Azheka var inte ett av Hyzenthlay's favoritområden. Kanske var hon här under fel årstid? Den vita fakargen kastade en blick över det steniga landskapet och suckade. Här fanns inget intressant. Tiken slog upp vingarna och började gå, sedan övergick hon i trav och till slut galopp. Vingarna slog några slag och fick upp hennes vita kropp i luften. Genast grep vinden tag i henne och knuffade henne uppåt.

Från höjden såg Azheka ut som ett grå öken. Lite visset gräs här och där men inget mer. Buskarna har för länge sedan tappat sina blad. Dimman täckte stora delar av landet. Hyzenthlay letade efter vatten, hon kände törsten men ännu har den inte blivit för stark. Hon ville för säkerhetsskull hitta någon pöl att dricka från nu istället för att vänta ut till det sista.

Benen rörde sig utan att han ens tänkte på det. Tassarna sattes ner i lugn, stadig takt. Han skyndade sig inte - han hade aldrig bråttom. Så var det att vara odödlig. Han tänkte inte särskilt mycket heller, när han gick. Han hade inte så mycket att tänka på. Ibland kändes det som om han hade slutat vara en person. Han kunde inte riktigt minnas hur det hade varit att bry sig om saker. Hade han någonsin gjort det? Hade han varit någon, alls? Han mindes inte. Ansträngningen var obehaglig, så han släppte det. Han var uttråkad, som vanligt. Han saknade Locura och hennes upplivande sällskap. Hon fick honom att känna sig mer levande död än bara död. Just nu, när han knappt mindes senaste gången någon talat till honom, kände han sig mer som ett vandrande kadaver än vanligt. Hjärtat låg stilla i hans bröst. Ögonen var glanslösa och stirrade livlöst rakt fram, glömde att blinka. Hans lungor andades lite ibland av ren vana och för att vädra efter dofter i dimman. Hans kropp var fortfarande kroppen hos en tanig femtonåring, en unge. Mer vuxen än så skulle han aldrig se ut. Plötsligt hörde han ljudet av vindslag. Han drog genast in ett djupt andetag och stannade för att lyfta nosen när han vädrade. Ännu ett djupt andetag. Han drog in den utsökta doften av blod. De smaragdgröna ögonen lyfte sin blick mot himlen, där ljudet och doften kom ifrån, och fick syn på en ljus fakarg som närmade sig.

Hon fick syn på honom från höjden, en mörk siluett bland dimman, nästan som en skugga. Bara glansen av de gröna ögonen fick Hyzenthlay förstå att det var en varg. Fakargen tryckte tassarna mot kroppen och la kroppen mot luften, vingarna var nästan stilla och ändrade endast vinkel för att hålla den ljusa kroppen flygande.

- Vem är du?

Ropade hon från höjden. Hon var ca 10 meter från marken men de spetsiga öronen kunde med lätthet uppfatta ljud från marken. Hyzenthlay visste bättre än att landa i Azheka. Hennes föräldrar hade berättat många historier om detta ställe.

Han stod stilla medan fakargen flög lägre. Det var en hona, vit som snö. Hon ropade ner till honom, undrade vem han var. Han undrade varför hon inte landade för att prata med honom. 
Som svar på hennes fråga ropade han;
"Det undrar jag själv!" 
Ett litet, snett leende syntes. Han var road av honans försiktighet.

Ungvargens svar gjorde Hyzenthay förvirrad och även misstänksam. Hade hon verkligen stött på en vampyr? Hennes hemflock hade berättat om dessa varelser och att de bara kunde bekämpas med eld och ljus. I flocken var det endast en som hade dessa krafter, varje gång en vandring gjordes till Azheka följde denna varg med.

- Är du vampyr?

Undrade hon sedan efter att ha funderat ett tag. Hon försökte febrilt komma på vad som skiljer sig mellan en vampyr och en vanlig varg. Det sägs att de tappar alla krafter och får enorma fysiska krafter istället.

Den mörke betraktade den flygande främlingen som såg ut att fundera, fortfarande ovillig att landa.
"Är du vampyr?" sa hon till sist.
"Japp." svarade han lättsamt. "Mitt namn är Tavar."
Han lutade huvudet på sned medan blicken, som fått ny skärpa sedan tristessen försvunnit, studerade hennes vita päls och vackra vingar. 
"Vad är du själv? En ängel?" Blicken for till hennes ögon.

Att hanen så lätt erkände att han var vampyr fick Hyzenthlay att tveka och misstänka att han ljög för att imponera. Hon tänkte i alla fall inte landa, samtalet hindras inte av att hon flög, när hon cirklade runt honom så spenderades knappt någon energi alls.

- Jag är Hyzenthlay.

Presenterade hon sig och log lätt.

- Eftersom du är en vampyr så kommer jag inte landa..
Hon funderade.
- Jag tänkte oavsett inte landa här. Hoppas du kan förstå. Det är första gången jag träffar en riktig vampyr.

"Jag är Hyzenthlay."
"Trevligt att, eh, träffas..." svarade han, medan han ansträngde sig för att hålla ögonen på honan som flög i cirklar. 
"Eftersom du är en vampyr så kommer jag inte landa... Jag tänkte oavsett inte landa här. Hoppas du kan förstå. Det är första gången jag träffar en riktig vampyr."
"Du litar inte på mig." sa han. "Det är smart av dig."
Han kunde se att honan hade en kroppsform som liknade hans - inte fullt utvecklad. Det och hennes oerfarenhet talade om hennes ungdom. 
"Du ser inte ut att vara mycket äldre än jag var när jag blev biten." konstaterade han. "Det var länge sedan, ska du veta. Jag är äldre än jag ser ut att vara."
Han såg ner på sin tonåriga kropp och skrattade till. 
"Mitt hjärta stannade innan kroppen hann bli ordentligt vuxen." sa han och såg upp mot henne. Han lät inte sorgsen utan nästan munter, nonchalant. Han visste att han varit sorgsen förr, men nu kunde han inte minnas hur man gjorde när man brydde sig och var ledsen över saker och ting. Han sörjde inte sitt korta liv, inte längre. Det var som det var. Ibland kände han sig liten, som om han fötts igår, medan han andra dagar kunde svära på att han funnits sedan Numooris begynnelse.
"Jag har tråkigt idag, så det var trevligt att du flaxade förbi. Är du på väg någon särskild stans?"

Hyzenthlay flinade, hon var inte dum. Hon visste så klart att man ska hålla sig undan vampyrer. Med 100% garantier så skulle Tavar anfalla henne om hon bestämde sig att landa. Vilken tur att hon föddes med vingar.

- Så du är äldre än mig? Kommer du för alltid se ut som en ungvarg?

Hyzenthlay var på riktigt nyfiken på honom och ville gärna veta mer. Det skulle inte hindra Tavar från att ljuga ihop historier för henne men hon hoppades på att lära sig något nytt om vampyrer. Kanske skulle hon bli tvungen att ta sig hit igen.

- Jag tänker inte berätta vart jag ska. Jag vill inte att du följer mig.

svarade hon glatt och la sedan till.

- Svårt att inte ha vingar va? Om du hade vingar skulle du kunnat jaga mig. Är det sant att vampyrer förlorar sina krafter? Hade du några krafter innan?

"Så du är äldre än mig? Kommer du för alltid se ut som en ungvarg?" ville honan veta. Självklart hade hon mage att vara nyfiken när han inte kunde nå henne. Han himlade med ögonen.
"Japp, jag antar det." 

"Jag tänker inte berätta vart jag ska. jag vill inte att du följer mig."
Det fick honom att skratta högt. 
"Utmaning accepterad." flinade han sedan. Det var länge sedan han fått sig en riktig jakt. ju mer han tänkte på det desto mer bestämd blev han. Han skulle smaka den vita honans blod, det svor han på. 

Honan fortsatte prata muntert medan han slickade sig om munnen där nere på marken.
"Svårt att inte ha vingar va? Om du hade vingar skulle du kunnat jaga mig. Är det sant att vampyrer förlorar sina krafter? Hade du några krafter innan?" 
"Jag minns knappt någonting från den tiden. Och vem har sagt att jag behöver vingar för att jaga dig?" sa han och blottade sina vassa tänder. Halvt på lek och halvt på blodigt allvar tog han sats, särade på käkarna och hoppade med övernaturlig styrka med hennes ena bakben i sikte.

Nyfiket såg Hyzenthlay på när vampyren tog sats och med öppna käft hoppade mot henne, hans hopp var oväntat hög och snabb. Fakarginnan hann inte ens skygga eller flyga högre så vampyrens tänder missade hennes ena bakben med bara några decimeter. Oväntat högt. Hyzenthlays ansikte blev oroat och något skrämd. Hon slog med vingarna för att ta sig högre upp och blickade nervöst ner mot vampyren.

- Oj. Visste inte att ni kunde hoppa så högt.

Hon försökte låta modig men hennes röst darrade av sen adrenalinrus när hon insåg vad som höll på att ske.

- Jag..jag borde nog flyga min väg nu. Kan ju inte stanna här för alltid va?

Hon skrattade torrt och falskt, leendet på hennes ansikte var som en stel mask när hon hittade en svag luftström och började med bestämda vingslag ta sig bort från Azheka.

Han landade på alla fyra med en duns. Sänkte huvudet, lade öronen mot nacken och reste raggen medan blicken for upp till honan. Nosryggen rynkades när han blottade tänderna och morrade. 

Honan kommenterade hans hopp och flög lite högre upp. När hon började flyga därifrån ropade han skadeglatt;
"Kom gärna tillbaka och hälsa på, så kan vi lära känna varandra lite närmare!" han tänkte lägga till ett 'jag bits inte', men bara tanken på att uttala orden högt gjorde det svårt att hålla masken och inte brista ut i skratt.

[AVSLUTAD]