Ett fisksim skingrades hastigt när en grå varg simmade in emellan dem. Att hon var på jakt syntes tydligt, men dessvärre stod lyckan inte henne bi. Hur mycket Cillian än krängde och svängde, så lyckades hon inte fånga en endaste liten fisk. Med en suck och ett leende fick hon anse sig besegrad. Havstiken slog med sin långa fena och vände nosen mot Shendu.
   Veckan hade varit trevlig. Hennes nya bekantskaper hade lett till vidare upptäckter. Cillian och Tei hade letat i knappa fyrtio minuter innan de tillslut hittat ingången. Med spänning bubblandes i bröstet hade de simmat djupare in. De hade blivit besvikna. Allt som väntade dem var en öppen stendörr och ett tomt valv.
   De hade i alla fall kunnat skratta åt det. Ungefär samma tid hade dimman försvunnit. Det kändes underligt, tyckte hon. Precis som det hade varit underligt när dimman väl anlände, så hade hon vant sig vid dess närvaro. Det kändes nästan.. tomt utan den. Tanken fick henne att le snett. Dessvärre hade nya konstigheter följt. Vattnet kändes oljigt, sjuk. Nästan motvilligt tog hon in det i gälarna. Äckligt var det, och hon kunde inte förstå varför.
   Idag var hon på väg mot Shendu för att träffa sin far. Trots att de inte levde tillsammans längre, så tyckte hon om att träffa honom och berätta om sina äventyr. Han brukade hålla till i en liten grotta i utkanten, och det var ditåt hon ämnade.
   Det tog inte lång tid innan hon var framme. Som vanligt ropade hon först, för att se om han var hemma. Hennes far tyckte inte om när man gick in i hans hem när han jobbade, åtminstone inte innan han var redo att ta emot besök.
   Inget svar. Besviket plutade hon med läppen, men accepterade sitt nederlag. Just som hon svängt om, hördes ett ljud. Det lät som en blandning mellan en morrning, ett stön och något annat. Det var först nu som Cillian noterade den döda stanken som flöt emot henne i vågor. Hjärtat frös till is samtidigt som hon närmade sig öppningen.
   "Pappa?", ropade hon. Samma ljus mötte henne, men nu tydligare. Hon simmade vidare in i grottan. Synen hon möttes av fick magen att vända sig.
   Hennes far låg på stengolvet. Åtminstone hade det varit hennes far. Den gråa fällen var uppsliten. Blod färgade vattnet runt om hans kropp. Ett stort sår i buken fick inälvorna att långsamt flyta runt i vattnet. Cillian kunde inte vända bort blicken, utan flyttade den långsamt upp mot hans ansikte. Ena ögat var borta. Dragen var förvridna i ett aggressivt uttryck, utan reson. Hon förstod inte. Hur kunde han fortfarande vara vid liv? Varför luktade han död? Rädsla, blandat med ofattbar sorg fick henne att backa. Morrandes kom fadern på tass och följde klumpigt efter henne. Tårar lämnade hennes ögon men blandades genast med havet. Han gjorde ett utfall. Tänderna slog igen om hennes ena horn. Skräckslaget ryckte hon sig lös. Så fort hon kunde simmade hon därifrån. Bakom sig hörde hon skalet av honom skrika.
   Något hade förvandlat hennes enda familj till ett monster.