Luften var tung. Tung av något Naberius aldrig tidigare känt men halvt varit familjär med sedan valpben.
Ett mörker, illavarslande och kvävande.
Död och mörker. 
Den glänta han tagit som hem, en fristad, fick honom dessa dagar bara att känna rädsla. Den var för öppen. Instinktivt ville han söka skydd så fort han vågade sig mot mitten. 
Istället höll han sig vid kanterna. 
Det kändes inte mycket bättre, men något sade honom att kanterna var bättre än den öppna mitten.

Naberius tänkte tillbaka på den lilla valpen som han stött på. Han undrade om hon mådde bra, om hennes moder skyddade henne och hennes syskon från vad som än färgade luften av mörker och död. 
Öronen slog. Ett ljud, långsamt och hasande, fångades av hans öron. 
Det luktade ruttet.
På andra sidan gläntan vandrade något in. Stegen var släpande.
Han ryggade undan för uppenbarelsen. 
Det var bara ett bytesdjur - en hjort - men något var väldigt fel med den. Lukten var av förruttnelse och åsynen magvändande. 
Han var van vid blod och död, men detta var något som även han fastslog som avskyvärt. Huden hängde från djuret, och från en reva i buken släpade delar av djuret som med all rätt borde vara på innsidan - inte smutsiga av löv och bruna från luftens beröring. 
Han gjorde en ansats att resa på sig, att fly, men vid ljudet stannade varelsen upp och såg rakt mot honom. Ett normalt bytesdjur hade flytt under tystnad. Detta som kom farande mot honom med oroväckande snabbhet var uppenbarligen inte ett normalt bytesdjur. 
Naberius var dock snabbare. Redan innan den tagit sig över gläntan var han borta, sprintandes genom buskage och mellan stammar. 
Aurora. Han behövde ta sig till Aurora och se om hon var okej. Ett instinktivt behov att beskydda fyllde honom, trots att valpen inte var han egen. 
Kanske skulle han lyckas denna gång, just för att hon inte var hans. 
Naberius kunde inte förneka gudarna, men det var många månar sedan han bett till någon av dem. För mycket hade hänt, för mycket olycka som bara kunde vara deras verk hade drabbat honom. 
Denna gång bad han dock, medan träden passerade förbi honom i svindlande fart; bad för valpens säkerhet, bad för hennes liv.
Bad för att när han väl fann henne, att inget annat skulle ha gjort det före honom.


[Ensamroll]