp om att denne kanske visste något om de rykten som nått flockens öron under den senaste tiden. Rykten om döda vargar som gick igen. Kroppar som fortsatte att leva efter att de dött. Tanken var besvärande. Hon kände till historier om två typer av vargar som fortsatte leva efter döden, men det var endast en av dem som hon visste var sann. Oavsett vad ryktena hon hört gällde så var risken att det hade med vampyrerna att göra något hon inte kunde bortse från. Flocken behövde veta mer, och hon skulle inte få reda på mer utan att söka upp de främlingar som passerade genom bergen. När hennes blick föll på en gyllene skepnad som hon antog var ägaren till sinnet gav Dimitrij skall för att påkalla den andres uppmärksamhet.

[Utspelar sig i de nordvästra Bergen c: ]

Med snö på nosen flög Gideon kring i bergen med ett leende.
Snöflingorna yrde kring honom då han närmade topparna på bergen.
I en lite klumpig landning gled han längst en brant klippa och ned på en platt. Hanen ruskade av sig och började att vandra nedåt.
Den senaste tiden hade han inte riktigt tänkt på sitt förflutna, han hade bara blickat framåt och sökt efter svar, ett svar som skulle avgöra hans öde. Vart hörde han hemma? han visste inte riktigt.
Gideon hade flugit, vandrat i hela numoori utan att ha funnit sin plats här i livet. Det hade inte känts rätt. Så han hade bara spontant tagit sig till platser, stött på främlingar och bara varit.
Tassarna trippade lätt över stenarna, hanen andades tungt.
Men det var något, eller någon som fick honom att stanna upp.
Ett skall, han kollade åt högre höjder och fick syn på en främling.
En främling som såg så bekant ut. men vart hade han sett denne förut?
Gideon trippade, hoppade upp för stenar så att em var på samma nivå, men han såg till att det fanns mellanrum mellan dem. Han vågade inte ta risken att komma för nära eller göra främlingen arg.
"Var hälsad, främling" Sade han högt nog för att honan skulle höra. Gideon hade et leende på läpparna, han var så vänlig mot alla, eller ja.. nästan alla.

Dimitrij placerade vingarmarnas knogar mot stenen under sig och lät dem agera likt ett extra par ben för stöd medan hon studerade främlingen. Enstaka vindstötar ryckte i hennes fäll trots det relativa skyddet på klippan. När hanen närmade sig hade hon inga problem att bekräfta att hon hade sett honom förut. Det var en stor främling, med gyllene fäll och vingar. Dragen i hans kropp och ansikte var i det närmaste rävlika, trots hans tilltagna mankhöjd. Han stannade i jämnhöjd med henne, om än på en annan klipphäll. Han log mot henne när han hälsade. Dimitrij nickade som svar på leendet, utan att själv dra på läpparna. Ett av de annars hängande öronen ställde sig upp över hennes huvud.
     ”Hälsad”, svarade hon, inte högt, men tillräckligt för att höras. Hon vred huvudet en aning medan hon lät lugna ögon svepa över främlingen. Nosen darrade lätt i ett försök att fånga hans doft. ”Du råkar inte ha passerat Numoorislätten innan vintern? Jag tycker mig ha sett dig förut.” Orden lämnade henne med eftertryck. Småprat hade aldrig varit hennes starka sida, men det var ett effektivt sätt att få svar på, och hon var övertygad om att hon känt den här vargens sinne medan flocken passerat slätten sedan ett par månader tillbaka.

Off: Eftersom att det här rollspelet har stått still i 7 månader så tänker jag nu se det som avslutat. Om du vill fortsätta så säg till, annars är det här nu avslutat.

[Avslutat]