En svart skugga susade mellan träden. Det gick väldigt fort. Så fort att man bara hann följa skuggan i några sekunder innan den försvann. Det såg ut som om skuggan flydde. Det gjorde den också, men ingen skulle någonsin kunna förstå att hela skuggans liv hade krossats, att den lindriga illutionen som hade varit skuggans liv hade slagits sönder likt en spegel mot asfalt. Ingen skulle nog ha velat buta liv med skuggan i det ögonblicket.

Hon sprang. Antagligen fortare än vad hon någonsin gjort innan. Flera gånger hade hon sprungit in i träd, men hon hade knappt märkt det. Ögonen var förblindade av klara tårar och några av dem hämskaste minnena man kunde tänka sig.
*Låt mig VARA!* tänkte hon om och om igen och ruskade på huvudet så att tårarna flög. Tassarna trummade mot marken i en panikartad rytm, men trummandet kundet inte överrösta minnena av skriken som fyllde hennes huvud tillsammans med bilder av blodiga figurer, ansikten som var förvridna till oigenkännlighet.
Ett träd matrialiserade sig framför tiken och hon rusade rakt in i det. Hon föll omkull, men hade knappt landat innan hon rusade iväg, snabbare än innan. Någonting som liknade snyftningar slet i hennes strupe. Hon visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon skulle antagligen springa tills hon föll ihop av utmattning, vilket skulle ta ett tag. Ett hickande yl slet sig och hon rusade igenom ett taggigt snår.
Hon lade inte märke till att träden började tunnas ut och marken under hennes panikslagna tassar hade blivit kornigare. Hon lade inte enns märke till att hon sprang rakt ut på stranden och mot det svarta vattnet.
Månen hade inte gått upp, så vattnet hade ingenting att reflektera, ännu.
Tiken rusade rakt ut i det iskalla vattnet, så fort hon kunde, ända tills en våg fick henne att trilla omkull. Vattnet slöt sig om henne och hon såg för första gången vart hon var. Långsamt vacklade hon tillbaka mot stranden.
Inte förren nu insåg hon hur trött hon var, och hur törstig hon var. Hon hade sprungit i en hel dag utan att stanna, så det var väll inte så konstigt.
Vid vattenbrynet föll hon ihop i en hög. Vattnet svalpade över hennes rygg och bakre delen av kroppen. Med ljuden som liknade snyftningar och häftig andning lade hon frammtassarna över ansiktet och gav ifrån sig gnällande ljud, och kanske hade hon gjort det hela tiden, vad visste hon?
Hon låg där, snyftande och försökte stänga ute dem ohyggliga minnena och ljuden som plågade hennes inre.


(PAX till Dark)
(Oj va långt det blev o.O Det e nog för att jag för första gången på länge har något intressant att skriva om henne i ett roll xD)

Fjäderbeklädda vingar fick honom att långsamt glida på uppåtvindarna, fick honom att bli ett med den kyliga luften. Den annars så tunga kroppen var likt tyngdlös, och han såg säkerligen ut som en mycket udda - och kanske även skräckinjagande - fjäderfä från marken inunder.
Sylvassa klor klöv genom den tomma luften, och den stora hanen rörde sig mycket mjukt. Då och så cirklade han långsamt neråt, närmare marken, på jakt efter ett lovande byte. Han ville inte sjunka så lågt att han tog något så litet som en ekorre eller hare om det inte var absolut nödvändigt. På den senaste tiden hade lusten efter att få rulla sig i varmt blod blivit större, men han kämpade envisare än någonsin.
Han förstod, att om han gav upp så skulle han rasa ner i en djup sänka av galenskap och blodtörst. Och detta var något som han mer än gärna undvek.

Hanen gled upp över stranden och dess vågor, och ryckte till vid ett ljud han inte hört på mycket länge. Snyftande. Svaghetsbevis.
Ett litet flin visade en imponerande tandrad, och han cirklade åter neråt, likt en gam runt sitt döende byte. Men när hans tassar sattes ner i sanden några meter ifrån henne försvann dessa hånfulla tankar, och flinet blev osäkert. Svansen lämnade sin höga ställning.
"Tear?" Sa han försiktigt, aningen osäker på om den där gråtande tiken verkligen var den han trodde. Men när han kom närmare så var det inget tvivel om saken. Oron växte för denna vackra tiks skull.
"Tear?" Upprepade han, och lade till ett vänligt "Älskade?". Om det varit någon annan där framför honom skulle han hånskrattat. Nu var det något djupt inom honom som skrek att hon var patetisk, men han sköt undan det.
Tvekande stod han där, drygt en meter ifrån henne, med svansen försiktigt viftande.

Hur länge hon låg så hade hon ingen aning om och att någon landade i närheten hörde hon inte, inte över dem skräckslagna skriken i hennes huvud. Men när hennes namn sades av den älskade rösten ryckte hon till, men orkade inte riktigt tro att hon hade sådan tur. Sedan sades hennes namn igen, följt av ett ord som tände en värme inom henne och hon flyttade tassarna från ansiktet, såg upp honom. Det svarta ansiktet med dem isblå ögonen hon älskade såg på henne.
"Dark" viskade hon och det lät nästan som en fråga. Hon visste att hon älskade honom och det gjorde hon fortfarande, men det var någonting som hade gått sönder så svårt att hon inte riktigt kunde känna det. Men så gick även det sönder och dom klara tårarna som hade slutat rulla en sekund medan hon såg på hanen började rulla igen.
"Dark" kved hon, reste sig och tog det ända steget som förde henne intill honom. Hon tryckte sig mot honom och borrade in ansiktet i den svarta pälsen på hans bringa. Hon drog ett djupt andetag och andades in hans underbara doft. Den fyllde henne och tonade ner skriken i hennes huvud, fick bilderna att tona bort en liten gnutta.
Hon älskade honom så mycket. Så fruktansvärt mycket.
Snyftningarna slet inte längre i hennes strupe, men inom henne värkte någonting. Antagligen var det hennes spillrorna av hennes hjärta som fortfarande stack inom henne och försökte skära sönder hennes inanmäte.
"Jag har saknat dig" viskade hon så tyst att hon undrade om han hörde.

Den isblå blicken var mjukt undrande och aningen reserverad när tiken reste sig och gick mot honom. Svansen svepte långsamt medans han tyst vek ihop sina vackra vingar.
Han lade sitt stora huvud över hennes nacke när hon kom närmare, en låg suck av lättnad och stilla glädje lämnade honom.
"Jag har saknat dig med." Den lite hesa rösten hade en underton av förvirring. Galenskapen flåsade honom i nacken, och han var ganska osäker på vad han tyckte om allt och alla. Men han älskade henne, det kände han, även om det hela var dimmigt och flackande.
"Vad har hänt?" Bad han lågt, försiktigt, och sneglade ner på henne. Han tog ett steg bakåt så att han kunde se henne ordentligt och fuktade sin nos. "Snälla du, berätta vad som har hänt."
Han föreställde sig allt möjligt hemskt i väntan på den vackra varelsens svar, men stillade snart sina tankar. Ville inte hetsa upp sig i onödan. Han slöt sina ögon och lyssnade till vindens sång, kände den dra i hans päls. Locka honom.
Men det fick vänta nu. Han kunde inte bara lämna henne i det här skicket.

Hon blev förtvivlad när han tog ett steg bort från henne. Han fick inte gå! Vad han än gjorde fick han inte gå! Hon var nära att gnälla till och ta ett steg mot honom, men hon hejdade sig när hon hörde hans fråga och såg upp i hans ansikte. Ögonen tårades igen och hon knep ihop ögonen hårt, men då kom bilderna tillbaka och hon öppnade skrämt ögonen. Så såg hon upp på honom igen. Han var så vacker. Hon öppnade munnen, och stängde den igen. Sen drog hon ett djupt andetag och såg in i hans ögon.
"Jag minns" viskade hon "Jag minns" viskade hon igen och ruskade lite på huvudet.
Hon ville inte medge att hon såg bilder, bilder från ett förflutet hon glömt att hon haft, men hon skulle antagligen göra det för den här vargen. Svansen hängde bakom henne och av någon anledning kom hon att tänka på första gången hon träffat Dark. Då hade hon varit en ovetande liten varghona som var rädd för alla, men utan vissheten om hennes riktiga förflutna.